MEXICO CITY. Folkomröstningen om en legalisering av marijuana i Kalifornien följs noga i Mexiko och resten av Latinamerika. Efter fyra decennier av krig mot knarket växer kraven på en kursändring av politiken – men många lokala eliter vill ha klartecken från USA först.

Att Kalifornien röstar om en legalisering på De dödas dag i Mexiko är en händelse som ser ut som en tanke. För det är här, söder om den 300 mil långa gränsen till USA, som det amerikanska drogförbudet i dag kräver sin högsta tribut.

På fyra år har minst 28 000 människor dödats i kartellernas krig om smugglingsrutterna till USA. Under tiden ruttnar staten sönder inifrån när maffian köper beskydd för de pengar den fått från amerikanska konsumenter av kokain, metamfetamin, heroin och – inte minst – marijuana.

Ända sedan 1940-talet har Mexiko varit USA:s främsta leverantör av marijuana. Men aldrig har våldet varit värre än nu. Bara den senaste veckan har sex massakrer ägt rum i landet.

President Felipe Calderón har militariserat stora delar av landet med stöd av USA. Men nu stämmer han in i den kritik som Colombias president Juan Manuel Santos riktat mot amerikansk ”inkonsekvens”:

– Hur ska jag kunna säga till en bonde i mitt land att han måste fängslas om han odlar marijuana när det är lagligt att tillverka, sälja och konsumera samma produkt i den rikaste delstaten i USA?

Men bakom denna kritik finns också ett egenintresse.

Kriget mot knarket har inte bara varit en kamp mot produktion och smuggling av hälsovådliga substanser. Lika ofta har det rört sig om ett sätt att främja USA:s geopolitiska intressen.

Vänskapligt sinnade eliter i Latinamerika har fått beskydd och kunnat sko sig på knarkkriget. Samtidigt har människorättsbrott från arméns sida ökat, i exempelvis Colombia, och det finns klara tecken på att samma sak håller på att ske i Mexiko.

Dessutom är strömmen av dollarsedlar från USA en inte obetydlig intäktspost, enbart i Mexiko tros tio miljarder knarkdollar tvättas vita varje år.

Och även om en legalisering av marijuana i Kalifornien sannolikt bara skulle påverka detta flöde marginellt, så växer nu en misstanke i Latinamerika om att detta kan bli första steget mot legal tillverkning och försäljning i hela USA.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 november 2010.

MEXICO CITY. Världens femte största land, Brasilien, får sin första kvinnliga president. Det står klart sedan 62-åriga Dilma Rousseff fått omkring 56 procent av rösterna i gårdagens val, medan utmanaren José Serra stannade på cirka 44 procent.

Vid klockan 23.30 på söndagskvällen svensk tid hade 96 procent av rösterna räknats och Rousseff ett försprång på drygt tio procentenheter till socialdemokratiska PSBD:s kandidat José Serra. Valdomstolen TSE konstaterade att Rousseff vunnit valet.

Den 62-åriga Dilma Rousseff var under militärdiktaturen i Brasilien aktiv i radikala vänstergrupper, något hon greps, torterades och tvingades sitta fängslad under tre år för.

Under 2000-talet har hon mest gjort sig känd som karriärbyråkrat och en nära förtrogen till den avgående presidenten Lula da Silva.

Söndagens valseger har hon till stor del Lula att tacka för.
Dennes skyhöga popularitetssiffror – över 80 procent tycker att Lula har gjort ett bra jobb – har lett till att Rousseff kunnat klättra från ett mycket svagt utgångsläge till den triumf som nu kommer att krönas den 1 januari, då hon övertar presidentposten från sin gamle chef.

Valet följdes inte bara uppmärksamt i Brasilien, utan även i de andra medlemsländerna av Sydamerikas regionala samarbetsorganisation Unasur. Brasilien är den givna stormakten i Sydamerika och det var nog många av de mer radikala vänsterledarna i regionen som drog en lättnadens suck i går kväll. Bland dem Venezuelas president Hugo Chávez, som var en av de första att gratulera Rousseff.

De ideologiska skillnaderna mellan Chávez socialism och Lulas mer marknadsanpassade reformism till trots råder ingen tvekan om att de senaste årens samarbete i Sydamerika till stor del varit den brasilianska diplomatins förtjänst. Med Rousseff vid makten väntas nu den politiken fortsätta.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 november 2010.

