Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Yearly Archive: 2010

Ur gruvan – men utan jobb

COPIAPÓ. De sista av de 33 gruvarbetarna är nu räddade ur San José-gruvan. När de fått lite tid till att umgås med sina familjer återstår ett komplicerat politiskt och juridiskt efterspel till detta drama. En sak är redan klar: Att gruvarbetarna nu är arbetslösa.

Enormt jubel utbröt sent på onsdagskvällen i Chile när den siste av de 33 gruvarbetarna, Luis Urzúa, till slut kunde häva sig ur hissburen ”Fenix” och andas frisk luft för första gången sedan raset den 5 augusti.

I Copiapó, den lilla stad som många av gruvarbetarna kommer ifrån, var torget i centrum fullt av människor. Chilenska flaggor slog i vinden som drog in från Atacamaöknen, vuvuzelor ljöd och rop skallade: ”Leve gruvarbetarna!”, ”Viva Chile!”

Mitt i folkhavet möter jag Valeria Cortés, vars farbror Dario Segovia finns bland dem som nu har räddats.

– Det gör mig självklart både glad och lättad. Men nu hoppas jag också att de rika ägarna till gruvorna har fått sig en läxa. För bara för att en människa är fattig, bara för att han eller hon är gruvarbetare, så får man inte försätta människans liv i fara, säger Valeria Cortés.

Hennes åsikt delas av många här i Copiapó, där man i generationer tvingats leva med risken att någon av ens anhöriga kan försvinna ned i jordens käftar nästa gång ett ras inträffar – och det är sällan särskilt avlägset.

Chiles regering har efter olyckan i San José-gruvan stängt ett tjugotal gruvor som inte levt upp till säkerhetsbestämmelserna. Chefen för den statliga tillsynsmyndigheten har tvingats avgå och en upprensning har inletts i det moras av mutor och inkompetens som länge präglat tillståndsgivningen.

Den relativt nytillträdde högerpresidenten Sebastian Piñera har sluppit undan den värsta kritiken – och dessutom lyckats vända situationen till sin fördel.

Piñera fick snabbt tyst på de högerdebattörer som tidigare kritiserat de chilenska gruvarbetarnas ”höga löneläge” – cirka 5 000–6 000 kronor i månaden – och satsade i stället mycket av sitt politiska kapital på att få upp de 33 gruvarbetarna.

– Chiles största tillgång är inte koppargruvorna – det är gruvarbetarna, sade han upprepade gånger under slutskedet av räddningsinsatsen.

I de samhällen som ligger runt gruvorna i Atacamaöknen är det inte ovanligt att hitta muralmålningar med vänsterikoner som Che Guevara eller subcomandante Marcos – här är socialistpartiet och kommunisterna starka sedan länge.

Just därför har gruvdramat förvandlats till en viktig del i Piñeras strategi att sudda ut den chilenska högerns Pinochetstämpel och försöka ta kontroll över mitten i landets politik.

Samtidigt har de 33 gruvarbetarna en betydligt mer jordnära tillvaro att se fram emot. Under sin tid i skyddsrummet blev de erbjudna allt från jobb på tevekanaler till mp3-spelare och gratis inträde på fotbollsmatcher i England.

Men det handlade troligen i de flesta fall om pr-jippon. Det finns bara en sak som de 33 kan vara säkra på: att de är arbetslösa.

Samtliga 300 arbetare vid San José-gruvan har sagts upp av företaget San Esteban, som nu säger sig hotas av konkurs.

De anhöriga har lämnat in en stämningsansökan mot företagets ägare, som de menar struntat i säkerhetsföreskrifter. Om det stämmer väntar sannolikt även åtal mot de ansvariga cheferna.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 15 oktober 2010.

Gruvarbetarnas glädjetårar

SAN JOSÉ-GRUVAN. Lyckorus, vivarop och glädjetårar. Sedan en enorm och avväpnande lättnad. Det var de reaktioner som många i Chile – och inte minst de 33 gruvarbetarna själva – gick igenom under gårdagens historiska räddningsinsats.

Aldrig har någon överlevt en gruvolycka så länge som de 33 männen i San José-gruvan i norra Chile. I 69 dagar har de hållit sig vid liv med hjälp av självdisciplin, spetsteknologi och en regering som satsat mångmiljonbelopp på att få dem fria.

