Tysk filmfest på cinemateket

MEXICO CITY. Nu på torsdag inleds årets upplaga av tyska filmfestivalen i Mexico City. Den bjuder på såväl ny tysk film som en restaurerad version av klassikern Metropolis – och pågår ända fram till mitten på augusti.

De flesta visningar äger rum på det stora och välskötta cinemateket i Mexico City, inte långt från den charmiga stadsdelen Coyoacán. Visningarna brukar locka mycket folk, så tänk på att vara på plats i god tid innan föreställningen börjar.

Biljetter måste i de flesta fall köpas i luckan, men programmet går att ladda ned på cinematekets hemsida cinetecanacional.net.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 31 juli 2011.

Continue reading

Kvinnornas sexstrejk vägen till ett bättre liv

MEXICO CITY. I den lilla staden Barbacoas i södra Colombia sexstrejkar kvinnorna sedan mer än en månad tillbaka. Men protesten riktar sig inte mot männen i samhället, utan mot den utbredda fattigdomen och Colombias regering.

Djungelbeklädda berg och dalar med skrala jordlotter möter den som besöker Barbacoas, som inte ligger långt från gränsen till Ecuador. Här lever omkring 90 procent av befolkningen i extrem fattigdom och många tillhör den afrikan-colombianska minoriteten, som härstammar från 1800-talets frigivna slavar.

Barbacoas kan ses som en modern variant av författaren Gabriel Garcia Marquez stad Macondo i romanen “Hundra år av ensamhet”: hit kommer få besökare, vägarna är usla och merparten av befolkningen överlever därför på det de kan odla själva.

På senare år har många börjat ägna sig åt kokaodling, eftersom kokainmaffiornas uppköpare åker direkt ut till byarna. Men i gengäld har byborna utsatts för arméns razzior och de kokainfinansierade gerillornas och paramilitärernas terror.

Så sent som för en dryg månad sedan tvingades flera hundra människor fly för sina liv. Då gick kvinnorna i Barbacoas ut i strejk. Eller ”korsade benen”, som de själva uttrycker det.

– Vi är utleds på misären och på att regeringen bara lämnar oss i sticket. Hur ska vi kunna försörja våra familjer i den här situationen? Nej, det är vi kvinnor som föder barnen. Om vi inte har sex så blir det inga fler barn! säger Ruby Cabezas till tidskriften Semana.

Hon är en av drygt 300 kvinnor som dagligen demonstrerar med plakat i händerna i Barbacoas. På plakaten står det saker som: ”Inte mer sex!” och ”Värdighet först!”

Männen i samhället reagerade till en början förnärmat på protesten, men har med tiden förstått att den inte är riktad mot dem. Samtidigt har den okonventionella metoden skapat rubriker i colombiansk press.

I förrgår blev kvinnorna så lovade en ny och bättre väg till staden av delstatsregeringen. Men Ruby Cabezas är luttrad. Hon har sett löften brytas förr.

-Vi kommer att fortsätta strejken tills det att vi sett att vägen börjat byggas. Och sedan kommer vi att kräva rinnande vatten och sjukhus! säger hon.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 31 juli 2011.

Continue reading

Fiasko efter 40 års knarkkrig

MEXICO CITY. Det har gått 40 år sedan Richard Nixon förklarade krig mot knarket. Sedan dess har tiotusentals människor dött och oräkneliga koka- och opiumfält eldats upp, men konsumtionen av illegala droger har inte minskat. Nu växer krav på en förändring av politiken.

Det var den 17 juni 1971 som president Nixon “förklarade krig” mot knarket i USA, ett krig som snabbt fick stöd av konservativa väljare och frikyrkor som oroade sig för ungdomens förfall och det växande narkotikamissbruket bland amerikanska soldater i Vietnam.

Liberala debattörer protesterade mot vad de såg som ett angrepp mot individens rätt att bestämma över sin egen kropp. Men i länder som Sverige, där fokus låg på att hålla nere antalet missbrukare, kom den amerikanska krigsförklaringen lägligt.

