MEXICO CITY. Oppositionsgruppen Damerna i vitt på Kuba vädjar nu till katolska kyrkan om beskydd, efter vad som beskrivs som en våg av repression mot dissidenter.

-Frihet, frihet! ropar fyra kvinnor på Capitoliums trappa i centrala Havanna inför häpna turister och kubaner.

Kvinnorna har vecklat ut en banderoll mellan sig. Men det dröjer inte länge innan civilklädda poliser kommer fram och tvingar dem att sätta sig ned på trappan. En stund senare förs kvinnorna bort i en polisbil.

Händelsen inträffade i onsdags för en vecka sedan och att vi överhuvudtaget känner till den beror på att en person i publiken filmade med sin mobiltelefon och lade ut videosnutten på Youtube.

Den typen av protester har tilltagit de senaste veckorna. Ibland är deltagarna en handfull, ibland flera dussin. Nästan alltid anländer polis och säkerhetstjänst inom några minuter.

Rapporter om tiotals gripna har sipprat ut. I tisdags sökte oppositionsgruppen Damerna i vitt stöd av Katolska kyrkans ledning på ön.

-Vi vill få ett slut på misshandeln och hoten, sa Blanca Soler, taleskvinna för Damerna i vitt.

När kommunistregimen för ett år sedan började frige ett drygt hundratal samvetsfångar skedde det efter katolska kyrkans medling. Men någon öppning vad gäller yttrandefrihet på ön har inte märkts av.

Häromdagen skrev den folkkäre kubanske sångaren Pablo Milanes att han ”inte kan göra annat än skämmas” inför repressionen.

Samtidigt verkar Kubas president Raúl Castro mest frustrerad över takten i de ekonomiska reformerna.

– Glöm inte att 2000-talets första årtionde redan har passerat! sa han nyligen i ett tal adresserat till motsträviga byråkrater.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 1 september 2011.

MEXICO CITY. Minst 53 människor har dödats i en attack med brandbomber mot ett kasino i staden Monterrey i norra Mexiko. Många av offren var äldre kvinnor som befann sig i lokalen för att spela bingo. Förövarna tros tillhöra ett av landets mäktiga narkotikasyndikat.

Narkoterrorism. Ordet har en lite udda klang, men efter torsdagens brutala våldsdåd i Monterrey har det blivit vanligt här i Mexiko. För hur ska man annars beskriva maffians mord på civila när de så uppenbart är avsedda att enbart sprida skräck? Vilken etikett – frågar sig allt fler mexikaner – ska man annars sätta på ett så urskillningslöst våld?

Klockan var tolv minuter i fyra på eftermiddagen när två bilar stannade till utanför Casino Royales portar i Monterrey. Ett tiotal beväpnade män klev ur bilarna och övermannade vakterna. Sedan rusade de in i kasinot, bärandes på stora bensindunkar.

De möttes av förvånade blickar. Vid denna tid på dagen är de flesta gäster på mexikanska kasinon pensionärer och hemmafruar. Kanske var det rent av en del av planen, för att minska risken för att möta motstånd.

Enligt vittnesuppgifter var iallafall de flesta på Casino Royale i färd med att spela bingo. Runt de små borden satt många äldre kvinnor, som nu fick höra tungt beväpnade män skrika att de skulle dö.

Några sekunder senare utbröt full panik. Medan attentatsmännen hällde ut bensin över de enarmade banditerna gömde sig många gäster under borden. Andra tog sin in på toaletterna. Ytterligare några sprang upp på någon av övervåningarna.

Ett fåtal lyckades ta sig ut genom ytterdörrarna, men de flesta blev fast i det eldhav som uppstod när mördarna tände eld på bensinen i kasinots innanmäte. Uppgifter finns om att nödutgångarna var blockerade. Ett stort antal av dödsoffren tros därför ha drabbats av rökförgiftning. Allt medan gärningsmännen flydde i sina bilar.

