Kokabladsfobiker

Om någon undrar varför det har varit så tyst från min sida här på bloggen och i tidningen, så beror det på en lång, intensiv och spännande reportageresa på landsbygden. Resultatet kommer i DN:s Världenbilaga om några veckor. Håll utkik efter den.

Under tiden har den befrielseteologiske biskopen Samuel Ruiz avlidit (vilket fått zapatisterna att bryta sin självpåtagna tystnad - se här) och Bolivias regering har stött på patrull i sin kamp för att stryka kokabladet från FN:s lista över förbjudna droger. Svensk patrull, för övrigt.

Sverige finns tillsammans med USA bland de nationer som - utan att ha några vetenskapliga bevis att tala om - envist fortsätter att hävda ståndpunkten att den som dricker en kopp kokate eller tuggar kokablad är knarkare. På det viset bidrar den svenska regeringen inte bara till att kriminalisera en central del av den andinska kulturen. Man gör sig också till åtlöje inför de allt fler svenskar som lärt sig att se skillnad på kokablad och kokain.

Mot bakgrund av den folkbildande debatt som ändå förts i Sverige det senaste året, borde man kunna begära mindre förvirrade argument från förbudsivrarna. Att säga att man är rädd för att legala kokablad ska leda till att legalt kokain börjar säljas i Bolivia visar tyvärr bara på stor okunskap. Vet inte om det tjänar något till att rekommendera ansvariga beslutsfattare att läsa min bok. Men det tål tydligen att upprepas: kokablad är inte kokain.