Kokainets väg ut i världen

MEXICO CITY. Svenska hamnar används som en bakdörr för kokainets väg in i Europa. Det visar det åtal som i måndags väcktes mot åtta personer. Globalt sett är dock härvor av denna storlek långtifrån ovanliga – kokainsmuggling om­sätter hundratals miljarder kronor per år.

Natten till den 18 juli 2009 sitter en svensk ensamseglare och skriver ett upprört e-postmeddelande ombord på sin segelbåt, långt ute på havet i östra Karibien.

”Jag väntar till klockan 02.00, sedan [är det] färdigt. OCH jag kommer – om det så kostar mig allt, även mitt liv – att skjuta dessa personer… och deras familjer… någonstans ska de få betala detta.”

Han får snabbt svar av pseudonymen ”Paul Pott”, som polisen identifierar som den i dag 29-årige svensken ”A”:

”Du får bestämma. En mille extra om du ror i området tills [i morgon] kväll. De är där senast 24.00.”

Men ”A” är orolig. Han har inte fått några tydliga svar från sin colombianska kontakt. En timme senare ringer han därför till vännen ”J” i Barcelona och säger:

– Min tjej stannar en natt till och festar lite, men sen åker hon hem.

– Jaja, okej, svarar den 39-årige ”J”, som polisen pekar ut som huvudmannen i den svenska smugglarorganisationen.

Kodspråket i samtalet beror på att ”J” börjat misstänka att de är avlyssnade – vilket är helt korrekt. Svensk polis har följt dem i flera månader. Men nu går något på tok i Karibien. Ensamseglaren ligger kvar ute på öppet vatten och spanar förgäves efter den motorbåt från Vene­zuela som skulle ha mött honom med omkring ett ton kokain i lasten. Till slut ger han upp. Senare visar det sig att lasten beslagtagits av militär. Men då är orkansäsongen redan på väg och ensamseglaren har återvänt till sitt hem i Göteborgstrakten.

I juni 2010 är han tillbaka i karibiska farvatten – och den här gången går överlämningen av kokainet enligt planerna. Han inleder seglatsen över Atlanten mot Göteborg. Efter bara några timmar blir han dock stoppad av polis i närheten av den västindiska ön Martinique. Cirka 1,4 ton kokain påträffas i segelbåten, vilket hade kunnat säljas för omkring 375 miljoner kronor i grossistledet.

Den kokainhärva som sedan har rullats upp och som DN skrev om i måndagstidningen är bland de största i Sveriges historia, men internationellt sett är smuggling av det här slaget närmast vardagsmat. Inte ens själva tillvägagångssättet är särskilt originellt.

Ett stort antal segelbåtar stoppas varje år med kokain i lasten, inte minst i Karibien. Men än vanligare är att partier på ett ton eller mer packas i containrar, som sedan skickas med stora fraktfartyg. Antalet containrar som lastas av i Europas hamnar är så stort att tullmyndigheterna omöjligt kan inspektera alla.

En annan vanlig, om än mer småskalig, metod är att skicka kurirer som sväljer små ballonger med kokain och sedan bajsar ut dem i mottagarlandet. Det räcker med att en av ballongerna spricker för att kuriren ska dö av kokainförgiftning. Ofta är det därför fattiga människor som tar anställning som kurirer –och till en lön som sällan är högre än några tusenlappar.

De stora vinsterna hamnar i stället i ett fåtal händer. Kokainsmuggling är rå kapitalism, där cynisk exploatering och mord på konkurrenter är vardagsmat. Och beloppen som omsätts är enorma: 500–700 miljarder per år, enligt FN-organet UNODC.

Mycket av dessa pengar går till att muta politiker och köpa vapen. I Colombia har fyra miljoner människor drivits på flykt i ett kokainfinansierat inbördeskrig. I Mexiko – där världens mäktigaste kokainmaffior är baserade i dag – har över 50 000 människor dödats i maffiavåld sedan 2006.

Så vilken roll har då Sverige på denna underjordiska marknad? En växande sådan, av allt att döma. Konsumtionen har stigit snabbt de senaste åren, liksom i övriga Europa. Sedan år 2000 har antalet kokainanvändare fördubblats inom EU. I Sverige beräknas den årliga kokainförbrukningen ligga på mellan 500 kilo och ett ton.

