Ecuador – försök till statskupp

Sitter här och följer dramat i Ecuador via bland annat Telesur och Ecuador TV och har svårt att inte få intrycket att detta är ett försök till statskupp – eller åtminstone ett försök att skapa förutsättningar för en kupp.

Att en del poliser är missnöjda med att deras löneförmåner är hotade är inte svårt att förstå. Rafael Correa hade säkert kunna sköta den politiska konflikten smidigare.

Men det som har hänt i dag förefaller faktiskt vara en väl planerad operation avsedd att destabilisera landet, snarare än en spontan missnöjesyttring.

Från mängder av städer kommer rapporter om hur grupper av poliser (ofta i kommandon av 150-200 personer) tagit kontroll över polisstationer, tänt eld på bildäck och övertalat sina arbetskamrater att inte gå till jobbet. Samtidigt – vilket definitivt ger kuppvibbar – har små enheter (också de på runt 150 man) från flygvapnet intagit de internationella flygplatserna i Quito och Guayaquil. Inga plan lyfter eller landar.

När nu både Peru och Colombia stängt sina gränser innebär det att det är omöjligt att ta sig in eller ut ur landet på laglig väg.

Samtidigt sitter president Rafael Correa alltså kidnappad på polisens eget sjukhus. Kravallpolis hindrar hans anhängare från att närma sig. Regeringen hävdar att en person dödats och tiotals skadats av polisernas attacker mot demonstranter.

I Brasilien har den ecuadorianske expresidenten Lucio Gutierrez manat till att upplösa parlamentet och kalla till nyval. Han representerar de mest konservativa delarna av Ecuadors befolkning, är Correas ärkefiende och har goda kontakter med de mest radikala exilkretsarna i Miami.

Från USA låter dock regeringen Obama meddela att den ger sitt “fulla stöd” till Correa och de demokratiska institutionerna i Ecuador.

Samma sak säger militärledningen i Ecuador. Men soldaterna är påtagligt frånvarande på Quitos gator. Och i skrivande stund kommer rapporter om att poliser försöker bryta tevekanalen Gama TV:s sändningar.

Stay tuned.

Uppdatering 05.23 svensk tid: Vilket drama. Det råder inte längre något tvekan om att detta var ett kuppförsök (intagna flygplatser, försök att bryta tevesändningar, gripande av presidenten, brutal repression mot demonstranter, etc), men äntligen är det över.

Har precis sett polisens sjukhus stormas av militär och Rafael Correa fritas. För några minuter sedan talade han också inför jublande anhängare som väntat i timmar utanför presidentpalatset. Han anklagade då kretsen kring ex-presidenten Lucio Gutierrez för att ligga bakom kuppförsöket, något som inte är helt osannolikt med tanke på att Gutierrez tidigare i dag fick stå i CNN en Español och under tio minuter vräka ur sig allehanda dumheter om att Ecuador inte är en demokrati, att Correa är en despot, att Chávez och de andra vänsterledarna i regionen är modeller som till varje pris måste stoppas, etcetera. För övrigt fick han göra det helt utan att ifrågasättas (snyggt jobbat, CNN, påminner om hur ni på kanalen skötte bevakningen av statskuppen i Honduras – pinsamt insmickrande mot kuppmakarna, med andra ord).

Som tur är har demokratin segrat för dagen. Nu återstår bara att se vad som sker i morgon.

Continue reading

Allt talar för att hon tar makten

RIBERÃO PRETO. Mycket talar för att Brasilien väljer sin första kvinnliga president på söndag. Den omåttligt populäre presidenten Lula da Silva får inte ställa upp till omval, men hans handplockade kandidat Dilma Rousseff är favorit till segern och hon siktar nu på att bli Brasiliens ”landsmoder”.

Torget i den lilla brasilianska staden Riberão Preto är fullt av förväntansfulla människor och röda fanor. Arbetarpartiet PT håller valmöte och presidentkandidaten Dilma Rousseff är på papperet det givna dragplåstret.