Förbudspolitiken har sedan dess blivit norm. Men den har aldrig på allvar fått bukt med den illegala marknad som år efter år fortsatt att skörda liv – fast oftast någon annanstans.

De som dör i kriget mot knarket är till största delen fattiga småbönder, sluminvånare, ”mulor” som transporterar droger inuti sina magar och maffians tonåriga fotsoldater.

Offren finns i Colombia, där fyra miljoner människor drivits på flykt under de senaste trettio årens kokainfinansierade inbördeskrig. De finns i Mexiko, där 40 000 människor dödats sedan president Calderón intensifierade kriget mot maffian 2006. De finns i Afghanistan, där intäkterna från heroin- och haschtillverkning är bränslet för talibanernas uppror.

Men droganvändandet har inte minskat. Tvärtom. Drogkonsumenternas inköp är i dag den organiserade brottslighetens allra mest lysande affär.

Slutsatsen som allt fler dragit de senaste åren är att kriget mot knarket och dess fokus på att strypa utbudet är ett fiasko. I USA har regeringen Obama bestämt sig för att slopa uttrycket ”war on drugs”. I Latinamerika har en rad regeringar låtit avkriminalisera små innehav av droger, för att i stället satsa på mer vård till missbrukare.

I Bolivia har traditionell odling av kokablad getts skydd i grundlagen, efter åratal av förföljelser mot småbönder. Och här i Mexiko växer nu krav på en fullständig legalisering av drogtillverkning – bland andra expresidenten Vicente Fox menar att en sådan legalisering skulle kunna minska maffians makt.

Argumentet mot en legalisering är att den skulle kunna leda till dramatiskt ökat missbruk. Inte minst i fattiga länder, där missbrukarvården ofta är dåligt utbyggd eller icke existerande.

Klyftan mellan rika och fattiga är också huvudskälet till att det är så svårt att få stopp på den illegala handeln. Det är fattigdomen som får småbönder att börja odla koka, cannabis eller opiumvallmo. Det är fattigdomen som får unga kvinnor att svälja små ballonger med kokain och sätta sig på flyget till Europa.

I slutet på kedjan finns alltid konsumenterna. Men också skrupellösa bankirer, företagare och politiker. Droghandeln omsätter flera hundra miljarder dollar om året och förr eller senare ska de pengarna slussas in i den legala ekonomin – av ombud som blundar för var pengarna kommer ifrån.

Erik de la Reguera

46 dödade i blodbad i går

MEXICO CITY. Minst 46 människor rapporteras ha dödats under ännu ett blodigt dygn i Mexikos knarkkrig. Samtliga mord tros vara kopplade till någon av de sju stora narkotikakarteller som strider om miljardintäkterna från drogsmugglingen till USA och Europa.

Natten till onsdagen bröt en häftig eldstrid ut inne på ett fängelse i gränsstaden Ciudad Juárez i norra Mexiko. Minst 17 fångar dödades i våldsamheterna, som av myndigheterna beskrevs som en uppgörelse mellan anhängare av Juárez- och Sinaloakartellerna.

Sex skjutvapen och en rökgranat ska ha använts. Hur vapnen hade smugglats in på fängelset är oklart, men korruptionen och maktmissbruket har länge varit ett allvarligt problem inom såväl fängelseväsendet som andra delar av statsapparaten i Mexiko.

Innan fångupproret tog fart hade den lokala polischefen i staden, Julián Leyzaola, just anklagat federal polis för att ha avlossat maskingevärseld mot hans bil. Den attacken krävde inte några liv, eftersom Leyzaolas bil var skottsäker, men den illustrerar misstron mellan olika delar av polisväsendet.