Minst 53 människor omkom i Casino Royale, och minst 39 av dem var kvinnor. Tragedin är en av de största sedan Mexikos president Felipe Calderón förklarade krig mot knarkmaffian 2006 – ett krig som på senare tid fått allt hårdare kritik, just på grund av dess konsekvenser för civilbefolkningen.

”Vi måste stå upp i kampen mot dessa kriminella gäng som helt saknar skrupler”, twittrade Calderón efter massakern.

Motivet till attentatet i Monterrey är fortfarande oklart, men mycket tyder på att det rör sig om utpressning. Flera medier uppger att kasinot satts i brand för att ägaren inte velat betala pengar för ”beskydd”.

Utpressning av det slaget har blivit allt vanligare i Monterrey, där narkotikasyndikaten Zetas och Golfkartellen sedan ett drygt år tillbaka slåss om kontrollen över den lokala drogmarknaden och smuggelrutterna norrut mot USA.

Men att föra krig kostar pengar. Och då kan utpressning vara en viktig extraintäkt. Inte minst om man lyckas sätta skräck i befolkningen genom blodiga attentat.

Erik de la Reguera

40 000 dödade i våldets Mexiko

Sedan president Felipe Calderón kom till makten i september 2006 har omkring 40 000 människor dödats i maffiarelaterat våld i Mexiko. Calderóns strategi att sätta in militär mot maffian har fått utstå hård kritik, eftersom dödstalen stigit dramatiskt de senaste åren. Enbart förra året dödades minst 15 000 människor i Mexiko.

Mycket av våldet är fortfarande koncentrerat till strategiskt belägna gränsområden, där narkotikasyndikat slåss om smuggelrutter till USA. Men på senare år har tidigare fredade områden, som miljonstaden Monterrey, blivit regelrätta slagfält i knarkkriget.

Publicerat i DN den 27 augusti 2011.

MEXICO CITY. Chiles fackföreningar och studentorganisationer gick på torsdagen in på andra dagen av en 48 timmar lång generalstrejk. Stora demonstrationståg ringlade fram genom huvudstaden Santiago och några timmar senare utbröt omfattande kravaller på en rad platser i centrum.

Hundratusentals människor deltog i torsdagens demonstrationer runt om i Chile. Plakaten krävde ett förstatligande av skolan, stopp för vinstintressen och gratis universitetsutbildning. På många håll rådde karnevalsstämning till en början, men under ytan fanns också en oro för sammandrabbningar med polisen.

På eftermiddagen bröt så kravaller ut på en rad ställen i Santiago. Grupper av aktivister byggde barrikader och svarade på ordningsmaktens tårgas och vattenkanoner med stenar och molotovcocktails. Vid denna upplagas pressläggning fanns inte några uppgifter om antalet gripna eller skadade.

Regeringen fördömde oroligheterna. Någon lösning på konflikten såg inte ut att vara nära.

– Det är en sak att demonstrera, en annan att försöka paralysera hela landet, sa president Sebastian Piñera om generalstrejken, som är den första i sitt slag i Chile sedan militärdiktaturens fall 1990.

Regeringen hävdar att strejken varit ett fiasko och att mindre än tio procent av de statsanställda deltagit. Bland annat uppges kollektivtrafiken ha fortsatt fungera som vanligt, förutom i de områden som blockerats av demonstranterna.

Fackföreningarna hävdar dock att regeringen försöker osynliggöra dem. De fick viss vind i seglen när tusentals chilenare gick ut på balkonger och i gathörn i onsdags kväll för att skramla med kastrullock i så kallade cacerolazos.

Men det står klart att det inte ägt rum någon fullständig paralysering av landet – långt därifrån. Hoten från olika ministrar om att vilt strejkande statsanställda riskerar att dömas till fängelse under terrorlagstiftningen kan ha bidragit till det.