Men det säger sig självt att partier så stora som det på 1,4 ton som beslagtogs utanför Martinique, inte enbart kan ha Sverige som marknad. I stället tyder allt på att svenska hamnar har blivit ett slags bakdörr för kokainet på dess väg in i Europa.

De senaste åren har en rad stora beslag gjorts i Göteborg och Helsingborg. Det passar också in i ett europeiskt mönster, där beslagen i de traditionella länderna för införsel – Spanien, Portugal, Belgien och Holland – minskat något de senaste åren.

I stället ökar smugglingen från Östeuropa, inte minst via Balkan. Samtidigt förefaller hamnar i andra delar av EU – inte minst i Skandinavien, bli allt populärare. I Sveriges fall hänger det ihop med att Öresundsbron gör det lätt att nå de stora marknaderna på kontinenten.

Erik de la Reguera

Marknaden omsätter 500–700 miljarder kronor per år

• Ett kilo rent kokain kostar 15 000 kronor i Colombia, Peru eller Bolivia. Den som lyckas smuggla det till USA kan få 225 000 kronor för samma kilo – en vinst på 1 400 procent.

• Enda sättet att göra en bättre affär är att frakta kokainet till Europa, där ett kilo kokain kostar omkring 270 000 kronor i grossistledet.

• Den svenska ligan som försökte smuggla 1,4 ton kokain hade därför kunnat göra en vinst på cirka 350 miljoner kronor.

• I distributionsledet späs kokainet slutligen ut med upp till 80 procent andra tillsatser och säljs för omkring 1 000 kronor per gram. Globalt sett är kokainmarknaden värd 500–700 miljarder kronor per år.

Publicerat i DN den 29 mars 2012 (länk).

Continue reading

Slutchattat – om legalisering och annat

Nu är chatten avklarad. Tack till alla er som ställde frågor! Roligt att se att intresset och engagemanget är så stort. Kontrasten mot tystnaden och det totala ointresset bland svenska politiker och opinionsbildare är verkligen slående.

Som vanligt handlade många av frågorna om hur en legalisering eller avkriminalisering av droger skulle kunna påverka maffiavåldet, respektive folkhälsan. Eftersom inget land i världen har legaliserat kokain fullt ut, är det svårt att svara på. Men det är givetvis en intressant diskussion, som också förs i stora delar av Latinamerika. Att tro att det skulle vara en mirakelfix att exempelvis legalisera cannabis, är dock en smula naivt.

I Sverige ges ofta intrycket av att det bara finns två lägen: total legalisering/avkriminalisering eller totalt förbud. Det är en missuppfattning. På samma sätt som försäljning och bruk av alkohol eller tobak styrs på olika vis (cigaretter säljs dygnet runt i kvartersbutiker, medan försäljning av starksprit är hårdare reglerad) kan naturligtvis varje enskild drog regleras på olika sätt. I slutändan handlar det om att väga kostnader mot varandra: lidande i form av försämrad folkhälsa gentemot lidande orsakat av organiserad brottslighet och förbudets begränsning av individens frihet.

Många debattörer som vill se en avkriminalisering av små innehav (dvs för eget bruk), kan på samma gång ställa sig negativa till en fullständig legalisering av produktion, transport och försäljning. Självklart kan det finnas goda skäl till en sådan inställning – individens frihet, humanitära orsaker etc – men det är svårt att hävda att enbart en avkriminalisering av små innehav skulle försvaga maffian i länder som Colombia eller Mexiko. Om man sedan utgår från att de flesta brukare inte blir missbrukare, är frågan om det inte finns skäl att i stället kritisera (och straffbelägga) dem som genom sina kokainköp stöder maffian ekonomiskt.

Samtidigt får man inte glömma att illegal droghandel är en del av en större problematik. I själva verket rör det sig om ett slags skuggsida av globaliseringen. Fattigdom, korruption och frågor om global inkomst- och maktfördelning bör därmed tas med i beräkningen av den som på allvar vill närma sig en lösning på problemen med maffior och illegal droghandel. Mer om allt det här finns i min och Lasse Wierups bok “Kokain: drogen som fick medelklassen att börja knarka och länder att falla samman“.

Chatten finns att läsa här i sin helhet. Och artikeln om kokainhandeln som gick i DN i dag finns här.

