Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: januari 2011

Brasilien bävar för nya regn

MEXICO CITY. Regnet började åter falla över Rio de Janeiro-provinsen i Brasilien på fredagen. Det redan komplicerade hjälparbetet försvårades och det fanns uppenbar risk för nya ras. Samtidigt växte kritiken mot den bristfälliga kontroll av byggandet som bidragit till att minst 540 människor hittills omkommit.

– Jag förstår inte hur jag fortfarande kan vara vid liv. Men jag hoppas innerligt att jag aldrig mer behöver uppleva något liknande, säger 53-åriga Ilair Pereira de Souza.

Hon har just räddats ur vattenmassorna och står och talar med tevekanalen Globos utsända. Bilderna från hennes dramatiska räddning gav på fredagen katastrofen i Rio de Janeiro-provinsen ett ansikte i hela Brasilien.

När berget gav vika över samhället São José do Vale do Rio Preto och vatten- och lermassorna kom forsande ned från sluttningarna bildades en strid flod kring det lilla hus där Ilair Pereira de Souza befann sig.

Grunden och några tegelväggar höll vattnet stången för en stund. Men den två meter djupa forsen slet bort sten för sten ur väggarna, så som den gjort på så många andra håll – enbart i detta samhälle krossades ett sextiotal byggnader i forsens väg. Ilair stod där hjälplös, troligen bara sekunder från en säker död.

Då slängde några grannar ut ett rep i ett desperat försök att rädda hennes liv. Med nävarna krampaktigt knutna kring repändan kämpade llair sig genom den bruna, frustande floden. Till slut kunde en grupp män hissa upp henne på torra land.

Ilair Pereira de Souza överlevde. Men minst 540 människor har hittills hittats omkomna i rasmassorna. Många har ännu inte kunnat identifieras och myndigheterna har därför satt upp bilder på offren utanför bårhusen, där oroliga anhöriga söker efter nära och kära.

Hjälparbetare i området vittnar om att det inte främst är materiella resurser som saknas, utan farbara vägar och telekommunikation. Varken fasta telefoner, mobiltelefoner eller internet fungerar.

När regnet åter började falla på fredagen fruktade därför många att hjälparbetet skulle försvåras, samtidigt som rasrisken ökade på nytt.

Brasiliens president Dilma Rousseff har besökt området flera gånger och lovat tre miljarder kronor till snabb och omfattande hjälp, men också riktat kritik mot bristande kontroll av byggnormer. Katastrofen är den första större prövningen som Rousseff ställts inför sedan hon svor presidenteden för två veckor sedan.

De flesta av de omkomna i rasen är fattiga som bott i dåligt konstruerade hus, något som också fått guvernören i Rio de Janeiro, Sérgio Cabral, att ifrågasätta kommunledningarna.

– Tyvärr har man i dessa kommuner, på samma sätt som i Rio de Janeiro, alltsedan 1980-talet haft populistiska politiker vid makten som blundat för att fattiga bor i riskområden, sade Cabral.

Men det är inte bara på lokalplanet som det har saknats politisk vilja. Dagstidningen Folha de São Paulo avslöjade på fredagen att minst trettio lagförslag som skulle ha kunnat förebygga eller lindra denna typ av katastrofer fastnat eller försvunnit i landets kongress de senaste åren.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 15 januari 2011.

Offren i Brasilien begravdes i leran

MEXICO CITY. De senaste dagarnas häftiga regn i Brasilien har nu krävt minst 470 människoliv. Många av offren begravdes i sina hus när lermassor rasade ned från bergssidor. Värst drabbad är landsbygden kring Rio de Janeiro, där lokala politiker talar om den värsta katastrofen någonsin.

Klockan tre i onsdags natt väcktes 19-åriga Geisa Carvalho och hennes familj av ett mäktigt dån från berget ovanför deras hus.

Ett kraftigt skyfall hade piskat de skogsbeklädda sluttningarna i timme efter timme i nästan ett dygn. Till slut rämnade marken, enorma lermassor kom forsande ned mot husen och på bara några sekunder var allt som familjen Carvalho vant sig vid att ta för givet borta.

– Vi var som zombies, helt täckta av lera, allt var mörkt och vi bara grävde och grävde, säger Geisa Carvalho till nyhetsbyrån AP.

Hon är en av överlevarna efter raset i Teresopolis, ett samhälle några mil utanför Rio de Janeiro. Men många av hennes grannar hade inte samma tur.

Hittills har minst 470 kroppar påträffats i rasmassorna i Teresopolis och de närliggande samhällena Petrópolis och Nova Friburgo. Invånarna tror att fler kan ligga begravda under leran.

–Det här är den värsta katastrofen som drabbat vår stad, förklarar borgmästaren i Teresopolis, Jorge Mario Sedlacek.