MEXICO CITY. I dag är Brasiliens 135 miljoner väljare kallade till valurnorna för att avgöra vem som ska styra landet de närmaste fyra åren. Den avgående presidenten Lula da Silvas handplockade kandidat Dilma Rousseff är favorit – och har nu dessutom fått draghjälp av ett datorspel.

Dilma Adventure. Så kallas ett webbaserat spel i Super Mario Bros anda som på bara några få dagar blivit populärt bland brasilianska surfare. En animerad Dilma Rousseff styrs mellan plattformar, där hon hoppar runt och plockar lådor med röstsedlar och röda stjärnor (symbolen för hennes parti PT). Allt medan motståndaren José Serra från socialdemokratiska PSDB försöker stoppa henne.

Underhållande, kan tyckas, men inte särskilt upplysande i sakfrågorna. Det är å andra sidan rätt talande för hela sluttampen av denna valrörelse.

De senaste veckorna har José Serra försökt lägga skulden för Lularegeringens olika korruptionsskandaler på Rousseff, medan hon har pekat på missförhållanden och korruption i São Paulo, där Serra var guvernör fram till nyligen.

Smutskastningen har även tagit sig fysiska uttryck. Först i form av en tejprulle som träffade Serra i huvudet under ett valmöte. ”Fascistmetoder”, muttrade Serra efter attacken.

Nästa dag var det Rousseffs tur: en vattenballong missade henne med en hårsmån när hon var ute och träffade väljare.

Men i sakfrågorna är det betydligt svårare att skilja de båda åt. Såväl Rousseff som Serra vill hålla fast vid den rådande ekonomiska politiken, båda vill bevara de uppskattade bidragen till fattiga och båda talar också om hur viktigt det är att hitta en balans mellan tillväxt och miljö.

Inte ens i den laddade abortfrågan går det längre att se någon större skillnad mellan dem.

Rousseff, som kan bli Brasiliens första kvinnliga president, var tidigare öppen för en avkriminalisering av abort – ett viktigt krav för feminister i Brasilien, där omkring 300 kvinnor dör varje år på grund av illegala aborter. Men efter hård kritik från olika religiösa samfund har Rousseff nu backat och försäkrat att inte en stavelse ska ändras i lagstiftningen.

Tillsammans med stödet från den avgående presidenten Lula da Silva har det lett till att hon nu har ett försprång till Serra på mellan fem och tio procentenheter i opinionsmätningarna. Men en osäkerhetsfaktor kvarstår: valdeltagandet.

I Brasilien är det obligatoriskt att rösta, men bötesstraffet för valskolk är inte särskilt högt. Och efter den senaste månadens smutsiga kampanj har missnöjet börjat växa bland väljarna.

I fredagskvällens tevedebatt, den sista inför valet, gjorde båda kandidaterna sitt bästa för att verka resonabla och konstruktiva för att få sina respektive anhängare att gå till valurnorna.

Men den fråga där de faktiskt skiljer sig åt – utrikespolitiken – har inte fått något större utrymme i valrörelsen.

José Serra är skeptiskt inställd till regeringen Lulas nära relationer med andra vänsterregeringar i regionen och delar inte Rousseffs engagemang för Unasur, Sydamerikas motsvarighet till EU. I Venezuela, Argentina, Bolivia och många andra av Brasiliens grannländer följer man därför valet med stort intresse.

Erik de la Reguera

Två kandidater slåss om makten

Dilma Rousseff , 62, är det regerande arbetarpartiet PT:s kandidat. Under militärdiktaturen (1964–1985) var hon politiskt aktiv i radikala vänsterrörelser. Hon greps 1970, torterades och hölls fängslad i tre år. Sedan utbildade hon sig till ekonom. Rousseff har varit minister i Lula da Silvas regeringar sedan 2002 och anses vara en av presidentens närmaste förtrogna, men saknar hans nära relationer med folkrörelser.

