Payás kamp överlevde bilkraschen

MEXICO CITY. Att oppositionsledaren Oswaldo Payá omkommit i en bilkrasch på Kuba innebär ett bakslag för demokratirörelsen på ön, men inte nödvändigtvis att den försvagas. En ny generation aktivister har tagit steget fram de senaste åren, och de är både fler till antalet och mer respektlösa än tidigare.

När Kubas internationellt sett mest kände dissident, den kristdemokratiske politikern Oswaldo Payá, omkom i en bil­olycka för en vecka sedan nämndes det inte med ett ord i landets statliga nyhetssändningar. Dagen efter blev händelsen blott en notis i tidningen Granma, utan att Payás politiska arbete eller internationella utmärkelser (bland annat Sacharovpriset) berördes. Inte heller de anhörigas misstankar om att det kan ha rört sig om ett attentat ansågs vara värda att skriva om.

Så maler den statliga censurens kvarnar vidare på Kuba, dag efter dag, vecka efter vecka, år efter år. Det var bland annat det som Payá försökte ändra på genom sitt arbete i underjordisk opposition.

Jag intervjuade honom i hans enkla hem i Havanna vid två tillfällen, 2006 och 2007. Båda gångerna var det uppenbart att vi var övervakade och troligen avlyssnade av säkerhetspolisen.

Utanför Payás dörr hade kommunistregimens utsända målat ”oliktänkande är förräderi”. Han hade förlorat möjligheten att försörja sig och hans barn utsattes för trakasserier – enbart på grund av sin regimkritik.

”Ibland kan man känna sig väldigt ensam här”, minns jag att han sa då.

Men sedan ett par år tillbaka är dissidenterna på Kuba inte lika få och ensamma längre. En ny generation aktivister har tagit hjälp av internet och sociala nätverk för att binda samman öar av motstånd, samtidigt som det tidigare otänkbara – öppna manifestationer på gator och torg – blivit allt vanligare.

Demokratirörelsen var länge klämd mellan två sköldar: Å ena sidan regimens ideologiskt hjärntvättade byråkrater, å andra sidan de radikala exilkubaner i Miami som velat se ett våldsamt uppror mot bröderna Castro. I dag börjar den inhemska oppositionen bli mogen att på egen hand sätta agendan.

Payá tillhörde dem som ihärdigt drev linjen att förändra systemet inifrån. Han ledde bland annat det så kallade Varelaprojektet, som samlade in tusentals namnunderskrifter för demokratiska reformer 2002. Regimens svar blev 75 gripna dissidenter – något som då fick många att tvivla på att reformer var en framkomlig väg.

Men sedan Raúl Castro tog över makten efter sin bror Fidel 2008 har repressionen minskat något och många av de politiska fångarna frigetts. Det har gjort det möjligt för oppositionsgrupper som Damerna i vitt att mer öppet ifrågasätta enpartistaten och den haltande ekonomin. Blixtaktioner genomförs på gator och torg, samtidigt som nätaktivister som Yoani Sánchez försöker sprida alternativ information till en inhemsk publik via internet.

Någon riskfri aktivism rör det sig inte om, för den politiska polisen gör hundratals ”korttidsgripanden” varje år för att avskräcka från manifestationer. Exempelvis greps flera personer på Payás begravning. Men något gror ändå på Kuba – utanför de statliga mediernas strålkastarljus.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 31 juli 2012.