Men många av arbetarna lade också sitt öde i händerna på högre makter.

– Jag har varit med Djävulen och jag har varit med Gud. Och det var Gud som fick överhanden till slut, sa 40-årige Mario Sepulveda, sedan han som andre man räddats från skyddsrummet på drygt 600 meters djup.

Då var klockan ett på onsdagsnatten lokal tid. Men trots allvaret i situationen kunde inte Sepulveda – allmänt sedd som humoristen i gruppen av instängda män – motstå frestelsen att dela ut ”souvenirer” till räddningsarbetarna: inslagna stenar från gruvschaktet.

Även Chiles president Sebastian Piñera var på väg att få en sten i handen, men han behöll fattningen och gav snabbt Sepulveda en lång kram i stället.

Scenen fick många chilenare att fnissa av lättnad framför tv-apparaterna. Men fram till dess hade stämningen varit minst sagt laddad.

Räddningsinsatsen inleddes med att en påtagligt nervös räddningsarbetare hissades ned i schaktet där de 33 gruvarbetarna tillbringat 69 långa, heta och ångestfyllda dagar.

Genom en särskild webbkamera kunde världen se den märkliga och rörande scen som utspelade sig i djupen när de instängda gruvarbetarna tog emot buren ”Fenix” och släppte ut besökaren från ovan.

Samtidigt gick ett sus av förväntan genom tältlägret utanför gruvan. Där satt bland andra Alfonso Avalos, far till gruvarbetaren Florencio Avalos, som en stund senare skulle bli förste man att räddas.

Pappa Alfonsos ansiktsuttryck när sonen klev in i hissburen och förberedde sig på den 15 minuter långa hissfärden upp genom berget är ett av de oförglömliga minnena från denna kyliga natt.

Drygt tolv timmar senare träffar jag Alfonso igen utanför hans tält. Nu är mycket av dramatiken över, dagen har grytt över Atacamaöknen och han sitter och äter frukost med ett påtagligt lättat uttryck i ansiktet.

Visserligen är fortfarande hans andra son, Renan Avalos, kvar nere i gruvan, men räddningsinsatsen rullar på bra och inget tyder i denna stund på att någon större fara skulle finnas för dem som inte kommit ut än.

– Ja, det känns bättre nu. Jag är självklart glad över att ha fått återse min ena son efter så lång tid och jag är stolt över att han valts ut att vara förste man att lämna gruvan, säger Alfonso Avalos och tar en tugga på sin smörgås med chorizokorv.

Nu kan han äntligen sitta här relativt ostörd. Annat var det när hans son Florencio var på väg upp ur gruvan. Då hängde ett hundratal journalister och fotografer som klasar runt Alfonso och anspänningen blev till slut så stor att han desperat bad att få göra sin sons fru och två barn sällskap inne på det avspärrade området, trots att det egentligen inte var tillåtet med fler anhöriga på plats.

När han fick tillståndet började han springa bort från fotograferna, med följden att de tog upp jakten på honom som om det hade rört sig om paparazzi i hälarna på en filmstjärna. Männen med kamerorna armbågades och nästan slogs om chansen att få en bild av den flyende pappan.

Vad tycker han om mediernas behandling?

– Det var obehagligt, så klart. Titta, de trampade ned allt här, vårt campingbord, stolarna, tältet, vår lilla eldstad, husgeråden, svarar han och sveper med handen över den lilla plätt i lägret utanför gruvan som varit hans hem i två månader nu.

– Men nåja. Nu är det över. Man måste tänka så, lägger han till.

Omkring 1 600 journalister och fotografer har varit på plats för att bevaka räddningsoperationen vid San José-gruvan. Men bortsett från att en del av dessa medier begått uppenbara övertramp har stämningen varit lugn.

Upplösningen på dramat är också hittills lycklig. Vid denna upplagas pressläggning hade 28 gruvarbetare klivit ur buren ”Fenix” och kunnat omfamna sina anhöriga. Sedan togs de om hand av sjukvårdare.

Inga allvarligare incidenter har rapporterats och om allt går som det ska väntas de sista männen få lämna gruvan under torsdagen.

Erik de la Reguera

Nu väntar en helt ny verklighet

SAN JOSÉ-GRUVAN. De 33 gruvarbetarna stiger ut i en annan verklighet än den som de lämnade för 69 dagar sedan. Men frågan är om alla löften om guld och gröna skogar verkligen kommer att infrias.