Därtill kommer att fackföreningarna i Chile helt enkelt inte är särskilt starka. Bara omkring 10 procent av arbetskraften är fackligt ansluten (mot till exempel 71 procent i Sverige) – ett arv från Augusto Pinochets militärdiktatur 1973-1990, då fria fackföreningar var förbjudna.

Men konflikten eskalerar snabbt och i Chile ställs nu frågan om studentrörelsens ledare kan ha blivit övermodiga.

-Vi ska utvärdera det här och utesluter inte att det kan bli fler strejker. Utbildningen är inte bara en viktig fråga för oss, utan för landets alla familjer och, som vi sett, även för arbetarrörelsen, sa studentledaren Camila Vallejo.

Erik de la Reguera

Majoritet står bakom kraven

Studentprotesterna i Chile har nu pågått i snart tre månader och i opinionsmätningar har de stöd av uppemot 80 procent av befolkningen. Högerregeringen i landet har hittills avvisat kraven på gratis utbildning och ett fullständigt förstatligande av skolan – dels på grund av de kostnader som detta skulle innebära, dels av ideologiska skäl. Under tiden har president Piñeras popularitetssiffror rasat till 26 procent.

I dag kostar en högskoleutbildning i snitt omkring 3100 kronor per månad i Chile, samtidigt som minimilönen är 2500 kronor.

De senaste veckorna har regeringen lovat att utöka antalet stipendier och sänka räntan på studielånen till 2 procent.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 augusti 2011.

Bloggandet går lite på sparlåga, som ni märker. Men jag är desto aktivare på Twitter, där kortare nyhetsrapporter, kommentarer och länkar till egna och andras artiklar publiceras löpande. Dessutom uppdateras artikelarkivet här på delareguera.se allt eftersom. Bloggar kommer att dyka upp då och då, men särskilt i intensivare nyhetsskeden eller när jag vill skriva något längre som inte får plats någon annanstans.

Som vanligt är jag mycket tacksam för konstruktiv feedback, oavsett om det rör sig om förslag på framtida artiklar eller åsikter/frågor om något jag skrivit. Ut med språket bara, compas.

MEXICO CITY. Studentprotesterna i Chile fortsätter med oförminskad styrka och får nu stöd av allt fler grupper i samhället. På onsdag går den fackliga centralorganisationen CUT:s medlemmar ut i generalstrejk för att stämma in i studenternas krav på gratis utbildning på gymnasium och högskola.

Slamrande kastrullock och slagord som ekar mellan husväggarna har blivit vanliga ljud i Chiles huvudstad Santiago. Under drygt två månader har gymnasieelever, högskolestudenter och lärare demonstrerat på gator och torg, när de inte ockuperat skolor, arrangerat öppna seminarier och stödkonserter.

Även igår, söndag, var tusentals ute och tågade med plakat på Santiagos gator.

Rörelsens krav är enkla: gratis utbildning, ett förstatligande av skolan och stopp för alla vinstintressen. Studenterna föreslår dessutom att regeringen tar kontroll över ett antal privata koppargruvor för att finansiera de kostnader som kan uppstå när skol- och universitetsavgifter ska betalas av det offentliga i stället för via varje individs plånbok.

Men den konservative presidenten Sebastian Piñera har hittills avvisat så pass radikala reformer.

– Ingenting är gratis här i livet, sa han i en lite krass kommentar som bara lett till att protesterna ökat i styrka.

I dag ligger månadsavgiften för en högskoleutbildning på i snitt 3 100 kronor, en ansenlig summa i ett land där minimilönen är 2 500 kronor. Det har bidragit till att bara 25 procent av barnen till lågavlönade i Chile läser vidare på högskola, mot 70 procent för barnen till högavlönade.

Under åren 1990-2010, då center-vänsterkoalitionen Concertacion satt vid makten i Chile, infördes visserligen stipendier till fattiga och ett slags privata studielån. Men höga räntor och osäkra framtidsutsikter har trots det fått många att avstå.