Continue reading

Svår balansgång för påven hos Castro

MEXICO CITY. ”Kuba kan se sin framtid skymta vid horisonten”, sa påven Benedictus XVI när han anlände till Kuba sent på måndagen. Han togs emot med pompa och ståt av president Raúl Castro, men dissidenter i landet hoppas att besöket ska bidra till att försvaga kommunistregimen.

– Jag hälsar alla kubaner, var de än befinner sig, sa Benedictus XVI – med indirekt syftning på de omkring en miljon exilkubanerna – när han steg av sitt chartrade plan i Santiago de Cuba.

Han kom direkt från Mexiko, där han de senaste dagarna manat befolkningen att vända knarkmaffian ryggen. Men det här andra och sista stoppet på resan i Latinamerika är det som rönt störst intresse internationellt – inte minst på grund av det påven sa redan i planet över Atlanten:

– Den marxistiska ideologin, som den en gång var tänkt, kan inte längre svara upp mot verkligheten.

Markeringen var ovanligt skarp för att komma från påven, och har fått bedömare i såväl Vatikanen som på Kuba att fråga sig vad man kan vänta sig de närmaste dagarna – mer konfrontation eller traditionell diplomati?

Benedictus XVI har en svår balansgång att gå. Å ena sidan måste han ta hänsyn till den lokala katolska hierarkin, som är mån om att behålla en god relation till regimen efter att bland annat ha medverkat till att ett drygt hundratal politiska fångar frigetts de senaste åren.

Å andra sidan vet Benedictus XVI att många inom den underjordiska oppositionen är kritiska mot kyrkan för vad som tolkas som en överdriven inställsamhet mot bröderna Castro.

Oppositionsgruppen Damerna i vitt har bett att få tala med påven om situationen på ön – ”om så endast en minut”. Aktivister hävdar samtidigt att säkerhetspolisen varnat dem för att politiska manifestationer inte kommer att tolereras under besöket.

Påven stannar i Santiago på östra Kuba i dag, tisdag, och reser sedan vidare till huvudstaden Havanna för ytterligare en mässa på onsdag. En rad dissidenter uppger att deras mobiltelefoner har blockerats inför besöket, möjligen för att hindra direktrapporter om manifestationer via Twitter.

”Jag har förlorat kontakten med aktivister i östra delen av landet”, twittrade den oppositionella kubanska bloggaren Yoani Sánchez från Havanna, strax före påvens ankomst.

Erik de la Reguera

Fler än hälften är katoliker

Omkring 60 procent av Kubas 11 miljoner invånare är katoliker. Bara en mindre del av dem går dock regelbundet i kyrkan.

Den förre påven Johannes Paulus II besökte Kuba 1998 och uppmanade då landet att ”öppna sig mot omvärlden”. När det begav sig beskrevs besöket som en giganternas kamp mellan Johannes Paulus II och Fidel Castro.

Den nuvarande påven Benedictus XVI är 84 år och anses sakna mycket av sin företrädares karisma. Men även Kubas nuvarande president, Raúl Castro, som är 80 år, har svårt att fylla ut sin företrädares – den sjuklige brodern Fidels – skor.

Publicerat i DN den 27 mars 2012.

Continue reading

Påvebesök solkas av pedofilaffär

MEXICO CITY. När påven Benedictus XVI i dag anländer till Mexiko, hoppas han kunna återknyta banden med landets 93 miljoner katoliker – liksom den politiska eliten. Men han är måttligt populär bland kyrkans gräsrötter, och möts av anklagelser om att ha skyddat en ökänd pedofil.

Irma Rivera, 47, korsar sig över bröstet, kysser fingertopparna och går med vördnadsfulla steg in i den stora Guadalupebasilikan i Mexico City. Hon möts av en staty som föreställer Johannes Paulus II, påven som besökte Mexiko fem gånger och som än i dag utgör många mexikaners sinnebild av den gode patriarken.

– Jag kände en sådan kärlek för honom. Men den här nya påven, han verkar lite blyg. Kanske behöver han lite mer tid på sig. Men samtidigt är han gammal, så han får nog lägga på ett kol, säger Irma Rivera, som till vardags är hemmafru i Mexico City-förorten Tecamac.

På Johannes Paulus II:s tid var Mexiko högprioriterat för Vatikanen, då landet har den näst största katolska befolkningen i världen (efter Brasilien) och ett nationalhelgon, den mörkhyade Jungfrun av Guadalupe, som symboliserar ursprungsfolkens rätt till kristendomen.