Men i publiken är det inte helt självklart vem som är den stora stjärnan för kvällen. ”Lula, Lula, Lula” ekar talkörerna i mörkret, och bland dem som ropar namnet på den sittande presidenten finns 16-åriga Lorraine de Lima.

– Dilma är en hårdhudad politiker som säkert kommer att klara av att bli första kvinna på presidentposten. Men för mig är ändå det viktigaste att hon lovar fortsätta med Lulas politik, säger Lorraine de Lima.

Strax därefter kliver president Lula da Silva in på scenen. Klädd i enkla, lediga kläder flirtar han lite med beundrarinnorna i främsta ledet och lyckas locka fram en hel del skratt innan han inleder talet.

– I år efter år satt professorer och doktorer vid makten här i Brasilien. Men ändå dröjde det tills en fabriksarbetare blev president, innan alla kunde få rätt till utbildning, innan skolan blev en rättighet även för de allra fattigaste, innan universiteten och utbildningsplatserna ökade i antal, säger Lula och möts av jubel.

Han lägger till:

– Dilma har varit med och skapat allt detta, hon är en av grundarna av det politiska projekt som har förändrat Brasilien de senaste åtta åren. Hon är projektets moder och kommer att bli hela Brasiliens landsmoder, var så säkra. I dag har hon dessutom gått och blivit landsmormor!

I nästa andetag avslöjar Lula att huvudpersonen Dilma Rousseff inte kommer att tala vid mötet. Hon har i sista stund fått besked om att hennes barnbarn är på väg att födas och därför rusat i väg till närmaste flygplats. Publiken får nöja sig med Lula.

Nästa morgon finns Dilma Rousseff på bild i alla större tidningar. På fotografierna sitter hon och håller sitt barnbarn i famnen. Hon ser tryggt omhändertagande ut, som en sann landsmoder. Alla bilder är tagna av den officiella kampanjfotografen.

Händelsen illustrerar rätt väl hur den gångna valrörelsen har varit. Dilma Rousseff ger nästan inga intervjuer alls, hon framträder sällan vid valmöten och deltar bara sparsamt i tevedebatter. I stället förlitar hon sig helt på att Lulas popularitet ska smitta av sig och att hennes löfte om ”mer av samma” ska föra henne till segern.

Hittills har det fungerat. I de senaste opinionsmätningarna får Dilma Rousseff över 50 procent av väljarsympatierna. Blir det valresultatet på söndag slipper Rousseff en andra valomgång.

Främste utmanaren, Jose Serra, stöds av 28 procent av väljarna och gör sitt bästa för att tvinga fram en andra omgång genom att påminna väljarna om de korruptionsskandaler som präglade Rousseffs tid i regeringen. Dessa skandaler är Rousseffs stora akilleshäl. Men än så länge har strategin inte fungerat.

Erik de la Reguera

Analys: därför blev Lula världens mest omtyckta politiker

RIBERÃO PRETO. ”Lulafaktorn” ser ut att bli avgörande i söndagens brasilianska presidentval. Den avgående presidenten har stärkt Brasiliens självkänsla och lyckats med konststycket att göra sig populär både inom den ekonomiska eliten och bland de fattigaste i städernas favelor.

Lula da Silva är ett politiskt fenomen utan motstycke i Brasiliens moderna historia. Barack Obama har kallat honom för världens mest omtyckta politiker, han hyllas såväl av liberaler som av socialdemokrater, och med 80 procent av befolkningen i ryggen ser han nu ut att kunna avgöra söndagens presidentval, trots att han av författningen är förhindrad att delta.

Så omhuldad har han dock inte alltid varit. När den förre fabriksarbetaren Lula valdes till president 2002 firades det visserligen av de fattiga, men högerkonservativa debattörer varnade för att det nu väntade en ”populistisk” politik som skulle köra landets ekonomi i botten.

Brasilien hade då gått ekonomisk kräftgång i årtionden och landet var ett av världens mest ojämlika, med extrem misär som existerade sida vid sida med enormt överflöd.