Liknande katastrofer inträffar i stort sett varje år i Brasilien och de många dödsoffren har ofta med dålig infrastruktur och fattigdom att göra. De med lägst inkomster är alltid värst utsatta.

Skillnaden den här gången är att problematiken förstärks av väderfenomenet La Niña, som påverkar hela kontinenten.

I norra Sydamerika, framför allt i Colombia och Venezuela, har enorma regnmängder fallit de senaste månaderna, med ras, översvämningar och hundratals dödsoffer som följd. Enbart i Colombia har två miljoner människor förlorat sina hem.

I Panama tvingades myndigheterna i december tillfälligt stänga Panamakanalen på grund av stora flöden – något som bara skett två gånger tidigare sedan öppnandet 1914.

Samtidigt har södra delen av kontinenten drabbats av torka och missväxt.

I Argentina har 13 procent av den för landet så viktiga produktionen av sojabönor gått förlorad, något som inte bara slår mot bönderna utan också regeringens skatteintäkter.

Även produktionen av majs, nötkött och sockerrör har drabbats av torkan.

Tillsammans med minskade skördar i Australien, Indien och en rad andra länder leder det till stigande världsmarknadspriser: FN:s matprisindex är nu uppe på samma nivå som 2008, då kravaller utbröt på olika platser runt om i världen.

Ekonomer höjer varningsflagg för att höjda matpriser kan leda till ökad inflation och hämma världsekonomins återhämtning.

Men för Geisa Carvalhos och hennes familj är följderna av La Niña av ett betydligt mer konkret slag.

– Många av våra vänner är döda eller saknas. En del av dem kommer vi aldrig att hitta, säger Geisas mamma Vania Ramos.

Erik de la Reguera

Flera katastrofer kopplade till väderfenomenet La Niña

■ Flera av det senaste årets naturkatastrofer i Latinamerika är kopplade till väderfenomenet La Niña. Kraftiga regn ledde förra året till att 130 människor omkom i Mexiko, medan 163 förlorade livet i Guatemala.

■ Colombia och Venezuela har i flera månader haft ihållande regn. Fukten gav också upphov till en svampsjukdom som slagit ut hälften av Colombias kaffeodlingar.

■ Nu har alltså även Brasilien drabbats av kraftiga och förödande regn med hundratals dödsoffer.

■ Argentina, Uruguay och andra delar av Brasilien har i stället stark och ihållande hetta lett till torka, vilket slagit hårt mot kött-, socker- och sojaproduktionen.

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 januari 2011.

Knarkkriget i Mexiko skördar nya dödsoffer

MEXICO CITY. Halshuggna kroppar uppradade som på en morbid utställning, borgmästare som kidnappas och avrättas, regelrätta gatustrider på olika platser i landet. Det nya året börjar som det gamla slutade i Mexiko: med ett alltmer upptrappat våld i den undre världen.

Enbart i helgen dödades 51 människor runt om i Mexiko. Värst utsatt denna gång var semesterorten Acapulco, där ett trettiotal dödsoffer krävdes i olika uppgörelser. I denna luggslitna strandort, känd för sina våghalsiga klippdykare och ett nattliv som i första hand riktar sig till inhemska turister, hittades femton halshuggna kroppar uppradade utanför ingången till ett köpcentrum.

Bredvid den isande scenen låg en lapp som kungjorde att det rörde sig om en grupp hatade rivaler som dödats av ”El Chapos folk”, vilket syftar på Sinaloakartellens ledare Joaquin ”El Chapo” Guzmán.

Denne 53-åring har listats av affärstidskriften Forbes som en av världens rikaste män, och hans organisation, Sinaloakartellen, är i dag Amerikas mäktigaste brottssyndikat.

Sinaloakartellen anses av de flesta bedömare vara den organisation som stärkt sin position mest sedan president Felipe Calderón förklarade krig mot maffian 2006 och satte in 50 000 soldater och federala poliser runt om i landet.

När något av de övriga sju brottssyndikaten försvagats av en militärinsats har det ofta varit Sinaloakartellen som klivit in för att fylla tomrummet.

Ett exempel är Ciudad Juárez, världens i dag farligaste stad och en viktig smugglingsrutt för droger på vägen till USA, där den alltmer pressade Juárezkartellens ledare anklagar regeringen för att ha ingått en hemlig allians med ”El Chapo”.

Dessa anklagelser förnekas kategoriskt av den mexikanska regeringen, som påpekar att flera ledare för Sinaloakartellen trots allt gripits eller dödats de senaste åren.

Men det är ett faktum att allt fler brottskarteller börjat se den politiska eliten som en aktör i det pågående kriget i den undre världen, en aktör som kan gynna eller missgynna den egna organisationen.