– Berget har haft våra kamrater i sitt sköte så länge att det faktiskt känns som om de har fötts på nytt. Det är som om berget har gett dem ett nytt liv, säger Roberto Ramirez.

Han är svåger och nära vän till gruvarbetaren Alex Vega, som just kommit upp till ytan som den tionde mannen att bli undsatt.

Kanske har han rätt, måhända väntar verkligen ett nytt liv på Alex och de övriga 32 gruvarbetarna. Men det är långtifrån säkert.

De 33 gruvarbetarna har de senaste veckorna blivit överösta av erbjudanden om arbete, gratis resor, mp3-spelare och diverse andra produkter.

Många av dessa löften har dock gjorts enbart i pr-syfte – företagen vet att de får positiv uppmärksamhet kring sitt varumärke genom att förknippas med de chilenska gruvarbetarna.

Men om de 33 männen vill kunna undvika att arbeta resten av livet är den stora knäckfrågan om männen lyckas sälja film- och bokrättigheter tillräckligt dyrt. Det tros vara en av orsakerna till att de hittills nekat till längre intervjuer. Brittiska medier uppger att männen lovat varandra dyrt och heligt att skriva sin berättelse gemensamt i form av en bok.

Det återstår att se om de lyckas hålla det löftet, för enligt vad DN erfar har en rad stora medieföretag erbjudit enskilda gruvarbetare och deras familjer fem- eller sexsiffriga belopp för exklusiva intervjuer.

Erik de la Reguera

De 33 männen blev instängda den 5 augusti – mer än två månader senare hämtas de upp av hissburen ”Fenix”

5 augusti. Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San José-gruvan, där guld och koppar utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti. En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står: ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet.” Det visar sig att gruvarbetarna tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober. En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober. Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar.

13 oktober. Klockan 05.10 svensk tid har den första gruvarbetaren, tvåbarnspappan Florencio Avalas, 31, kommit upp ur gruvhålet.

Han försov sig när olyckan hände

TIERRA AMARILLA. Det arbetslag som överlevt under rasmassorna i San José-gruvan i drygt två månader var inte fulltaligt – en person saknades. DN har träffat den trettiofjärde gruvarbetaren: säkerhetsansvarige William Ordenes, som oroligt följer räddningsinsatsen.

Samhället Tierra Amarilla ligger mitt ute i Atacamaöknen, omgivet av sandiga berg och bara en knapp timme från San José-gruvan. Många här jobbar som gruvarbetare eller som druvplockare.

Tegelhus löper längs gatorna och i ett av dem sitter William Ordenes, hans sambo Daniela Villegas och deras fyraårige son Edison och ser på de extra nyhetssändningarna.

Både hopp och oro lyser i William Ordenes ansikte. För i själva verket skulle även han ha varit där i gruvan när raset kom.

– Jag hade lovat att jobba extra den dagen. Men jag var så trött efter arbetspasset dagen före, jag försov mig, säger han lite skamset.

När han vaknade och fick höra att det inträffat en olycka drabbades han av svåra skuldkänslor.

– Jag kände att jag borde ha varit där med mina kamrater. Och jag mådde illa, hade en sprängande huvudvärk, ångest och kunde inte sova på mer än två veckor. Inte förr-än jag fick höra att de var vid liv – ja, när den där lappen kom upp från underjorden – kände jag mig lite bättre, säger William Ordenes.

Nu är han arbetslös. Detsamma gäller för de övriga 300 tidigare anställda vid gruvan. Efter veckor av protester har de till slut lyckats få sina sista månadslöner utbetalda.

William Ordenes uppgift i gruvan var att bedöma säkerheten på de platser där hans pass arbetade. Han tror inte att han hade kunnat göra så mycket för att förebygga olyckan, då raset inträffade ovanför platsen där arbetet pågick.

Men han säger sig ändå förstå varför de anhöriga nu har bestämt sig för att stämma gruvbolaget för bristande säkerhetsåtgärder.

– För några år sedan inträffade ett annat stort ras i en av San Estebans gruvor. Men rutinerna förbättrades inte. I San José-gruvan hade vi praktiskt taget dagligen stenblock som lossnade och föll ned från taket. Självklart påtalade jag och många andra det för ledningen, men det gjordes mycket lite eller inga förbättringar.