Ciudad Juárez har kallats världens farligaste stad, sedan 3 111 människor dödades där förra året. Det är fler än de dödsfall som krävdes i kriget i Afghanistan under 2010. Borgmästaren i Ciudad Juárez har sagt att den federala polisen ska lämna staden i september, för att ersättas av lokal polis.

Bland dygnets övriga mordoffer fanns ett polisbefäl i staden Aguascalientes, en journalist i delstaten Veracruz och tolv oidentifierade kroppar i en massgrav i delstaten Nuevo Leon. Enbart förra året dödades drygt 15 000 människor i det mexikanska knarkkriget mellan knarkkarteller, polis och militär.

Erik de la Reguera

Konsumtionen har ökat i Latinamerika

Droghandeln i världen omsätter omkring 350 miljarder dollar per år, enligt FN-organet UNODC. De mest lukrativa drogerna att smuggla är cannabis, kokain, heroin och olika typer av amfetaminer.

Tillverkningen sker ofta i fattiga länder med svaga rättssystem, där polis och politiker är lättare att muta (undantaget vissa syntetiska droger som tillverkas i laboratorier nära konsumenterna).

Användandet av droger är störst i USA och EU, men på senare år har konsumtionen också ökat i Latinamerika.

En betydande del av den organiserade brottsligheten intäkter smugglas tillbaka till produktionslandet, men stora belopp “tvättas” också vita i konsumtionsländerna.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 juli 2011.

Continue reading

TV-serie var hemlig kampanj för polisen

MEXICO CITY. ”El Equipo”, teamet. Så heter en ny och omtalad polisserie som gått i mexikansk tv de senaste veckorna. Huvudpersonerna är medlemmar av en elitstyrka med uppdrag är att bekämpa den organiserade brottsligheten.

De har allehanda högteknologiska hjälpmedel till hands, bilder flimrar förbi på datorskärmar, snabba sökningar görs i register och dramatiska skottväxlingar äger rum vid maffiabossars residens.

Så långt hade det kunnat röra sig om vilken amerikansk polisserie som helst. Men det här är inte USA – det är Mexiko. De som bänkar sig framför tv-apparaterna möts av något minst sagt ovanligt: mexikanska poliser som framställs som hjältemodiga, självuppoffrande och – kors i taket – hederliga.

I det här landet finns det en sak som nästan alla lär sig från barnsben: att man inte kan lita på polisen. Oräkneliga rån, kidnappningar och andra grova brott har gång på gång visat sig vara kopplade till lagens väktare. I veckan slog en FN-rapport fast att tortyr fortfarande används flitigt av ordningsmakten. Och så sent som 2008 sa självaste president Calderón att hälften av landets poliser var ”otillförlitliga”.

Sedan dess har en satsning gjorts för att rensa ut korruptionen. Hundratals poliser har sparkats på olika håll i landet, nya rekryter har skolats in och lönerna höjts. Men trots det avslöjas ständigt nya fall av maktmissbruk och brottslighet inom polisen.

Därmed inte sagt att det inte finns några ärliga poliser alls i Mexiko. En och annan vardagshjälte försöker envist stå emot den korrupta kulturen inom kåren och tjäna medborgarna. Men kriget mot maffian rymmer – milt uttryckt – fler gråskalor än den svartvita bild som getts i tv-serien El Equipo.

Häromdagen avslöjade tidningen El Universal att tv-serien i själva verket finansierats av den mexikanska regeringen – för att förbättra polisens image. Drygt 60 miljoner kronor av de mexikanska skattebetalarnas pengar ska i hemlighet ha plöjts ned i de 15 avsnitt om ”anonyma polishjältar” som tv-stationen Televisa nu sänt på bästa sändningstid. Serien var med andra ord ett rent beställningsjobb från säkerhetsministeriet.

Frågan är om det bidrar till att öka allmänhetens förtroende.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 18 juli 2011.