Det tar sig högst konkreta uttryck: förra året dödades minst tolv borgmästare i Mexiko.

Och i helgen hittades Saul Vara Riveras lik i norra Mexiko. Han var borgmästare i staden Zaragoza innan han föll offer för de kriminella.

Med bara ett och ett halvt år kvar till nästa presidentval ökar pres-sen på president Calderón. Han vet att hans konservativa parti PAN går mot ett svidande valnederlag om han inte lyckas få stopp på våldsspiralen.

Calderón satsar därför stort på ett utökat underrättelsesamarbete med USA, samtidigt som investeringar gjorts i obemannade spaningsplan liknande dem som används i Pakistan. Men frågan är om denna högteknologi kan få stopp på eskaleringen.

Erik de la Reguera

Två orsaker till våldsspiralen

Förra året dödades 12 400 människor i maffiarelaterat våld i Mexiko. Det är en ökning med 60 procent mot det redan mycket blodiga 2009 och den hittills högsta siffran sedan Felipe Calderón inledde sitt krig mot maffian 2006, då militär och federal polis sattes in på en rad platser runt om i landet.

Två processer bidrar till våldsspiralen. Dels en alltmer upptrappad konflikt mellan två stora allianser av narkotikasyndikat som slåss om mångmiljardintäkterna från smuggling av kokain, marijuana, heroin och metamfetamin till USA och Europa. Dels den mexikans-ka regeringens jakt på maffians ledare, vilken vid flera tillfällen lett till att lokala maktvakuum uppstått i den undre Världen – tomrum som då ofta fylls av konkurrerande organisationer, med ytterligare upptrappat våld som följd.

Publicerat i Dagens Nyheter den 11 januari 2011.

Nu i storpocket


Sedan nyår finns Lasse Wierups och min bok även i det behändiga storpocketformatet.

Nu med mexikanska poliser och svenska radhus på omslaget.

Den kan bland annat köpas här:

Adlibris

Bokus

Uppdatering 15 mars: storpocketen är tillfälligt slut hos nätbokhandlarna, men ska gå att få tag på i fysiska bokhandlar som Akademibokhandeln, Pocketshop, med flera. För den som ändå vill beställa från Bokus och Adlibris finns den inbundna boken fortfarande i lager.

Mardrömmarna från gruvan kvar

MEXICO CITY. Det har gått nära tre månader sedan de 33 gruvarbetarna i San Joségruvan i Chile fick återse dagens ljus. Men fortfarande lider många av dem av mardrömmar. Oro finns för att katastrofen ska inträffa på nytt. DN har talat med Mario Gómez, den äldste av gruvarbetarna.

Jul- och nyårshelgerna har varit lugna för Mario Gómez, som med sina 64 år är åldermannen i det numera världsberömda arbetslaget. Efter vedermödorna i San Joségruvan och de intensiva veckorna efter räddningen har han nu fått vila ut lite hemma hos sin familj i staden Copiapó, inte långt från platsen där det ödesdigra raset inträffade den 5 augusti förra året.

Ärren från upplevelsen i underjorden sitter kvar.

– Jag drömmer ofta mardrömmar om det som hände. Som nu i natt till exempel, då var jag tillbaka i gruvan igen. Allt var svart och jag hörde hur berget rasade runt omkring mig, jag hörde skriken från mina kamrater, hur det dånade, krasade i väggarna. Precis som det var där nere efter raset. Berget fortsatte att låta in i det sista, det var en oerhörd psykisk press vi levde under och det kommer nog att ta tid att hämta sig helt, säger Mario Gómez till DN.

Mardrömmarna har han gemensamma med många av de andra gruvarbetarna. De har visserligen kunnat dra nytta av uppmärksamheten kring dramat och blivit bjudna på resor till Europa och USA, men rättstvisten med det privata bolag som drev gruvan är ännu inte avgjord och de flesta av arbetarna lever därför fortfarande under spartanska förhållanden.

Mario Gómez hoppas och tror att de till slut ska få skadestånd.

– Jag påtalade personligen bristerna i säkerheten för gruvledningen vid flera tillfällen. Men de bara skakade på huvudet och sa att allt var under kontroll, berättar han.

Resultatet av detta ointresse är väl känt. Först den 13 oktober kunde de 33 männen räddas ur rasmassorna.

Då hade de levt instängda på nära 700 meters djup i 67 dagar – och i nära 40-gradig värme.

Vad var det svåraste under tiden i gruvan?

– Det var dagarna efter raset, då allt var svart och vi inte visste om det fanns någon chans att överleva. Det dröjde ju över två veckor innan de fick kontakt med oss och under den tiden hade vi bara smutsigt vatten att dricka. Vi samlade in det som rann från väggarna och lyckades tända en liten eld som vi kokade det över. Så höll vi oss vid liv, säger Mario Gómez.