Men när Benedictus XVI i dag anländer till Mexiko är det hans första resa till det spanskspråkiga Latinamerika på sju år. Hans hälsa hindrar honom från att besöka den annars självskrivna Guadalupebasilikan, eftersom Mexico City ligger på över 2000 meters höjd. I stället flyger påven direkt till delstaten Guanajuato, ett fyrtiotal mil norr om huvudstaden.

Uppemot en miljon troende väntas möta honom där. Det kan låta mycket – men inte om man jämför med de mångdubbelt större folkmassor som Johannes Paulus II lockade.

I souvenirstånden utanför Guadalupebasilikan märks en påtaglig apati inför besöket. Inte ens en nyckelring med Benedictus XVI:s bild går att hitta.

– Folk tycker inte om honom, helt enkelt. Han har ingen karisma, säger souvenirförsäljaren Regina Castro.

Påvens svaga attraktionskraft kan tyckas trivial, men är ett allvarligt problem för den lokala katolska hierarkin. På bara ett decennium har andelen katoliker minskat från 88 till 84 procent i Mexiko. Nedgången är betydligt större i delar av Centralamerika, där protestantiska frikyrkor flyttat fram sina positioner snabbt.

Samtidigt har sekulära reformer stöpt om Mexico City och andra storstäder i Latinamerika. Abort har legaliserats, homosexuella fått rätt att gifta sig, små droginnehav avkriminaliserats; förändringar som uppskattats av stora delar av medelklassen, men som ses som ett oacceptabelt moraliskt förfall av kyrkans ledning.

I striden om själarna har biskoparna ännu många allierade i konservativa landsortsprovinser, som exempelvis Guanajuato. Men trenden är tydlig: kyrkan har svårt att behålla greppet om den växande medelklassen.

– Benedictus XVI har ägnat mycket kraft åt en teoretisk diskussion i Europa, som ärligt talat inte lett till mycket. Nu försöker han byta strategi och vända sig mot Latinamerika för att förnya alliansen med eliterna. Men han är 84 år gammal. Jag tror att det här besöket kommer för sent, säger Bernardo Barranco, forskare vid Centrum för Religionsstudier i Mexico City.

I juli väljer Mexiko ny president. Påven anländer just som valrörelsen drar igång. Det är knappast en slump, tror Bernardo Barranco:

– Se bara på vilka som är vip-gäster på den stora mässan i helgen: samtliga presidentkandidater och i stort sett hela den politiska och ekonomiska eliten.

Men en ny pedofilskandal kan sätta käppar i hjulen för påvens ambitioner. I en ny bok som lanseras på lördag, presenteras hemliga dokument från Vatikanen som uppges visa att Benedictus XVI och även den dåvarande påven Johannes Paulus II i flera år på 1990-talet kände till – och indirekt visade överseende med – övergrepp mot småpojkar begångna av den nu avlidne ledaren för ordern Kristi Legionärer, Marcial Maciel.

I nästa vecka flyger påven vidare till Kuba, där den lokala ledningen för katolska kyrkan agerar medlare med Castroregimen. Oppositionen på ön hoppas på ett ställningstagande för demokrati och yttrandefrihet, något som Bernardo Barranco tror är osannolikt.

– Påven kommer att hålla låg profil. Målet är att stärka religionsfriheten och den lokala kyrkans ledning på ön. På längre sikt hoppas han att kyrkan ska spela en viktig roll efter regimens fall, på samma sätt som i Östeuropa.

Erik de la Reguera

Romersk-katolska kyrkan världens största

Romerk-katolska kyrkan har omkring 1,17 miljarder medlemmar, vilket gör den till världens största kyrka. Omkring hälften av dem lever i Latinamerika.

Brasilien är det land där flest katoliker bor (137 miljoner), följt av Mexiko (93 miljoner).

De senaste åren har procentandelen katoliker minskat stadigt i de flesta länder i Latinamerika. På en del håll, inte minst i Centralamerika, har minskningen varit avsevärd. Andelen katoliker i Guatemala är idag nere i 55 procent, samtidigt som protestantiska frikyrkor ökar sina medlemstal.

