Chávez möter sin tuffaste utmanare på flera år

CARACAS. På söndag går Venezuela till val och Hugo Chávez är favorit till segern – än en gång. Men vem är egentligen denne man som ständigt utmanar USA? En diktator, som hans fiender hävdar, eller en folkets rättvisekämpe som han själv framställer sig som?

”Tillåt mig tala direkt ur hjärtat. Jag vet ju att ni sitter där ute och lyssnar på Hugo, på vännen Hugo. Inte presidenten Hugo, utan vännen, soldaten.”

Så inleds en bok av Hugo Chávez som handlar om hans barndomsminnen, och som kom ut för bara en dryg vecka sedan i Venezuela. Kulturministern förklarade stolt vid lanseringen att en miljon exemplar tryckts upp inför valet och kommer att delas ut gratis både i bokformat och som tabloidtidning. Boken går också att ladda ned från nätet.

Det kan tyckas en smula märkligt att regeringen mitt under pågående valrörelse på det viset tar pengar ur statskassan för att distribuera presidentens memoarer. Men i Venezuela är det få som är förvånade.

– Chávez gör alltid så här före valen. Han håller låda i tv på alla kanaler samtidigt. Han drar i gång byggprojekt, det lagas hål i gatorna och hans porträtt sätts upp i jätteformat vid arbetsplatserna. Så varför inte dela ut en bok? Det är bara logiskt, säger lågstadieläraren Anais Alvarez, när DN möter henne efter en av oppositionens demonstrationer i Caracas.

I presidentvalet på söndag tänker Anais Alvarez rösta på den 40-årige Henrique Capriles, som lyckats ena den tidigare så splittrade oppositionen och nu ser ut att bli den tuffaste utmanaren på många år för Chávez. Capriles fokuserar på regeringens stora akilleshäl: det snabbt ökande kriminella våldet i landet.

Men trots det talar det mesta för att det blir Chávez som vinner nu på söndag. I opinionsmätningarna leder den fram till nyligen cancersjuka, men i dag enligt egen utsago helt friska presidenten med omkring tio procentenheter.

Utanför Venezuela är Hugo Chávez nog mest känd som den syd­amerikanske president som gång på gång utmanat USA. Eller som fanbäraren för det ”21:a århundradets socialism”, som finansierat många av de andra vänsterledarna i Sydamerika med Venezuelas oljeintäkter.

På hemmaplan är det dock i första hand satsningarna på fattigdomsbekämpning som gjort honom populär. Under åren 2004–2008, då oljepriset var högt, pumpade Chávez in miljardbelopp i vuxenutbildningar, vårdcentraler och soppkök i fattiga områden. Den extrema fattigdomen minskade från 17 till 7 procent och analfabetismen utrotades nästan helt.

– För 15 år sedan såg man ofta gatubarn och tiggare här. I dag är det väldigt ovanligt att se någon så utblottad, säger socialarbetaren Glismenia Rojas till DN i den fattiga stadsdelen Petare i Caracas.

Men när den den globala finanskrisen inleddes föll oljepriset, och den hårt reglerade venezuelanska ekonomin hamnade i gungning. Ständiga elavbrott plågar numera delar av landet, inflationen ligger på omkring 20 procent och våldsbrotten har stigit till nya rekordnivåer.

Samtidigt växer en rädsla inom medelklassen för att landets demokrati kan vara i fara. Chávez har tagit politisk kontroll över domstolarna, och militären är numera ”gift med det socialistiska projektet”, som landets försvarsminister uttryckt saken.

I Caracas möts man av Chávez bild vart man än vänder blicken. Kommandanten tronar från otaliga väggmålningar, där han omgärdas av röda fanor och patriotiska arbetare som blickar drömmande mot horisonten. Budskapet på socialistpartiets valaffischer är att ”folkets hjärta finns där uppe” – vilket syftar på Chávez själv.

Estetiken och personkulten för onekligen tankarna till auktoritära regimer. Men är då Hugo Chávez en diktator, som en del av hans motståndare hävdar?