Continue reading

Maktkamp i skuggan av sjuk Chávez

MEXICO CITY. Venezuelas president Hugo Chávez planerade på lördagen att resa till Kubas huvudstad Havanna för att få cellgiftsbehandling för en cancer som kan vara livshotande. Samtidigt spred sig en känsla av ovisshet i Venezuela, där bara ett drygt år återstår till nästa presidentval.

Det fanns något ödesmättat i tonen när Hugo Chávez höll tal i venezuelansk tv i fredags kväll, lokal tid, och berättade om den kommande cellgiftsbehandlingen.

– Jag sätter min tro till läkarna som tar hand om mig, och i slutändan också till min egen beslutsamhet att leva vidare, sa Chávez, flankerad av sina båda vuxna döttrar som med sina ansiktsuttryck förstärkte intrycket av att presidentens tillstånd är livshotande.

Inför avresan till Kuba meddelade Chávez att han överför viss makt till vicepresidenten Elias Jaua och finansministern Jorge Giordiani, bland annat makten över budgetfrågor.

De första misstankarna om att allt inte stod rätt till med den 56-årige Chávez hälsa kom redan i början på juni i samband med ett statsbesök på just Kuba. Då stannade presidenten oväntat kvar på ön, till följd av ”en böld i magen”.

Efter 18 dagars tystnad och växande kritik från oppositionen på hemmaplan framträdde en påtagligt blek Chávez i Havanna och förklarade att läkarna hade upptäckt en cancertumör i hans mellangärde. Två operationer hade genomförts. Båda beskrevs som komplicerade, men framgångsrika.

Någon mer exakt information om vilken typ av cancer det rör sig om har inte getts sedan dess. Inte heller om hur allvarligt Chávez tillstånd är. Affärstidningen Wall Street Journal citerade i förra veckan två anonyma källor som hävdade att Chávez lider av tjocktarmscancer. Men från officiellt håll är det tyst.

Presidenten har bara sagt att han förebrår sig själv för att ha väntat så länge med att gå till läkaren, vilket skulle kunna tolkas som att cancern upptäckts på ett sent stadium.

Att Chávez nu tvingas åka till Kuba på nytt för cellgiftsbehandling gör att de av hans fiender som spekulerar kring att han snart tvingas lämna politiken, får vatten på sin kvarn.

Samtidigt skakar Chávez sjukdom hans eget socialistparti, där de flesta av medlemmarna hade räknat med att han skulle ställa upp till omval i nästa års presidentval. Nu är även detta oklart.

– En intern maktkamp är på väg att bryta ut. Chávez gör sitt bästa för att mana till enighet, men i bakgrunden positionerar sig de av chavisterna som förespråkar väpnad kamp gentemot de demokratiska socialisterna; den militära falangen mot de civila, och så vidare, säger Angel Alvarez, professor i statsvetenskap vid UCV-universitetet i Caracas.

Men vad händer då om Hugo Chávez blir långvarigt sjuk… eller om han dör?

– Det finns ingen given efterträdare. Den ende som ens tillfälligt kan hålla ihop partiet är hans bror, Adan Chávez. Men då krävs att Hugo Chávez fortfarande är vid liv, säger Angel Alvarez till DN.

Adan Chávez är två år äldre än sin bror och guvernör i delstaten Barinas. Han saknar sin broders karisma och beskrivs ofta som mer vänsterradikal.

– Adan är den ende som Hugo Chávez litar på i nuläget. Men hans radikalism skulle kunna leda till ökad polarisering, såväl inom landet som i relationen till USA. För att inte tala om inom det egna partiet, säger Angel Alvarez.

Erik de la Reguera

Flera länder rädda att bli av med stöd

MEXICO CITY. Att Hugo Chávez är sjuk i cancer är inte bara en politisk bomb i Venezuela, utan i hela Latinamerika. Flera mindre länder med vänsterregeringar i regionen skulle få svårt att klara sig utan det stöd som Chávez håller dem under armarna med.

– Jag ber till Gud och den heliga jungfrun att vi snart får se ett tillfrisknande för Hugo Chávez!