José Serra , 68, är det socialdemokratiska partiet PSDB:s kandidat. Även han var aktiv i oppositionen under militärdiktaturen och positionerar sig i mitten när det gäller ekonomiska frågor. Serra är öppet kritisk till regeringen Lulas vänskapliga relationer med radikala vänsterregeringar i Latinamerika. Han har tidigare varit sjukvårdsminister (1998–2002) och fram till nyligen guvernör i São Paulo.

SÃO PAULO. Brasilien storsatsar inför VM i fotboll 2014 och OS i Rio de Janeiro 2016. För avgående presidenten Lula da Silva är evenemangen ett sätt att etablera Brasilien som en politisk och ekonomisk stormakt.

Det småduggar över den stora byggarbetsplatsen i utkanten av São Paulo. Röda jordhögar ligger längs flankerna på ett väldigt fält där arbetet med att bygga fotbollsklubben Corinthians nya stadion just har inletts.

Edison Martins, 43, står förtjust och pekar ut mot grävmaskinerna på andra sidan fältet, medan hans tioåriga dotter Thayna nyfiket ser på.

– Sedan jag var liten har jag varit Corinthiansfan. Jag vill visa Thayna hur det ser ut nu, så att hon minns det när stadion byggts. Dessutom är det helt fantastiskt att tänka sig att VM ska spelas här! säger han.

Corinthians arenabygge är ett av många infrastrukturprojekt som Brasiliens regering planerar de närmaste åren. Totalt har Brasiliens regering gett löften om cirka 525 miljarder dollar (3 500 miljarder kronor) till ny infrastruktur fram till 2014.

I det ingår ett sedan länge utlovat snabbtåg mellan São Paulo och Rio de Janeiro, stora vattenkraftverk och en storsatsning på bostadsbyggande. Även flera flygplatser måste moderniseras, till exempel den kraftigt underdimensionerade internationella flygplatsen i São Paulo.

Trots dessa ambitiösa planer har byggandet på många håll knappt kommit i gång – fram till helt nyligen fanns inte Corinthians nya arena annat än på ritbordet. På andra håll har ingenting alls hänt.

Det internationella fotbollsförbundet Fifa riktade tidigare i år kritik mot att så lite gjorts, vilket sannolikt bidragit till att de ansvariga i landet nu börjat reagera.

Generellt fastnar infrastrukturprojekt gärna i byråkratins papperskvarnar i Brasilien. Stora belopp, ingen vet hur mycket, försvinner i korruption. Kritiker anser att så säkert sker med en del av de pengar som nu satts av till idrottsevenemangen. Men denna gång står mer på spel än någonsin tidigare. Den avgående presidenten Lula da Silva har sagt att han vill att VM och OS ska etablera Brasilien som en politisk och ekonomisk stormakt. I valet på söndag avgörs vem som blir ny president och får ta över den stafettpinnen.

Den slutliga ekonomiska kostnaden – eller vinsten – av dessa megaprojekt är det ingen som vet.

Erik de la Reguera

Investeringar för 180 miljarder

Inför VM i fotboll 2014 ska 73 miljarder kronor investeras i restaureringar, byggande av nya arenor och annat direkt relaterat till fotbollen.

OS 2016 har fått en ännu högre prislapp: 108 miljarder kronor investeras i anläggningar med anknytning till idrottsevenemanget.

Publicerad i DN Ekonomi den 28 oktober 2010, som en del i ett paket som också handlade om kostnaderna för VM i Sydafrika 2010 och OS i Peking 2008.

MEXICO CITY. Poliser som flyr från sina posteringar och säger upp sig, massmord på tonåringar på en fest i Ciudad Juárez, en massavrättning av narkomaner på ett behandlingshem i Tijuana. Det är bara några av de senaste dagarnas skrämmande händelser i Mexikos knarkkrig.

Polisstationen i det lilla samhället Los Ramones i nordöstra Mexiko invigdes så sent som i helgen. Men i dag ser den ut som en schweizerost. Ett maffiakommando stannade till framför stationen i måndags kväll. Gruppen av män steg ur bilarna, riktade sina automatvapen mot stationen – och började skjuta.

Femton minuter senare, efter två granatexplosioner och tusentals avlossade skott, var stationen sönderskjuten och polisbilarna var fulla av skotthål. Ingen skadades, men de fjorton poliserna i Los Ramones förstod vinken.

