Maoistisk gerilla är tillbaka

MEXICO CITY. Den ökända maoistgerillan Sendero luminoso har på nytt börjat växa sig stark i Perus bergstrakter, mycket tack vare beskattning av kokainsmuggling. Från att ha räknats som nästan utplånad för några år sedan har gerillan nu förvandlats till ett allt allvarligare säkerhetshot i Anderna.

Tre soldater i den peruanska armén skadades svårt när de i söndags eskorterade en grupp män som slet upp olagliga kokaodlingar i regionen Alto Huallaga, 45 mil norr om Perus huvudstad Lima.

De ansvariga för bakhållet tros vara medlemmar i Sendero luminoso (”Lysande stigen”), en ökänd maoistgerilla som kontrollerade stora delar landsbygden under 1980- och 90-talen.

För 18 år sedan greps dess ledare, comandante Gonzalo, gerillan pressades tillbaka och fram till nyligen gjorde den inte mycket väsen av sig. Men de senaste 18 månaderna har det förflutna börjat gå igen i Peru.

Minst 50 soldaters och polisers liv har krävts i en lång rad bakhåll på landsbygden.

Striderna äger för det mesta rum i otillgängliga och fattiga bergstrakter där kokaodling är den främsta försörjningskällan för lokalbefolkningen.

Allt tyder på att de återstående förbanden av gerillan har lyckats överleva – och nu växer – genom att ge beskydd åt kokaodlare och kokainsmugglare. Regeringen har därför stämplat dem som ”knarkterrorister”.

I en rad rapporter från den amerikanska ambassaden som läckts till webbplatsen Wikileaks, målas en dyster bild upp av läget på landsbygden: å ena sidan en gerilla som får fler medlemmar i takt med att kokaodlingen ökar i Peru – i dag är landet världens andra kokainproducent efter Colombia – och å andra sidan en armé som präglas av korruption och ineffektivitet.

Till och med landets arméchef utpekas som möjlig allierad med narkotikamaffian, något som dock generalen i fråga har avvisat kraftfullt de senaste dagarna.

Utom tvivel står att de militärenheter som stationerats i de kokaodlande provinserna ofta låter sig mutas, alltmedan gerillans båda rivaliserande falanger drar nytta av dollarflödet.

I Alto Huallaga, en traditionell region för kokaodling, leder comandante Artemio en grupp lojal mot den sedan länge fängslade comandante Gonzalo.

Men i regionen VRAE, ett drygt 300 kvadratkilometer stort område längs två floddalgångar, har en utbrytargrupp skapat den största gruppen, bestående av minst 250 man.

Den förefaller ha övergett den fundamentalistiska maoism som präglat Sendero luminoso och agerar numera mer som ett slags självförsvarsgrupp för kokaodlare och narkotikahandlare.

Erik de la Reguera

Sendero luminoso bildades på 60-talet

Omkring 70 000 människor dödades i Perus inbördeskrig under 1980- och 90-talen. Den ena stridande parten, maoistgerillan Sendero luminoso, bildades i det tysta redan i slutet av 1960-talet.

Dess väpnade kamp mot staten inleddes den 17 maj 1980, då röstsedlar och vallokaler brändes i staden Chuschi. Senare skulle våldet också nå huvudstaden Lima – med en isande förvarning i form av döda hundar som hängdes från mängder av lyktstolpar.

Strategin var klassiskt maoistisk. Gerillan skulle först ta kontroll över den fattiga landsbygden – sedan anföll man städerna. Både militären och Sendero luminoso utförde under åren av inbördeskrig massakrer på civila i jakt på motståndarens anhängare.

När Alberto Fujimori kom till makten 1990 var Lima i praktiken belägrat av gerillan. Sabotage mot elförsörjningen var vardagsmat. Fujimori gav militären fria tyglar att bilda dödspatruller, vilket ledde till att oppositionella i städerna började ”försvinna” – människorättsbrott som han 2009 dömdes till 25 års fängelse för.

Publicerat i Dagens Nyheter den 15 december 2010.