Det sa Nicaraguas president Daniel Ortega när han just fått höra nyheten om sin venezuelanske kollegas sjukdom. Och reaktionen var inte enbart en fråga om empati.

Sedan den gamle gerillaledaren Ortega kom till makten för några år sedan har Nicaragua slutit avtal värda miljontals dollar med Hugo Chávez regering i Venezuela, samtidigt som landet distanserat sig från traditionella biståndsgivare i Europa – däribland Sverige. Exakt hur stora beloppen är hålls hemligt, men de stödprogram till fattiga som Ortega satsat på vore sannolikt omöjliga utan venezuelanskt bistånd.

Oljetillgångarna i Venezuela har på så vis gett Hugo Chávez möjlighet att köpa politiskt inflytande utomlands. Framförallt under den period då oljepriset stod som högst.

Efter den globala finanskrisen har Chávez haft betydligt mindre pengar att spendera, samtidigt som den höga inflationen i Venezuela ställt till inrikespolitiska problem. De demokratiska övertrampen från Chávez sida har också minskat attraktionskraften i hans “2000-talets socialism”.

I dag är det därför Brasilien och dess mer socialdemokratiska väg som lockar flest vänsterpolitiker i Latinamerika. Men Chávez dröm om ett starkt, rött Latinamerika som står oberoende gentemot USA delas fortfarande av många vänsterregeringar i regionen.

De mer radikala av dem uppskattar också att han gång på gång visat sig vara beredd att ta konflikt med USA. Inte minst bröderna Castros kommunistregim på Kuba, som kommit att bli beroende av subventionerad venezuelansk olja. Att hålla den venezuelanska presidenten vid liv ligger därför i högsta grad i Castroregimens intresse.

Erik de la Reguera

En president med mycket makt

Den före detta arméofficeren Hugo Chávez valdes till president i Venezuela 1999, till följd av utbrett missnöje med de etablerade partierna och den nyliberala politik som dominerade i Latinamerika under 1990-talet. Till en början höll Chávez relativt låg profil, men efter ett kuppförsök 2002 som han skyllde på USA valde han att alliera sig med Castroregimen på Kuba.

Till skillnad från bröderna Castro har dock Chávez ”bolivariska revolution” hela tiden baserats på segrar i demokratiska val. Den venezuelanske presidenten har behållit makten tack vare olika typer av stödprogram och sin förmåga att via teve, radio och andra medier knyta an till landets fattiga.

Samtidigt har makten i allt högre grad koncentrerats kring presidentens egen person. Människorättsorganisationer som Human Rights Watch har kritiserat att politiska motståndare utsatts för förföljelser och att en del kritiska etermedier fått sina sändningstillstånd indragna.

Chávez utrikespolitiska vision är ett starkt Latinamerika som står oberoende mot USA. Han har bland annat lanserat ALBA, en regional samarbetsorganisation för vänsterregeringar, och tillsammans med Brasilien varit drivande i skapandet av Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU.

Publicerat i DN den 17 juli 2011.

Continue reading

20 dödade i massaker på krog

MEXICO CITY. Minst 20 människor dödades natten till lördagen på en bar i staden Monterrey i nordöstra Mexiko. Dådet är av allt att döma kopplat till det pågående maffiakriget i landet.

Baren Sabino Gordo ligger på ett populärt feststråk i centrala Monterrey. Baren var full med intet ont anande gäster när två stora bilar stannade till utanför ingången. Femton män klev ur, beväpnade med automatvapen.

Sedan följde den hittills värsta massaker som drabbat denna affärsmetropol. Mördarna sköt urskillningslöst mot gäster och anställda. Några försökte ta skydd bakom bardiskar och på toaletter, men gärningsmännen följde metodiskt efter dem.

Minst 20 personer dödades och tre andra fick livshotande skador. Enligt vittnen togs också åtta personer som gisslan.