Familjen Ordenes vet att gruvolyckor inte är något nytt. Men sedan olyckan i San José-gruvan inträffade har minst arton undermåliga gruvor stängts av regeringen och säkerhetskraven höjts. Det gläder många – inte minst William Ordenes far Jaime.

– Jo, jag har ju själv jobbat i gruvorna i trettio år och vet hur farligt det kan vara, säger han.

Erik de la Reguera

Gruvarbetarna ska upp i dag

SAN JOSÉ-GRUVAN. Vid gruvan i norra Chile pågick sent på tisdagskvällen de sista förberedelserna inför räddningsoperationen. Man hoppades att arbetet med att hissa upp den första gruvarbetaren skulle börja vid midnatt svensk tid.

Chiles president Sebastian Piñera kom i helikopter till gruvan sent på kvällen svensk tid.

– Det har varit en lång resa, och varken de instängda arbetarna eller Chiles folk kommer att vara desamma efter den här dagen, sa Piñera i ett kort anförande.

Ett massivt pressuppbåd befann sig på plats vid gruvan, där de 33 gruvarbetarna suttit instängda på 688 meters djup sedan den 5 augusti. Nervositeten var påtaglig bland de anhöriga, som gjorde så gott de kunde för att förbereda sig inför att ta emot sina nära och kära.

Bakom avspärrningar tronade hisskorgen ”Fenix”, som har gjort flera framgångsrika testkörningar sedan det långa evakueringsschaktet blev klart.

Men en rad riskfyllda moment återstod. Först skulle en räddningsledare och en eller flera sjukvårdare firas ned i schaktet för att undersöka gruvarbetarnas hälsotillstånd och ge dem de sista instruktionerna. Sedan var tanken att förse de 33 männen med bälten av samma typ som astronauter använder för att man skulle kunna följa deras hälsotillstånd i realtid.

Oro fanns för att någon skulle gripas av panik, ett dramatiskt blodtrycksfall eller på annat sätt insjukna under den svindlande färden upp. Fallhöjden i schaktet är fyra gånger så stor som från Kaknästornets topp i Stockholm.

De 33 var indelade i tre grupper: först skulle de starkaste få lämna gruvan, sedan de sjukliga och sist de moraliska ledarna.

Förutom Piñera uppgavs även Bolivias president Evo Morales vara på väg dit, då en av arbetarna är boliviansk medborgare.

De 33 männen har fått medieträning för att kunna hantera anstormningen av journalister, men flera har uppgett att de helst vill ha några dagar i fred med sina familjer innan de börjar ge intervjuer.

Erik de la Reguera

Blev instängda den 5 augusti

5 augusti Enorma mängder sten och bråte rasar ned på olika nivåer i San Joségruvan, där guld, koppar och brons utvinns. 33 gruvarbetare rapporteras saknade.

22 augusti En sonderingsborr kommer upp med en lapp där det står ”Vi lever och mår bra alla 33, här i skyddsrummet”. Det visar sig att männen tagit skydd på 688 meters djup och lyckats överleva på små reservransoner under drygt två veckors tid.

9 oktober En av de tre borrmaskiner som arbetat med att borra evakueringsschakt blir klar. Jubel utbryter bland de anhöriga, som tältat i två månader utanför gruvan.

11 oktober Efter att ha förstärkts med 56 meter stålrör anses evakueringsschaktet redo att användas. Hissburen ”Fenix” gör flera framgångsrika testkörningar och datum för räddningsinsatsen sätts till i dag.


Publicerat i Dagens Nyheter den 19 oktober 2010.

Tillfälligt avbrott

Beklagar verkligen att den här sidan legat nere under ett antal dagar. Jag hade helt enkelt missat att betala en faktura för domännamnet, varför det blev svart i rutan (eller snarare helvitt).

Nu är det åtgärdat och allt ska fungera igen. Inklusive min mejl (så om någon fått studsande svar från mig är det bara att skicka om eposten nu).

Nervös väntan snart över

SAN JOSÉ-GRUVAN. För de 33 gruvarbetare som sitter instängda djupt nere i San José-gruvan i Chile har nu nedräkningen börjat. Om allt går bra kan de första vara fria på onsdag. Men bland de anhöriga är nervositeten och oron stor.