Samtliga poliser sade i tisdags upp sig och lämnade orten. Och i Los Ramones – som bara ligger sex mil från landets tredje stad Monterrey – är det ingen som tror på talet om statens våldsmonopol.

Så ser det ut på allt fler platser i Mexiko, även om de lokala poliserna ofta väljer att stanna och arbeta för den som de facto har makten.

Enligt en ny rapport från den mexikanska kongressens utredningsorgan är 1 500 av landets 2 400 kommuner helt eller delvis kontrollerade av den organiserade brottsligheten.

Oberoende utredare som Edgardo Buscagliga från Itam-universitetet varnar för att en rent feodal situation är på väg att växa fram, där tungt beväpnade maffiaorganisationer mutar och hotar sig till kontroll över både politiker och polis, samtidigt som de kräver ut ”skatt” av företagare i form av utpressning.

I USA har utrikesminister Hillary Clinton kallat det ett slags väpnat uppror.

President Felipe Calderón tar det som intäkt för att det krig mot maffian som han förklarade 2006 måste fortsätta. Men de som fått i uppdrag att utföra grovgörat – den federala polisen och militären – visar allt tydligare tecken på att ha blivit infiltrerade.

Samtidigt har rättsskipningen i städer som Ciudad Juárez börjat bli en parodi på sig själv. I fredags kväll gick ett maffiakommando in på en födelsedagsfest för en 15-åring i Ciudad Juárez och sköt ihjäl fjorton personer, bland dem flera kvinnor och minderåriga.

Anhöriga försökte stoppa en polisbil, men den körde snabbt i väg. Ordningsmakten kom inte tillbaka förrän 40 minuter senare.

Några dagar senare hittades två döda män, den ena med huvudet avhugget. Bredvid låg en lapp där det stod att de ”dödat kvinnor och barn”. Om de var skyldiga till massakern? Det är det ingen som vet.

Men så är det även när polisen presenterar ”skyldiga” inför kamerorna, eftersom erkännandena ofta framtvingas under tortyr.

I de fall då den lokala polisledningen faktiskt utmanar en brottsorganisation på allvar – som när 134 ton marijuana beslagtogs i gränsstaden Tijuana i förra veckan – väntar i stället bestraffningar.

Efter rekordbeslaget gick ett kommando in på ett behandlingshem i Tijuana, radade upp patienterna mot en vägg och avrättade 13 personer kallblodigt.

Några minuter senare hördes corridomusik på polisradion och en röst som sa:

– Det här är bara början. Sammanlagt kommer det att bli 134.

Budskapet är klart: varje beslagtaget ton marijuana bestraffas i Tijuana med ett människoliv.

Erik de la Reguera

Många hoppades på vändning – men korruptionen är större än någonsin

MEXICO CITY. Mexiko rasar i Transparency Internationals globala korruptionsindex. Det kommer inte oväntat. I takt med att statens krig mot kartellerna trappas upp, använder maffian alltmer pengar för att köpa sig inflytande bland politiker och polischefer.

”El que no transa no avanza”, lyder ett vanligt talesätt i Mexiko. Det betyder ”den som inte fifflar, tar sig inte framåt”, och är talande för den politiska Kultur som växte fram under det gamla maktpartiet PRI:s drygt 70 år vid makten (1929–2000).

När PRI:s korrupta maktinnehav bröts år 2000 hoppades många i Mexiko att även den politiska kulturen skulle förändras.

Men i Transparency Internationals globala korruptionsindex faller Mexiko i år från 89:e till 98:e plats. De senaste årens krig mot knarket är en bidragande orsak till det. Kriminella organisationer lägger mer pengar på att köpa sig beskydd av makthavare när de utsätts för hårdare förföljelse – och den mexikanska maffian har gott om pengar.

Minst 10 miljarder dollar (65 miljarder kronor) från drogförsäljning i USA och EU tvättas årligen vita i Mexiko. Samtidigt har det mexikanska finansdepartementets enhet för ekobrott varit kraftigt underbemannad i åratal.

Men att minska maffians makt kräver inte bara hårdare tag mot penningtvätt. Mexiko är ett land där omkring hälften av befolkningen lever i fattigdom, samtidigt som enorm rikedom koncentreras i ett fåtal händer.