När den fackliga centralorganisationen CUT nu kallar till sympatistrejk på onsdag och torsdag är det för att studentprotesterna blottlagt något som tidigare dolts bakom Chiles höga tillväxttal: att klyftorna i samhället är fortsatt stora, den minskade fattigdomen till trots.

President Piñera har samtidigt fått se sina popularitetssiffror dala till 26 procent, medan studentrörelsen nu har stöd av omkring 80 procent i opinionsmätningarna. Regeringen pressas också av att 33 studenter inlett en hungerstrejk. Flera av dessa studenter har slutat dricka vatten, vilket naturligtvis försämrar deras hälsa snabbt.

De senaste dagarna har regeringen försökt gå studenterna till mötes med bland annat en höjning av antalet stipendier med 75 procent, gratis kollektivtrafik och andra förmåner. Men studentrörelsen kräver fortsatt att hela systemet förändras i grunden.

Erik de la Reguera

”80 procent stöder studenterna”

MEXICO CITY. Laura Ortiz är 16 år gammal och taleskvinna för gymnasieelevernas organisation i Chile. Tillsammans med flera andra studentledare har hon hamnat mitt i stormen under de senaste månadernas strejker och demonstrationer.

Regeringen har sagt sig vara beredd att gå med på en del av era krav, som gratis skolskjuts och fler stipendier till fattiga studenter. Kan ni inte nöja er med det?

Nej, för man tillmötesgår inte våra huvudsakliga krav: gratis utbildning på gymnasier och högskolor, och – för att finansiera det – en nationalisering av Chiles koppargruvor. Vi håller fast vid att det är regeringen som måste vika ned sig. I dag stöds president Piñera bara av 26 procent av folket, medan studentrörelsen har stöd av 80 procent.

Vad säger du om att Piñera kommenterat era krav med att ”inget är gratis här i livet”?

I praktiken är ju det han säger att det inte är regeringens problem att det finns chilenare som inte har råd att betala för sin utbildning. Det är oacceptabelt. Därför fortsätter vi med våra skolockupationer och demonstrationer, som vi gjort i mer än två månader nu.

Den fackliga centralorganisationen CUT har kallat till strejk på onsdag för att kräva gratis utbildning. Hur påverkar det er?

Studentrörelsen håller sedan en tid tillbaka på att förvandlas till en bred folkrörelse. Det ser man inte minst på vilka människor som går med i demonstrationerna. Kravet på gratis utbildning har fått sällskap av krav på högre lön, bättre arbetsvillkor och bättre kollektivtrafik. Självklart välkomnar vi det.

Men ni tar inte enbart avstånd från regeringen, utan från hela den politiska klassen. Det påminner lite om proteströrelserna i Grekland och Spanien. Känner ni samröre med dem?

De som demonstrerar i Europa har radikalare krav än vi har. Men visst, att en halv miljon människor går ut på gatorna i Chile visar att det finns ett utbrett missnöje här. Och det har fått oss att tro att det går att åstadkomma stora förändringar.

Erik de la Reguera

Pinochet bakom Chiles skolsystem

Grunden för skolsystemet i Chile lades av förre diktatorn Augusto Pinochet dagen innan han avgick 1990. Han såg då bland annat till att överföra ansvaret för grundskolan och gymnasiet till kommunerna och öppnade upp för privata alternativ.

I dag består utbildningssystemet av privata skolor, statligt subventionerade friskolor och kommunala skolor. Kvaliteten på de senare är ofta mycket låg i fattiga kommuner.

Pinochet införde dessutom en mekanism som gör att statliga universitet måste ta ut avgifter av studenterna.En högskoleutbildning kostar därför i snitt omkring 3 100 kronor per månad i Chile.

Under center-vänsterkoalitionen Concertacions styre 1990-2010 infördes statliga garanterade studielån och begränsade stipendier till fattiga studenter. Trots det är snedrekryteringen till högskoleutbildningar fortsatt stor.