Efter en stjärnklar natt drar gryningen in över Atacamaöknen. De sandiga gulbruna bergen och kullarna träder långsamt fram ur dunklet. Det är kyligt, sjok av dimma hänger över det karga landskapet och i tältstaden utanför San José-gruvan har Lilliette Ramirez just vaknat.

Hon sitter på en stol bredvid sitt tält och äter frukost: pulverkaffe och en ostsmörgås. En bit bort sprakar en öppen eld.

– Jag är så trött, men jag måste vara stark. Det har varit två enormt tunga månader. Nu kanske det bara är en eller ett par dagar kvar. Men ärligt talat väller oron och ångesten upp inom mig, samtidigt som jag så klart också känner mycket hopp, säger Lilliette Ramirez.

Hennes man Mario Gomez är en av de 33 gruvarbetare som suttit fast under rasmassorna i gruvan sedan den 5 augusti. Nu på onsdag är det tänkt att han ska få friheten åter.

– Så sent som i går talade jag med Mario genom en videolänk. Han är så lugn, trots allt som hänt! De försöker hålla modet uppe där nere genom att spela domino och annat. Han såg faktiskt ut att må relativt bra, säger Lilliette Ramirez och stryker en tår ur ögonvrån.

– Mario har inte sagt något om några stora bråk till mig. Men det är klart att det har varit en del meningsskiljaktigheter, det vore väl nästan konstigt annars, säger hon.

Runt omkring börjar tältstaden vakna. Det är måndag morgon och nyheten har just kommit om att arbetet med att förstärka evakueringsschaktet med stålrör är färdigt. Den stora Fenixburen hissas kort därefter ned 610 av de 624 meter som schaktet mäter. Testet uppges ha gått bra och medan förberedelserna pågår vid schaktet gör de anhöriga så gott de kan för att ställa in sig mentalt på att återse sina nära och kära.

– Klart man måste göra sig fin, säger Maria Segovia, som sitter och sminkar sig under ett uppspänt plastskynke.

Hennes bror Dario Segovia är en av de instängda gruvarbetarna. Maria svär tyst över att det nu är så mycket folk i köerna till de få kollektiva duscharna.

– I dag har jag bara kunnat skölja av mig i den där baljan, säger hon och pekar mot ett litet vattenkar.

Strax därefter får hon besök av en av de skyldiga till att kön till duscharna blivit längre: en journalist från Uruguays television.

Området kring gruvan har de senaste dagarna förvandlats till en gigantisk camping för journalister. Av de cirka 2 000 människor som tältar här tros åtminstone 1 500 vara mediefolk.

Maria samlar kraft och ler brett mot tv-journalisten. Innan hon går i väg till direktsändningen säger hon till mig:

– Man måste orka. Det är viktigt att världen får veta hur våra släktingar och andra chilenska gruvarbetare har det.

Erik de la Reguera

Riskerna som återstår

En rad faror återstår innan de 33 gruvarbetarna kan bli fria.

– Risk för ras. Evakueringsschaktet har förstärkts med cirka 50 meter stålrör, men det är oklart om det är tillräckligt för att undvika fler ras. Under måndagskvällen väntades därför flera testkörningar med hisskorgen ”Fenix”.

– Arbetarnas hälsotillstånd. Många av arbetarna är utmattade efter drygt två månader i skyddsrummet. Hisskorgen kan börja rotera och det finns därför risk för bland annat yrsel, blodtrycksfall och illamående.

– Mentala faktorer. Konflikter mellan arbetarna – som den om ordningen i vilken de ska lämna gruvan – skulle potentiellt kunna orsaka stora risker i slutskedet av räddningsinsatsen.

Konflikter börjar komma upp till ytan

SAN JOSÉ-GRUVAN. Bilden av de 33 instängda gruvarbetarna som solidariska och storsinta har de senaste dagarna blivit lite kantstött, sedan uppgifter om viss oenighet och bråk börjat läcka ut.

När de första videobilderna och vittnesmålen från de 33 gruvarbetarnas skyddsrum 688 meter under jord nådde världens medier för en dryg månad sedan, talades det mycket om gemensamma möten och beslut, tolerans för olikheter och samarbete för det gemensammas bästa.

Arbetarna gav intryck av att vara en närmast fläckfri demokratisk enhet, där individerna var solidariska och ansvarstagande.

Men den bilden – som förefaller ha varit medvetet frammanad av myndigheterna, möjligen som ett sätt att skydda arbetarna – har de senaste dagarna fått nyanseras något.