Sedan vill han inte berätta mer. En bok är under produktion och enligt Mario Gómez är förhandlingarna med en stor Hollywoodstudio i praktiken i hamn.

– Det är bara en tidsfråga innan det offentliggörs. Vi hoppas så klart att filmrättigheterna ska ge oss möjlighet att leva relativt väl, säger Mario Gómez.

– Men lika viktigt är om vår historia kan göra människor medvetna om de risker som många gruvarbetare tvingas utstå. Inte bara i Chile, utan i hela världen.

Erik de la Reguera

Skärpt säkerhet – men bara i Chile

MEXICO CITY. Varje år dör tusentals arbetare runt om i världen till följd av olyckor i de gruvor där man utvinner råmaterialet till konsumtionsvaror som tas för givna av den globala medelklassen. Dramat i San José-gruvan vände strålkastarljuset mot denna mörka verklighet – men bara för en kort stund.

Koppar är Chiles främsta exportvara. Metallen återfinns bland annat i kablar och olika sorters hemelektronik – många svenskar har troligen chilensk koppar i sina mobiltelefoner.

Det var också koppar som (tillsammans med guld) utvanns i San Joségruvan i norra Chile före raset den 5 augusti.

Verksamheten var lukrativ för ägarna, men trots det var säkerheten kraftigt eftersatt, åtminstone att döma av gruvarbetarnas vittnesmål.

Sedan de 33 männen räddats ur gruvan har de blivit utnämnda till ”årets lag” av brittiska The Times, en påkostad Hollywoodproduktion är på gång om deras öden och i slutet av januari är de inbjudna till Disneyland i USA.

Men vilket facit gruvdramat får för gruvindustrin är fortfarande oklart.

Den chilenska regeringen har skärpt bestämmelserna och lovat att säkerheten i de små privata gruvorna från och med nu ska hålla samma standard som i det statliga bolaget Codelco.

Korruption och mäktiga intressen har satt käppar i hjulen för sådana satsningar förr. Men skillnaden är nu att president Sebastian Piñera satsat mycket av sin prestige i frågan om gruvsäkerheten. Ett tjugotal gruvor har redan stängts och situationen för gruvarbetarna i Chile är av allt att döma på väg att förbättras.

I övriga Latinamerika – för att inte tala om Kina, där tusentals gruvarbetare dör varje år – har dramat i San José-gruvan långt ifrån fått samma genomslag.

Rekordmånga människor världen över såg räddningen på tv, men fokus hamnade på enskilda arbetares privatliv snarare än på strukturella problem i gruvindustrin.

När Mario Gómez och de andra överlevarna hoppas att deras historia ska tjäna som avskräckande exempel för regeringar och bolag runt om i världen är risken därför stor att de misstar sig.

Möjligen kan deras bok och film väcka opinion och sätta ytterligare press på politiska och ekonomiska makthavare i Chile – men att de ska lyckas med det på global nivå är nog att hoppas på för mycket.

Erik de la Reguera

Dramat som följdes av en hel värld

5 augusti Stora mängder sten rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och under drygt två veckors tid lyckats överleva på små reservransoner och vatten som rinner längs väggarna.

9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.

13 oktober Klockan 05.10 svensk tid kommer den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, upp ur gruvhålet. Samtliga 33 arbetare räddas. Dramat följs av en miljard människor världen över.

Publicerat i Dagens Nyheter den 2 januari 2011.

Rena rama ishalkan trots sommarvärme

MEXICO CITY. Jul- och nyårskänslorna kan ibland ha lite svårt att infinna sig när man vandrar runt i Mexico Citys drygt tjugogradiga värme och möts av blinkande, färgglad belysning uppsatt i alltifrån krucifix till palmer.

Då kan det vara en god idé att söka sig till det stora Zocalotorget i centrum. Där finns boten för den resenär som av någon anledning saknar svenskt snökaos och ishalka. Under bar himmel hålls två skridskobanor öppna för allmänheten – mitt på torget. Och jo, de är gjorda av is.

Med hjälp av ett par hyperaktiva ismaskiner hålls isen någorlunda åkbar, trots det varma klimatet. Skridskor finns att låna, men det är minst lika underhållande att bara sätta sig på läktaren och iaktta de hundratals barn och vuxna som halkar runt på det för mexikaner högst exotiska underlaget.

Rinkarna håller öppet varje dag fram till den 9 januari, då en grandios avslutning väntar på det konstfrusna folknöjet: öppningsmatchen i tredjedivisionen i junior-VM i ishockey, Mexiko mot Bulgarien.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 2 januari 2011