Publicerat i Dagens Nyheter den 22 augusti 2011.

MEXICO CITY. Brasiliens president Dilma Rousseff tar nu till krafttag mot korruptionen i sin egen regering. På bara tre månader har fyra ministrar fått sparken – den senaste igår. Men utrensningen har fått hennes stödpartier i kongressen att hota med ett regelrätt uppror.

”Durona”. Hårdingen. Så kallas Dilma Rousseff av såväl sina allierade som politiska motståndare i Brasilien. Bara sju månader har gått sedan hon kom till makten, men med en ledarstil som beskrivs som lika kärv som väsensskild mot föregångaren Lula da Silva har hon redan satt sin prägel på det politiska livet i landet.

Rousseffs arbetarparti PT saknar egen majoritet i kongressen, så hon har fått förlita sig på ett tiotal stödpartier som tidigare stödde Lula. Flera av dem har fått ministerposter i utbyte.

Men nu växer ett missnöje bland stödpartierna. Rousseff har nämligen visat liten förståelse för korrupta excesser.

I juni tvingades stabschefen Antonio Palocci avgå efter anklagelser om att han förskingrat stora belopp under sin tid som kongressledamot. Månaden därpå var det landets transportminister Alfredo Nascimento som fick lämna sin post, anklagad för att ha tagit emot mutor i samband med vägbyggen.

Nascimento såg därefter till att hans partikamrater i partiet PR klippte banden till Rousseff.

I förra veckan sparkades också 33 högt uppsatta anställda vid departementet för turism, sedan belopp avsatta till VM i fotboll 2014 och OS 2016 förskingrats. Ministern på departementet tillhör Rousseff viktigaste stödparti PMDB, utan vilket hon förlorar majoriteten i kongressen. Trots det sägs även den ministern sitta illa till.

– Jag ska göra allt som står i min makt för att få ett slut på korruptionen! lovade Rousseff nyligen.

Röstköp och mutor har länge varit en central del av det politiska spelet i landet. Under förre presidenten Lula da Silvas tid vid makten tvingades en rad ministrar att avgå, men trots det valde Lula aldrig att på allvar ta upp kampen mot korruptionen.

När nu Rousseff verkar inta en mer konfrontativ linje gör hon det med sju av tio väljares stöd i ryggen. Men risken för splittring är inte obetydlig. På regeringssammanträdena uppges stämningen redan blivit mer spänd.

I början på augusti fick försvarsministern Nelson Jobim lämna regeringen, sedan han offentligt hånat ett par andra ministrar för deras svaga intellekt.

När även jordbruksminister Wagner Rossi – tillhörande PMDB – natten till torsdagen fick sparken efter korruptionsmisstankar rann det över för partiets ledning. PMDB:s talesman i kongressen hotar nu med blockad av Rousseffs lagförslag om hon inte ”börjar visa mer respekt” för sina allierade.

Erik de la Reguera

Första kvinnliga presidenten

Dilma Rousseff tillträdde makten vid årsskiftet och är Brasiliens första kvinnliga president. Hon tillhör arbetarpartiet PT och för en socialdemokratiskt färgad politik.

Rousseff föddes 1947. Efter militärkuppen 1964 blev hon aktiv i radikala vänstergrupperingar. 1970 greps hon för sin politiska aktivism av militären. Under tre år i fängelse torterades hon med elchocker och andra brutala metoder.

Efter frigivandet utbildade hon sig till ekonom och blev 2003 utsedd till gruv- och energiminister i Lula da Silvas regering. När sedan stora delar av toppskiktet inom arbetarpartiet PT tvingades avgå i samband med en korruptionsskandal 2005, gjorde Lula henne till stabschef.

2009 insjuknade hon i lymfcancer och genomgick både cellgiftbehandling och strålning. Efter tillfrisknandet utsågs hon till PT:s kandidat i förra årets val, där hon segrade i andra valomgången.

Publicerat i DN den 19 augusti 2011.