I helgen läckte uppgifter ut om en konflikt som uppstod kort efter att arbetarna återfått kontakten med jordytan. Fem av de 33 männen var tidigare anställda av ett annat, mindre företag än de övriga, och de utmanade arbetspassets ledare, topografen Luis Urzúa.

De fem dissidenterna förklarade att de inte tänkte sitta med korslagda armar i väntan på räddning.

Det var bara sedan chefen för deras företag beordrat dem per radio att stå tillbaka som de gick med på att sluta upp med försöken att ta sig ut ur gruvan på egen hand.

De senaste dagarna har en ny konflikt uppstått om vilken ordning som arbetarna ska lämna gruvan. Gruvarbetarna hade tidigare kommit överens om en turordning, men nu har den kastats över ända av myndigheternas egna planer.

Landets hälsominister sa häromdagen att flera av arbetarna har erbjudit sig att bli siste man ur gruvan. Av solidaritet med de övriga, påstod han.

Men enligt den brittiska tidningen The Guardians utsände handlar dispyten lika mycket om att den som lämnar gruvan som siste man troligen hamnar i Guinness rekordbok som den som varit instängd i en gruva längst tid.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 12 oktober 2010.

Redo att rädda gruvarbetarna

SANTIAGO. Räddningsarbetet vid San Joségruvan i norra Chile har gått in i sitt absoluta slutskede. Landets gruvminister uppger att de första av de 33 nödställda gruvarbetarna kan få lämna underjorden på onsdag.

– Ja, på onsdag sätter vi i gång. Om allt går bra kommer den sista av arbetarna att vara undsatt på fredag, sade Chiles gruvminister Laurence Golborne, sedan han tillsammans med räddningsledningen inspekterat bilderna från en fjärrstyrd videokamera som firats ned i det nyligen färdigställda evakueringsschaktet.

Det var i lördags som borren T-130 nådde fram till den hålighet på 620 meters djup varifrån det är tänkt att gruvarbetarna ska hissas upp en efter en. Jubelscener bröt ut vid San Joségruvan, men de övergick snabbt i förnyad koncentration. En rad komplicerade steg återstår innan arbetarna kan få återse sina nära och kära. Och riskerna är inte helt obetydliga.

Till att börja med måste nya ras förebyggas. Under söndagen inleddes arbetet med att förstärka väggarna i det dryga halvmetern breda evakueringsschaktet. Sammanlagt 96 meter stålrör ska träs ned i marken för att stabilisera den översta och mest porösa delen av schaktet.

Tanken på att förstärka hela schaktet har lagts åt sidan, eftersom berggrunden anses vara tillräckligt solid längre ned. Räddningsinsatsen kan på så sätt snabbas på – och den så kallade Fenixburen firas ned i schaktet så snart som på onsdag.

Trots att ingen i Chile vågar börja fira, har de lokala medierna nominerat flera av dramats potentiella hjältar. En av dem är Jeff Hart. Denne 40-årige borrexpert från Denver, USA, flögs för drygt en månad sedan till Chile från Afghanistan, där han arbetat med att borra brunnar åt den amerikanska armén. Harts skickliga hantering av borrmaskinen T-130 lär vara en viktig anledning till att räddningsinsatsens tidtabell har kunnat kortas ned med över en månad.

En annan nominerad hjälte – fast ”vinnare” nog vore ett mer passande uttryck – är gruvministern Laurence Golborne. Hans sätt att sköta denna kris har gjort honom populär i breda folklager och politiska bedömare tippar honom redan som en möjlig kandidat i nästa presidentval.

Även den nuvarande presidenten Sebastian Piñera ser ut att stärka sin position – om inget oväntat inträffar, vill säga.

Erik de la Reguera

Instängda i drygt två månader

Den 5 augusti rasade tak och väggar in i San Joségruvan i norra Chile. Sedan dess har en intensiv räddningsinsats pågått.

Ett par veckor efter raset lyckades man återupprätta kontakten med de 33 arbetarna, som tagit skydd i ett skyddsrum på nära 700 meters djup.

Tre stora borrmaskiner har arbetat parallellt med att borra evakueringsschakt. Den maskin som nu kommit fram kallas för ”plan B”.

Publicerat i Dagens Nyhter den 11 oktober 2010.