Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Ny proteströrelse i Mexiko

MEXICO CITY. När jag åker ut på landsbygden i Mexiko händer det allt oftare att jag stöter på män och kvinnor som ser sig oroligt omkring. Deras blickar flackar, de förefaller obekväma med att synas tillsammans med mig och efter en stund lutar de sig fram och säger något i stil med: ”Många otäcka saker händer här. Men jag vet inte om jag vågar berätta…”

Jag har träffat på dem i Nuevo Laredo, Tierra Blanca och en rad andra städer och samhällen. Platser som har det gemensamt att de i praktiken kontrolleras av ”el narco”, knarkmaffian. Och deras rädsla är särskilt påtaglig där det ökända brottssyndikatet Zetas dominerar.

Zetas bildades av före detta elitsoldater i slutet på 90-talet. De är experter på underrättelseverksamhet och så kallad irreguljär krigsföring. Åtminstone en av dem, möjligen flera, fick under sin tid i armén militär utbildning i USA.

De besitter alltså spjutspetskompetens inom flera områden. Men efter att ha bytt sida förvandlades de snabbt till monster. Halshuggningar och bestialisk tortyr kom att bli Zetas signum och organisationen tog successivt kontroll över merparten av den mexikanska östkusten.

När president Felipe Calderón inledde sitt krig mot maffian 2006 var ett av målen just att pressa tillbaka Zetas. Men den militära dynamik som följde verkar tvärtom ha gynnat organisationen.

Varje gång en lokal maffiaboss gripits eller dödats av militären har en annan organisation stått redo att stiga in. Resultatet: en upptrappning av kriget och allt mindre utrymme för den sorts maffia som föredragit mutor framför mord.

Det går fortfarande att besöka turistorter som Cancún och Playa del Carmen utan att se särskilt mycket maffiavåld i Mexiko. Samma sak gäller den hittills skonade huvudstaden Mexico City. Men i andra delar av landet har situationen förvärrats snabbt.

Med nära 40 000 människor döda sedan 2006, 230 000 på flykt och omkring 3 000 ”försvunna” sprider sig en rädsla som lägger band på tungor.

Plötsligt en dag slutar ortens lokaltidning rapportera om skottlossningar. Den ärliga polisen vågar inte protestera när hans befäl ingår ett avtal med en maffiaboss. Butiksägaren i kvarteret tiger när han tvingas betala beskyddarpengar. Och stora svarta bilar med tonade rutor börjar patrullera gatorna.

Det är så man vet att Zetas kommit till orten.

Svaret från Calderón - att sätta in fler soldater och utöka samarbetet med USA:s antidrogpolis – har hittills bara lett till gripanden på mellannivå inom de två största organisationerna: Zetas och Sinaloakartellen. Samtidigt krävs allt fler civila offer. Rättsstaten urholkas, korruptionen tilltar och med 47 procent fattiga har kartellerna många tänkbara rekryter.

Det är i det moraset som en brokig proteströrelse börjat växa fram de senaste veckorna. Inom den utgår många från att korruptionen är grundproblemet, inte maffian i sig. Zetas nämns ofta som ett talande exempel.

Men kritik riktas också mot USA:s regering, som ger ekonomiskt och politiskt stöd till Calderón. Varför görs så lite för att stoppa flödet av amerikanska vapen och dollarsedlar till den mexikanska maffian? Varför minskar inte efterfrågan på illegala droger i USA?

Medan demonstranterna ställer sina kritiska frågor är det dock tyst i de städer som kontrolleras av Zetas. Där är det få som skulle våga utmana de reella makthavarna så öppet.

Erik de la Reguera

Krönika publicerad i DN Världen den 23 maj 2011.

You may also like...