Benedictus XVI utsågs till påve 2005 och gjorde sin första resa till Latinamerika 2007, då han besökte Brasilien. Fram tills nu har han dock visat svagt intresse för regionen och inte besökt något av de spansktalande länderna i Latinamerika .

Continue reading

Oppositionella på Kuba greps inför påvebesök

MEXICO CITY. Med bara en vecka kvar till påven Benedictus XVI besök på Kuba, trappar kommunistregimen upp förföljelserna av oppositionella på ön. I söndags greps minst 70 medlemmar av den oppositionella gruppen Damerna i vitt i samband med en fredlig marsch i Havanna.

– Vi hade kommit ut från Santa Rita-kyrkan och gick tyst på led nedför trottoaren på Femte avenyn, som vi gör varje vecka. Men den här gången möttes vi av säkerhetspolis efter några kvarter. Poliserna fick understöd av en arg mobb av regeringsanhängare som slet oss i håret, knuffade och slog oss, säger Katia Sonia Martín, en taleskvinna för oppositionsgruppen Damerna i vitt, till DN.

Katia Sonia Martín och 21 andra aktivister greps och fördes till en polisstation, där de trängdes ihop i en minimal cell. Strax före marschen hade polisen också gripit ett femtiotal andra medlemmar i Damerna i Vitt på olika håll i huvudstaden Havanna.

– Det är klart att man blir rädd när sådant händer. Ett gripande på Kuba kan vara i en timme, en dag eller ett år – det är omöjligt att veta. Den här gången hölls vi fängslade i fem timmar. I slutändan tog de bara våra namn och adresser. Men innan vi fick lämna stationen sa en av poliserna att ”det är lika bra att ni gör er redo för det som väntar de närmaste dagarna”, säger Katia Sonia Martín.

Hoten och gripandena har ökat i antal på senare tid, vilket förefaller vara ett sätt för enpartistaten att sända en signal till oppositionen. I nästa vecka kommer påven Benedictus XVI på besök till Kuba, och med världens strålkastarljus riktade mot ön vill Castroregimen inte att grupper som Damerna i vitt ska stjäla uppmärksamheten.

Katolska kyrkan har tagit på sig en roll som medlare på ön de senaste åren – inte minst vid frigivandet av politiska fångar. Det finns därför en viss förhoppning bland oppositionella om att besöket ska leda till en politisk öppning.

-Vi har bett om att få träffa påven, men kyrkans företrädare vill inte lova oss något, säger Katia Sonia Martín.

Än så länge finns inte heller några som helst tecken på att Benedictus XVI kommer att ta upp frånvaron av yttrande- och pressfrihet på Kuba.

Samtidigt verkar Castroregimen ha ersatt de långa och internationellt kritiserade fängelsestraffen med en ny sorts systematiska korttidsgripanden av dissidenter. Det var det som drabbade Damerna i vitt i söndags.

Enligt människorättsgruppen CCDHRN gjordes 604 sådana korttidsgripanden enbart under februari månad, vilket innebär 19 frihetsberövanden av politiska skäl varje dag. Det är en fyrdubbling jämfört med 2010.

Erik de la Reguera

Samlas varje söndag

Damerna i vitt (”Damas de blanco”) bildades 2003 i Havanna av anhöriga kvinnor till 75 dissidenter som åtalats för att bland annat ha deltagit i en namninsamling för konstitutionella förändringar – vilket den kubanska regimen såg som högförräderi.

Sedan dess har Damerna i vitt samlats varje söndag i Santa Rita-kyrkan i Havanna, varifrån de har för vana att vandra några kvarter längs Femte avenyn, vitklädda och med blommor i händerna. Denna tysta protest skulle knappast ha väckt någon större uppmärksamhet i ett demokratiskt land, men på Kuba ses varje offentlig missnöjesyttring som ett potentiellt högförräderi av kommunistregimen.

De senaste två åren har de 75 männen och andra samvetsfångar frigivits, delvis tack vare Katolska kyrkans medling. Men Damerna i vitt fortsätter sina protester och kräver demokrati och yttrandefrihet. För det utsätts de för förföljelser, hot och massgripanden.

Publicerat i DN den 20 mars 2012.

Continue reading

Riva ned symbolik för folklig resning

MEXICO CITY. Natalia Gutiérrez skär försiktigt av snöret som håller fast valaffischen där uppe på lyktstolpen. Den vajar till i vinden och singlar ned mot den fuktiga asfalten.