Lulas viktigaste löfte var att utrota den hunger som han själv upplevt som barn. Men som den gamle fackföreningsledare han var förstod han också vikten av att söka samförståndslösningar med de ekonomiska makthavarna. Han bestämde sig för att hålla strikt budgetdisciplin och stå fast vid sin företrädares kamp mot inflationen. Samtidigt inledde han en målmedveten höjning av minimilönen. Även ett slags socialbidrag, Bolsa familia, infördes, som i dag ger tolv miljoner brasilianer mat på bordet. Efter åtta år vid makten är resultaten imponerande. Brasilien är fortfarande ett mycket ojämlikt land, men 28 miljoner brasilianer har tagit steget ur fattigdom till något som kan kallas lägre medelklass. Deras ökade köpkraft har tillsammans med en framgångsrik satsning på exportjordbruk lett till de senaste årens höga tillväxttal.

Dilma Rousseff var under några år Lulas stabschef och hon kan därför ta åt sig en del av äran. Men bland hennes kritiker finns också de som menar att miljön – och inte minst värnandet om Amazonas regnskog – kom i andra hand när hon satsade på ekonomin.

Det är den kritiken som Marina Silva, Lulas före detta miljöminister, representerar. Hennes presidentkandidatur för De gröna stöds bara av omkring 10 procent av brasilianerna, men allt tyder på att denna spänning mellan ekonomisk tillväxt och miljö bara kommer att växa i Brasilien de närmaste åren.

Erik de la Reguera

Här är presidentkandidaterna

Dilma Rousseff, 62, är det regerande arbetarpartiet PT:s kandidat. Under militärdiktaturen (1964–1985) var hon politiskt aktiv i radikala vänsterrörelser. Hon greps 1970, torterades och hölls fängslad i tre år. Sedan utbildade hon sig till ekonom. Rousseff har varit minister i Lula da Silvas regeringar sedan 2002 och anses vara en av presidentens närmaste förtrogna.

Jose Serra, 68, är det socialdemokratiska partiet PSDB:s kandidat. Han positionerar sig i mitten när det gäller ekonomiska frågor men är öppet kritisk till regeringen Lulas vänskapliga relationer med radikala vänsterregeringar i Latinamerika. Han har tidigare varit sjukvårdsminister (1998–2002) och fram till nyligen guvernör i São Paulo.

Marina Silva, 52, är De grönas kandidat. Fram till 2008 var hon miljöminister i Lula da Silvas regering men avgick i protest mot att satsningar på ekonomisk tillväxt och storjordbruk prioriterades framför skyddet av Amazonas regnskog.

Världens femte största land

Huvudstad: Brasilia.

Yta: 8 511 965 km² (världens femte största land. Sveriges yta: 410 934 km2).

Folkmängd: 192 miljoner. Omkring 80 procent bor i städerna och den mest tätbefolkade delen av landet är runt storstäderna São Paulo och Rio de Janeiro i sydöst.

Statsskick: republik

Språk: portugisiska (officiellt språk) och en rad indianspråk

Religion: 74 procent katoliker, 15 procent protestanter, 4 procent övriga religioner, 7 procent ateister/agnostiker.

Ekonomi: Brasilien är världens största exportör av nötkött, socker, etanol och kyckling. Men landet har också en utvecklad flygplans- och bilindustri. Oljefyndigheter på djupt vatten i Atlanten tros kunna bli en viktig inkomstkälla i framtiden.

Miljö: Brasilien har ett i huvudsak tropiskt klimat. I väster finns världens största kvarvarande regnskog Amazonas. 2008 täckte den cirka 3 400 000 km², vilket kan jämföras med 4 000 000 km² år 1970.

Amazonas rymmer en enorm biologisk mångfald och är den artrikaste regionen i världen.

Publicerat i Dagens Nyheter den 30 september 2010.