Dådet misstänks vara kopplat till det pågående kriget mellan maffiorna Zetas och Golfkartellen. Baren ska ha varit en samlingsplats för Zetas. Men många av de döda verkar ha varit oskyldiga civila.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 10 juli 2011.

Continue reading

Frige Martin och Johan nu!

Martin Schibbye och Johan Persson måste friges. Etiopiens fängslande av dessa båda frilansjournalister är oacceptabelt. Det är inte bara en attack mot pressfriheten, utan även ett slag riktat mot allmänhetens rätt att få trovärdig och ocensurerad information från konfliktområden.

Själv har jag aldrig varit i kontakt med vare sig Martin eller Johan. Men det är av mindre betydelse. De är journalister och har bevisligen ägnat sig åt utlandsrapportering under flera år.

Jag har mycket svårt att tro att de skulle ha befunnit sig i området för att begå terrorhandlingar. Deras uppdrag var och är att informera. Därför måste de friges. Och det på en gång.

Alla vi utrikesreportrar är i fara om inte Sveriges regering och den samlade pressen i vårt land sätter ned foten när sådant här händer.

Uppdatering 8 juli. Nu har Reportrar utan gränser startat en insamling till stöd för de båda fängslade svenskarna. Mer om insamlingen.

Continue reading

Rapport från Aten

Råkade befinna mig i Aten när det hettade till i veckan. Skickade ett gäng citat till en DN-artikel i torsdagstidningen och skrev sedan en text om den växande folkrörelse som blommat upp i spåren av den finansiella och politiska krisen.

Varje kväll klockan nio samlas tusentals greker på Syntagmatorget här i Aten för att diskutera hur man ska gå vidare med protesterna. Denna gräsrotsrörelse kan faktiskt påverka hela Europas framtid och borde därför rimligen få mer uppmärksamhet i internationella medier (bollen är hos er, kolleger, jag drar vidare västerut nu). Läs min text här. Och den som vill läsa livetwitter från ett av stormötena kan gå in på mitt twitterkonto.

Här även en intressant kommentar av sociologen Nicos Mouzelis: Rebuilding Greek democracy.

Continue reading

Folket tar till gatorna i demokratins vagga


Syntagmatorget i Aten. Foto: Estrella de la Reguera.

ATEN. På kvällen på slaget nio samlas tusentals människor till stormöte på Syntagmatorget i centrala Aten. Under en mörkblå himmel slår sig deltagarna ned på marken och lyssnar på tal, sjunger med i kampsånger och ropar slagord mot regeringen.

Syntagmatorget har varit händelsernas centrum sedan protesterna mot regeringen tog fart för några veckor sedan. Många av deltagarna vid de dagliga stormötena här är unga, mellan 20 och 40 år, och de är rörande överens om att folket blivit fört bakom ljuset.

Ett återkommande argument är att det är orättvist att vanligt folk ska drabbas så hårt av sparpaketen, när banker och spekulanter klarar sig lindrigt undan.

Talarordningen dras med lotter ur en hatt. Killen bredvid mig, en ung teaterstudent med långt hår och skägg, har fått lott nummer 174.

-Jag måste nog ha rejält med tur, säger han med ett leende.

Men ur hatten kommer faktiskt nummer 174, vilket ger honom 90 sekunder i rampljuset och chans att tala om hur kampen ska fortsätta. Senare diskuterar deltagarna även mer jordnära frågor, som hur renhållningen och hygienen ska skötas på torget, där antalet tält stigit snabbt de senaste dagarna.

Politiska partier ombeds hålla sig på avstånd. De är inte välkomna.

2 500 år efter den västerländska demokratins gryning i Aten, håller därför en annan folkförsamling på att få fäste här. Det är det – och inte de relativt få våldsamma demonstrationerna – som får premiärminister Papandreou att känna press från de egna leden.

Han vet att en rad parlamentsledamöter i socialistpartiet är rädda för att förlora det redan tynande stödet bland sina tidigare kärnväljare.