– Bra jobbat! jublar aktivisterna nedanför Natalia medan hon försiktigt balanserar på cykelsadeln och kliver ned på marken.

Hon är inte den enda i Mexico City som ägnar sin fritid åt att skära ned valaffischer. På bara ett par veckor har ”quitaunanuncio” – riv ned en valaffisch – blivit en populär hashtag på Twitter, med mängder av bilder på nedslitna postrar och brett leende aktivister.

Bakgrunden till detta aningen udda folknöje är det president- och parlamentsval som väntar i Mexiko i juli. Enligt lag får partierna inte göra reklam för sina kandidater förrän tidigast den 29 mars. Men det har de struntat i, som vanligt.

– Det är så typiskt. Våra politiker klarar inte ens av att följa en så enkel regel. I stället tvingas vi leva med en enorm visuell förorening, säger Natalia när hon lite senare tar en kaffe tillsammans med sina tre cykelaktivistvänner: Andros Aznar, Naomi Araiza och Alejandra del Castillo.

De känner inte varandra sedan tidigare utan fick kontakt på Twitter när de letade efter någon som ville riva ned affischer. Alla är överens om att det egentligen är myndigheterna som borde göra detta. Men trots att stadskontoret hävdar att det rensat bort 47 ton valaffischer i år, så finns de ju ändå överallt.

– Det är en befrielse att få göra något praktiskt, säger Naomi.

Nedrivandet av valaffischer är också en i högsta grad symbolisk handling. Frustrationen över korruptionen bland politiker är påtaglig hos aktivisterna – liksom hos så många andra i Mexikos storstäder. Inte minst i medelklassen.

Länge låg en utbredd cynism som en våt filt över detta missnöje. Men det senaste året har en rad spontana initiativ börjat dyka upp på sociala nätverk. Det kan vara alltifrån stödaktioner för gripna aktivister till att samla in mat till hungrande bönder. Folk samlas kring medborgarrättsaktivister som sprider informationen snabbt och därför får tusentals följare.

– De sociala nätverken har förändrat mycket. Men det är också viktigt att göra saker i den fysiska verkligheten. Annars blir det bara tomt prat, säger Natalia Gutiérrez.

Några minuter senare rullar deras cyklar på stadens gator igen. Och alla stelt leende politiker är genast i farozonen.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 mars 2012.

Continue reading

Kraftigt skalv i Mexiko

Sprang just ut på gatan i badrock och med schampo i håret. Stark jordbävning här i Mexico City, ramlade nästan omkull i duschen. Enligt USGS mätte skalvet 7,4 på Richterskalan och hade epicentrum i norra Oaxaca.

Ännu inga rapporter om allvarliga skador i Mexico City. Oklart hur läget är i Oaxaca och Guerrero. Löpande uppdateringar på mitt twitterkonto.

Continue reading

Chávez sjukdom skapar ovisshet inför höstens val

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez är sjukare än vad som tidigare befarats. En ny och elakartad tumör har opererats bort på Kuba, och med bara ett halvår kvar till nästa presidentval är frågan huruvida Chávez verkligen kan ställa upp till omval – eller ens överleva sjukdomen.

– Det läkarna misstänkte visade sig vara riktigt. Den tumör som har opererats bort var en återväxt av samma cancer som tidigare, sa Hugo Chávez via videolänk från Kuba i söndags.

Klädd i en träningsoverall som påminde om mentorn Fidel Castros tid i sjuksängen gjorde han så gott han kunde för att ge ett piggt och förtröstansfullt intryck. Men det blir allt svårare att dölja att allt inte står rätt till med Venezuelas socialistiske president.

Den exakta diagnosen är en statshemlighet, men allt tyder på att det rör sig om tjocktarmscancer. Chávez har inte förnekat detta – och han säger själv att den tumör som läkarna opererade bort från hans buk i juni förra året var ”stor som en baseball”.

Under hösten gick han igenom en cellgiftskur som fick håret att falla från hjässan. Och nu, mindre än ett år efter den första operationen, har alltså läkarna tvingats avlägsna ännu en tumör – omkring två centimeter i diameter – på samma ställe som den första.

– Det innebär givetvis en sämre prognos, säger läkaren Floriano Marchetti, som är specialist på tjocktarmscancer, till Washington Post.