– Faran som jag ser i Mexiko i dag är att de mexikaner som är under 30 år – nästan hälften av befolkningen – förlorar riktningen i livet och hamnar i kriminalitet, sa författaren Carlos Fuentes i veckan.

Han talade inför delar av Mexikos ekonomiska elit och manade dem att skapa jobb åt de åtta miljoner ungdomar som varken studerar eller arbetar.

Någon större entusiasm märktes inte i publiken. I ett system som i allt högre grad präglas av girighet och höga murar kring privata residens, uppfattas tal om samhällskontrakt och statliga jobb lätt som idealistiska drömmar utan större verklighetsförankring.

Erik de la Reguera

Staten håller på att tappa kontrollen

När Mexikos president Felipe Calderón kom till makten i december 2006 hade han behov av att visa handlingskraft, efter en valseger svärtad av anklagelser om valfusk.

Han förklarade krig mot maffian och satte in 50 000 soldater och federala poliser för att hindra maffian från att koppla strypgrepp på staten. Men resultatet blev ett upptrappat våld. Minst 28 000 människor har dödats i maffiarelaterat våld de senaste fyra åren och staten har allt svårare att göra sitt våldsmonopol gällande ute i delstaterna.

Enligt en studie från Itam-universitet i Mexico City har staten i praktiken helt förlorat kontrollen i 982 av 2 400 kommuner i landet. Så sent som 2007 var siffran 353.

Publicerad i Dagens Nyheter den 28 oktober 2010.

SÃO PAULO. Under senare hälften av 2000-talet har Latinamerikafonderna utvecklats mycket bra och bland småspararna har de blivit alltmer populära. Men alla känner inte till att tillväxten i dessa fonder till stor del bygger på utvecklingen i ett enda land: Brasilien.

– Är vi så populära i Sverige? Tänk, det visste jag inte, säger Fabíola Salani, pressansvarig på Itau Unibanco, och skrattar.

Den bank hon arbetar för är ett av de viktigaste innehaven i svenska Latinamerikafonder, något som väcker viss stolthet på huvudkontoret i São Paulo i Brasilien.

– Vi är självklart glada över de blivande svenska pensionärernas förtroende och gör vårt bästa för att visa oss förtjänta av det, säger Fabíola Salani.

Itau Unibanco har det senaste decenniet förvandlats till Latinamerikas största finansiella institution. Det har den blivit genom en rad uppköp och sammanslagningar. Numera hittar man Itaukontor i de flesta av Sydamerikas större städer.

På sätt och vis är denna storbanks framgångar en avspegling av hela Brasiliens medvind – och nyvunna stormaktsambitioner.

Inflationen i Brasilien är låg, tillväxten hög och inflödet av utländskt kapital rekordhögt. Den ekonomiska politiken i landet hyllas av affärstidskrifter som The Economist och när den globala finanskrisen slog till kunde Lula da Silvas regering ösa ur statskassan för att stimulera ekonomin eftersom statsfinanserna var i sin ordning.

Tillväxten beräknas hamna på drygt sju procent i år, trots att krisens effekter lever kvar i omvärlden.

Men det finns också risker. Ekonomen Nouriel Roubini, känd som den som först slog larm om finanskrisen i USA, varnade i somras för att Brasilien kan vara på väg att överhettas.

Och för ett par veckor sedan höjde den brasilianska centralbanken ett varningens finger för att det finns risk för en kreditbubbla till följd av den statliga stimulanspolitiken och ovanligt stora inflöden av amerikanska dollar.

Är det kanske rent av fara för en kris som den i Argentina 2001? Oron avfärdas av Nordeas Latinamerikachef Claes Calemark.

– Skillnaderna mellan dagens situation i Brasilien och den som rådde i Argentina är stora. Brasilien har fördel av att man har en kompetent centralbanksledning, sunda statsfinanser och låg inflation. Dessutom är det svårt att se att efterfrågan på de råvaror som jordbruket exporterar skulle minska i Asien, säger Claes Calemark till Din Ekonomi.

– Valutan, real, är visserligen övervärderad, som jag ser det. Men vid en ny internationell kris kan den växande medelklassens konsumtion göra Brasilien mindre sårbart än tidigare, säger han.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Ekonomi (som en del av ett större paket om Latinamerikafonder) den 24 oktober 2010.