Continue reading

Instängda arbetare kan snart vara ute

MEXICO CITY. Borrandet av de dryga halvmetern breda hål som de 33 instängda gruvarbetarna i Chile ska hissas upp genom går betydligt snabbare än beräknat. I bästa fall kan arbetarna få lämna underjorden redan om två tre veckor.

– Vi räknar med att ha allt klart för att inleda sista fasen i arbetet om 15 dagar, sade en regeringstalesman utanför San José-gruvan i norra Chile natten till onsdagen.

Han betonade att det inte är säkert att gruvarbetarna kommer att kunna lämna sitt underjordiska fängelse då. Men det står klart att arbetet med att borra nya evakueringsschakt går betydligt snabbare än vad någon vågat hoppas på.

En av de tre borrar som arbetar parallellt – och som fått namnet ”Plan B” – uppges ha nått halvvägs med att vidga ett redan färdigt, mindre borrhål. Även de båda andra borrarna närmar sig sitt mål snabbt.

Beskedet fick de anhöriga vid San José-gruvan att jubla. Glädjetårar rann längs mångas kinder och ropen ”Viva Chile” ekade över Atacamaöknen.

Efter raset i gruvan den 5 augusti har räddningsledningen medvetet varit försiktig med uppskattningar om hur lång tid arbetet kan ta, för att undvika att ge falska förhoppningar till de nödställda och deras anhöriga.

Först sades det att de 33 gruvarbetarna troligen skulle få tillbringa julen i sitt skyddsrum på 700 meters djup. Sedan talades det om att undsättningen kunde komma i början på november. Men nu ser det alltså ut som om arbetarna kan få andas frisk luft redan i mitten eller slutet av oktober.

Samtidigt har räddningsledningen fått bråttom med att få de sista förberedelserna klara. Utanför gruvan håller en sjukstuga på att byggas bredvid de särskilda baracker för hundratals journalister som väntas komma från hela världen för att bevaka händelsen.

Chilenska myndigheter har meddelat att denna sista fas av räddningsoperationen kommer att direktsändas i teve, med kameror såväl ovan som under jord. Gruvarbetarna får därmed finna sig i att bli huvudpersoner i vad som ser ut att bli världshistoriens kanske allra mest mediala räddningsinsats.

I förra veckan anlände tre specialbyggda burar med namnet ”Fenix” som arbetarna ska hissas upp med. Tolv särskilda bälten av samma typ som astronauter använder ska också skickas ned för att man ska kunna följa arbetarnas hälsotillstånd i realtid.

Men innan insatsen kan inledas måste ändå en läkare och en expert på räddningsoperationer firas ned i skyddsrummet för att undersöka arbetarna och ge dem instruktioner. Sedan väntar en klaustrofobisk hissfärd i Fenixburarna på vägen upp mot jordytan.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 30 september 2010.

Continue reading

Tufft jobb

Tillhör du dem som trott att Barack Obama har världens tuffaste jobb?

Då har du trott fel.

Här kan du läsa om det i särklass tuffaste jobbet i världen (åtminstone enligt Kooperation utan gränser).

Och inte nog med det.

Du kan dessutom söka det.

Continue reading

En regnig soppa

Årets räknemiss står myndigheterna i Oaxaca för. Ögonvittnen talade på tisdagen om 300 hus helt begravda under lera och upp till 1000 personer saknade i Santa Maria Tlahuitoltepec. Uppgifter som bekräftades av delstatsguvernören Ulises Ruiz.

Det gick inte att ta sig till platsen för att kontrollera saken på egen hand. Men jag skrev om det ändå, liksom många av mina kolleger.

Nu har siffrorna justerats ned – och det rejält. Fyra (4) hus sägs ha begravts helt eller delvis av skredet och elva personer saknas. Inte riktigt samma sak, om man säger så (om än nog så tragiskt för de familjer som drabbats).

Som journalist blir jag så klart frustrerad över att ha medverkat till att sprida vilseledande information. Det är också lätt att känna irritation över myndigheternas uppenbara inkompetens.