De läkare som gjort ingreppen på Kuba är försedda med munkavle, vilket Chávezkritiker tolkar som att presidentens tillstånd är värre än vad som sägs. I läckta e-postmeddelanden från tankesmedjan Stratfor, som publicerats av Wikileaks, citeras också en källa på en utländsk underrättelsetjänst som menar att Chávez bara har mellan ett och två år kvar att leva.

Dessa uppgifter är dock svåra att få bekräftade – och de avfärdas av Chávez som lösa spekulationer. Presidenten hävdar att läkarna tvärtom gett honom ”en mycket positiv” prognos, och att cancern inte spritt sig till några andra organ.

Ovissheten kring Chávez hälsa skapar en laddad stämning inför det presidentval som väntar i Venezuela i oktober. I det är Chávez den givne kandidaten för det regerande socialistpartiet PSUV. Han är ännu populär i fattiga områden, där många invånare ser honom som den enda politiker som någonsin brytt sig om dem.

Detta känslomässiga band hålls intakt av Chávez pratshow i tv, ”Alo Presidente”, som sänds en gång i veckan, och presidentens löften om att fortsätta omfördela Venezuelas oljeintäkter. Enligt officiell statistik har den extrema fattigdomen halverats sedan år 2000, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats.

Men samtidigt har kokainsmugglingen och våldsnivåerna ökat i storstäderna, vilket främst drabbar de fattiga. Inflationstakten är också mycket hög, omkring 30 procent. Tillsammans med den utbredda korruptionen i staten är det vad oppositionen siktar in sig på.

– Jag önskar verkligen att vår president får ett långt liv. Jag vill att han ska se de förändringar som vi kommer att genomföra, alla de framsteg som väntar, det enade land som ligger framför oss, säger oppositionsledaren Henrique Capriles.

Denne 39-årige guvernör i provinsen Miranda är inspirerad av Brasiliens expresident Lula da Silva och valdes för ett par veckor sedan till den tidigare så splittrade oppositionens gemensamma presidentkandidat. I ryggen har han stora delar av medelklassen, som delar Capriles kritik av den urholkade demokratin under Chávez.

Presidenten har samlat alltmer av makten kring sin egen person, som så många andra caciques (starka män) i Latinamerikas historia. Men det innebär också att det inte finns någon självklar efterträdare.

En del statsvetare tror att Chávez bror Adan Chávez kan axla manteln tillfälligt, men det blir ingen lätt uppgift att tygla de falanger som intrigerar i kulisserna. En annan tänkbar efterträdare är försvarsministern Henry Rangel, som 2010 sade att armén aldrig kommer att tillåta en valseger för oppositionen.

Rangel har tvingats backa något sedan dess, men citatet illustrerar ändå mer än väl hur politiserad militären blivit under Chávez. Delvis kan det ses som en följd av kuppförsöket mot honom 2002.

Men som om inte det vore nog har Chávez också låtit beväpna en partitrogen milis som sägs mönstra minst 20 000 man. Vad som händer med den om ”el comandante” plötsligt försvinner från scenen och partiet splittras i stridande falanger är det få som vågar tänka på i dag.

Erik de la Reguera

Bolag förstatligades efter kuppförsöket 2002

1992 leder arméöversten Hugo Chávez ett misslyckat försök till militärkupp, som ger honom chansen att hålla tal i tv. Han blir känd som militären som ville bekämpa sociala orättvisor – ett budskap som slår an hos stora delar av befolkningen som är trötta på nyliberal politik.

1999 väljs Chávez till president i Venezuela. Till en början lovar han en ”företagarvänlig” politik, men efter ett försök till statskupp mot honom 2002 radikaliseras han och börjar förstatliga bolag. Chávez närmar sig Fidel Castros Kuba. Utrikespolitiken baseras på antagandet att USA:s fiende är Venezuelas vän.

2004 inleds en satsning på ”misiones”, ett slags sociala program, som minskat den extrema fattigdomen från 20 procent till 10 procent. Antalet statsanställda ökas kraftigt. Tillsammans bidrar det till att Chávez fortfarande har stöd av drygt 50 procent av befolkningen.

Inflationen ligger på omkring 30 procent idag. Huvudstaden Caracas har förvandlats till en av världens farligaste med 3164 mord förra året.

Publicerat i DN den 7 mars 2012. Länk.

Continue reading