– Venezuela är ett gränsfall. Å ena sidan hålls det fria val, och det finns en hyfsat fri press och en aktiv opposition. Å andra sidan finns också tydliga auktoritära inslag, framför allt i form av en avskaffad maktdelning och ett systematiskt motarbetande av oppositionen från myndigheternas sida, säger statsvetarprofessorn Javier Corrales vid Amherst College i USA, som skrivit en bok om Chávez.

Corrales liknar Venezuela vid Ryssland, där Vladimir Putin tagit ett järngrepp om statsmakten och inte drar sig för att göra livet svårt för oppositionella. Putin och Chávez är för övrigt goda vänner, och Venezuela har köpt ryska vapen för mångmiljardbelopp på senare år.

Men kulten kring Chávez som person oroar inte enbart hans motståndare. Även många traditionella socialister och anarkister är obekväma med den. I en liten socialistisk bokhandel i staden Maracay, ett par timmars bussfärd från Caracas, skakar ägaren Lenin Aquino bekymrat på huvudet när jag för det på tal.

– Jag tror att det är ett historiskt misstag. Det gör hela vårt projekt sårbart. Chávez har ju varit sjuk i cancer... vad händer om han dör?

Lenin blir svaret skyldig. Men i likhet med många av Chávez anhängare avfärdar han oppositionens oro för bristen på maktdelning som ”borgerligt skitsnack”.

Polariseringen och vi-och-dom-tänkandet lever med andra ord kvar i Venezuela, tio år efter det misslyckade kuppförsöket mot Chávez. Talet om konspirerande oligarker och hotet från ”imperiet” USA mobiliserar och enar presidentens anhängare, samtidigt som det ibland också tycks tjäna som en förevändning för att göra övertramp mot oppositionen.

Kommer då Chávez att lämna ifrån sig makten frivilligt om han förlorar – nu eller i framtiden?

– Det är svårt att svara på. Inom socialistpartiet finns både en hårdför grupp och en mer moderat strömning, där den senare förstår vikten av ett flerpartisystem. Men om det blir skarpt läge kan nog även militären få en nyckelroll, säger Javier Corrales.

Erik de la Reguera

Striden står mellan Chávez och Capriles

Hugo Chávez, 58, är Venezuelas president sedan 1999 och har gjort sig känd som ledare för den radikalare strömningen inom Latinamerikas vänsterblock. Under 2011 och början av 2012 genomgick han behandling för en mystisk cancersjukdom som han nu säger sig vara helt återställd från. Lovar att fortsätta föra Venezuela mot en mer statligt dominerad ekonomi.

Henrique Capriles, 40, är oppositionspartiernas gemensamma kandidat. Han har tidigare varit kongressledamot, borgmästare och guvernör i delstaten Miranda. Vill se hårda tag mot brottsligheten, men lovar också att bevara omtyckta ”misiones” som ger stöd till fattiga. Vill ompröva utrikespolitiken, distansera sig från Ryssland och Iran, och närma sig USA.

Hugo Chávez - från vaggan till president

1954 – föds i delstaten Barinas. Växer upp under fattiga förhållanden tillsammans med sin mormor.

1971 – inleder en karriär som arméofficer inom det militära och studerar marxism i det fördolda.

1992 – leder ett misslyckat kuppförsök mot presidenten Carlos Andres Perez. Fängslas. Senare benådad.

1998 – väljs till Venezuelas president efter missnöjesröstande mot de etablerade partierna. Sedan omvald vid två tillfällen (2000 och 2006).

2002 – utsätts själv för misslyckat kuppförsök. Chávez skyller kuppförsöket på USA, radikaliseras och närmar sig Fidel Castros Kuba.

2004 – lanserar stor satsning på fattigdomsbekämpning.

2007 – utlyser folkomröstning för att skriva in i Venezuelas författning att landet är socialistiskt. Förlorar – erkänner nederlaget.

2009 – utlyser folkomröstning för att slopa max antal mandatperioder för en president. Segrar.

2011 – inleder cellgiftsbehandlingar mot en cancersjukdom vars exakta diagnos ännu är hemligstämplad. Uppger sig vara helt frisk i juli 2012.

-

Publicerat i DN den 5 oktober 2012.