På en banderoll vid sidan av torget står det ironiskt ”Employee of the decade” bredvid den internationella investmentbanken Goldman Sachs logotyp. Det var dess konsulter som hjälpte flera av Greklands regeringar att dölja hur stort budgetunderskottet egentligen var.

När sanningen avslöjades 2009 fick medborgarna i Grekland och flera andra av EU:s medlemsländer en smärre chock.

-Vi måste skapa en bättre fungerande demokrati, så att detta inte kan ske igen. Det är därför jag går hit varje dag, säger läkaren Dimitris Seremetis.

Den politiska krisen har gett folket på torget en känsla av att deras närvaro kan påverka landets framtid.

-Jag tror faktiskt att vi kan få den här regeringen på fall. Och vad som händer sedan – det är upp till oss! säger Dimitris Seremetis med ett leende.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 17 juni 2011.

Continue reading

Politiskt rävspel efter valet i Peru

Vänsterkandidaten Ollanta Humala segrade i helgens presidentval i Peru. Nu väntar ett politiskt rävspel i kongressen, som kommer att avgöra om Humala kan infria väljarnas högt ställda förväntningar.

Med 87 procent av rösterna räknade hade Ollanta Humala fått 51,3 procent, medan högerkandidaten Keiko Fujimori gavs 48,7 procent av väljarstödet. De röster som återstod kom i första hand från avlägsna bergstrakter där Humala har flest anhängare.

– Demokratin har segrat! Folket avgjorde – och utan rädsla! sa Ollanta Humala efter att ha utropat sig till vinnare.

Just rädsla har annars varit ett huvudtema i den peruanska valrörelsen. Keiko Fujimori och hennes allierade inom den ekonomiska eliten har gång på gång varnat för att Ollanta Humala tidigare varit en nära allierad till Venezuelas president Hugo Chávez.

För att tvätta bort denna i Peru ofördelaktiga stämpel lät Humala anlita valstrateger från det brasilianska arbetarpartiet PT. De använde samma formel som när Lula da Silva valdes till president i Brasilien 2002: retoriken gjordes mer socialdemokratiskt klingande, de röda t-tröjorna byttes mot blå skjortor, och nyligen svor Humala rent av med handen på Bibeln att han kommer att respektera marknadsekonomi och privat äganderätt.

Det fungerade, samtidigt som många i den tredjedel av Perus befolkning som lever i fattigdom tilltalades av Humalas löften om folkpension och en gradvis omfördelning av de senaste årens stora intäkter inom gruvindustrin.

Men även Keiko Fujimori har tvingats kämpa mot väljarnas rädsla. Det politiska arvet från fadern, den fängslade expresidenten Alberto Fujimori, har fått bland andra Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa att varna för att hon var en blivande diktator.

Nästa steg för Ollanta Humala blir nu att säkra tillräckligt stöd för sin politik i kongressen. Det kan dock bli komplicerat, eftersom han inte kan räkna med egen majoritet och dessutom har avhänt sig möjligheten att skriva om författningen. Humala har därför redan bjudit in till en bred samlingsregering.

Erik de la Reguera

Humala en politiker till vänster om mitten

Ollanta Humala är före detta yrkesofficer, 48 år gammal och har profilerat sig som en politiker till vänster om mitten. Han har anklagats för att ha begått människorättsbrott under sin tid i armén i början på 90-talet, men rättsprocesserna lades ned i brist på bevis.

Humalas huvudbudskap har varit omfördelning av landets resurser. Han vill höja skatten för gruvbolagen, införa en allmän folkpension och öka stödet till fattiga.

Jämfört med presidentvalet 2006, då Humala förlorade mot Alan Garcia (av författningen förhindrad att ställa upp på nytt), har han denna gång tagit avstånd från Venezuelas president Hugo Chávez och i stället närmat sig Brasiliens arbetarparti PT.

Publicerat i DN den 7/6 2011.

Continue reading