Men trots allt var det ju för väl att farhågorna om en större katastrof visade sig vara ogrundade den här gången. Det sprider en viss lättnad, mitt i förvirringen.

Continue reading

Tusentals befaras begravda i jordskred

MEXICO CITY. Tusentals människor befaras ha begravts under enorma jord- och lermassor i staden Santa Maria Tlahuitoltepec i södra Mexiko. Kraftiga regn i spåren av den tropiska stormen ”Matthew” fick en hel bergssida att kollapsa. Många låg och sov när katastrofen inträffade.

Kommunikationerna med Santa Maria Tlahuitoltepec låg nere på tisdagen, men med satellittelefon lyckades nyhetsbyrån AP nå fram till Donato Vargas, en talesman för kommunen. Han uppgav att mellan 100 och 300 hus var begravda av lermassorna. Så många som 1 000 människor uppgavs kunna ligga under bråten.

– Hela samhället låg och sov när vi plötsligt väcktes av ett stort dån. Jag rusade ut ur huset och såg att hela bergssidan rasat ned, sade Donato Vargas.

Överlevarna försökte undsätta sina grannar, men utan större framgång.

– Vi har försökt använda en grävskopa, men det är väldigt mycket lera här. Vi kan inte ens se husen. Och vi hör inga rop på hjälp, det är helt tyst, sade Donato Vargas till AP.

Uppgifterna bekräftades senare av guvernören i den mexikanska delstaten Oaxaca.

– Just nu håller vi på och sammankallar grävmaskiner, soldater, poliser, ambulanser och räddningspersonal, sade guvernören Ulises Ruiz till en lokal radiokanal.

Ett Herkulesplan med räddningspersonal och utrustning från Mexico City uppgavs också vara på väg. Men åtta timmar efter raset, som inträffade klockan fyra på morgonen lokal tid, hade fortfarande inte någon hjälp nått fram.

Santa Maria Tlahuitoltepec har omkring 9 000 invånare och ligger i bergskedjan Sierra Juárez i norra Oaxaxa. Under normala omständigheter tar det inte mer än tre–fyra timmar att köra dit med bil från delstatshuvudstaden, men räddningsarbetet försvåras av nedrasade vägar.

Merparten av befolkningen i området är mixe-indianer, ett av Mexikos cirka 50 ursprungsfolk, och fattigdomen är utbredd. Många av invånarna bor i enkla trä- eller betongbyggnader och den statliga närvaron är liten eller obefintlig.

I fredags drog den tropiska stormen ”Matthew” in över Centralamerika. Ovädret tog land i norra Nicaragua och har sedan dess orsakat ihållande regn och en rad jordskred i regionen. Hårdast drabbade är de områden där okontrollerad skogsavverkning gör att jorden lättare kan slitas loss från bergssidorna.

I Mexiko har flera floder svämmat över sina bräddar, vägar kollapsat och tusentals människor tvingats lämna sina hem. Bland de värst utsatta delstaterna finns Oaxaca, Chiapas och Veracruz. Men fram till tisdagens katastrofala ras i Santa Maria Tlahuitoltepec var antalet dödsoffer ändå relativt begränsat.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 29 september 2010.

Continue reading

Analys: demokratin segrade i Venezuela

MEXICO CITY. Söndagens kongressval i Venezuela blev en seger för landets demokrati. Ett rekordhögt valdeltagande och större representation för oppositionen bäddar för att parlamentet åter kan bli den plats för konfliktlösning och dialog som det är avsett för. Men polariseringen i landet lever kvar.

Ända sedan Hugo Chávez kom till makten i Venezuela 1999 har detta oljerika land i norra Sydamerika slitits mellan två extremer.

Å ena sidan den tidigare eliten inom politik, medier och näringsliv som slagits med näbbar och klor för att bevara sina privilegier, samtidigt som den försökt rädda landet från vad den sett som en hotande kommunistdiktatur.

Å andra sidan: Hugo Chávez. Denne karismatiske före detta arméofficer växte upp i en fattig familj på landsbygden, lät sig inspireras av Fidel Castro och nationalhjälten Simon Bolivar och ledde 1992 ett misslyckat försök till militärkupp. Han hamnade i fängelse under några år, men blev också populär bland de fattigaste i landet på grund av sina krav på social rättvisa och omfördelning av oljeintäkterna.

När sedan missnöjet med korruptionen i de traditionella partierna och 1990-talets nyliberala politik växte, gav det Chávez möjlighet att ta sig till makten genom valurnorna.

Väl i presidentpalatset höjde han skatterna på oljeutvinning och började närma sig andra vänsterledare i Latinamerika. 2002 genomfördes ett kuppförsök mot honom som antagligen hade lyckats om inte hundratusentals venezuelaner gått ut på gatorna och försvarat sin president.

Från den dagen har bara två åsikter funnits om Chávez i Venezuela. Antingen älskar man honom, eller så hatar man honom.

Denna polarisering förklarar varför oppositionen bojkottade kongressvalet 2005, ett beslut som de dock har fått ångra bittert.

För utan någon motvikt i parlamentet kunde Hugo Chávez driva igenom sin politik friktionsfritt, samtidigt som han hade lätt att avfärda oppositionen som odemokratiska kuppmakare.

Söndagens val har nu ändrat på det. Enligt preliminära resultat får oppositionens valallians MUD omkring 60 av de 165 platserna i kongressen. Chávez socialistparti PSUV kan inte längre räkna med två tredjedelars majoritet, vilket är vad som krävs för att utse domare i högsta domstolen och driva igenom andra viktiga politiska beslut.

Oppositionen hävdar dessutom att den fått 52 procent av rösterna i valet. Bekräftas det innebär det givetvis ett svårt slag mot Chávez legitimitet, men inte nödvändigtvis att något valfusk ägt rum.

Det nya valsystem som regeringen drev igenom förra året leder nämligen till att folktäta regioner där oppositionen är stark får proportionellt sett färre platser i kongressen än de glesbefolkade regioner på landsbygden där socialisterna har sitt starkaste stöd.

Systemet ifrågasätts av oppositionen. Men till skillnad från tidigare verkar denna nu ha skrinlagt planerna på att ta till odemokratiska medel.

På sikt kan det leda till ett mer nyanserat demokratiskt samtal i Venezuela, som handlar om mer än enbart om man är för eller mot Hugo Chávez. Det är i så fall inte en dag för tidigt.

Erik de la Reguera

Chavéz missar tvåtredjedelars majoritet

Enligt preliminära uppgifter från Venezuelas valmyndighet segrade Hugo Chávez socialistparti PSUV i söndagens val. Valdeltagandet blev 66 procent, vilket är det högsta någonsin i ett kongressval i Venezuela.

PSUV får enligt dessa preliminära uppgifter 94 av de 165 platserna i nationalförsamlingen. Oppositionsalliansen MUD får cirka 60 mandat. Övriga platser går till olika småpartier.

Resultatet innebär att socialistpartiet med största sannolikhet inte når två tredjedelars majoritet i nationalförsamlingen, vilket bland annat krävs för att utse domare till högsta domstolen.

Publicerat i Dagens Nyheter den 28 september 2010.

Continue reading

Jordlösa i DN


Foto: Dado Galdieri.

I söndagens DN har fotografen Dado Galdieri och jag ett tre sidors reportage om de jordlösas rörelse MST och deras kritik av den avgående presidenten Lula da Silva i Brasilien. Den utlovade jordreformen har inte förverkligats och efter valet hotar därför allt värre konfrontationer mellan de jordlösa och de multinationella företag som i snabb takt tar över storjordbruket i Brasilien. Bäst läs- och bildupplevelse får man i papperstidningen. Enbart text och faktarutor kan hittas här.

Därutöver finns en analys av Mono Jojoys död i Colombia här, en analys av kongressvalet i Venezuela här och en kort artikel om politikermord i Mexiko här.

Ledsen att det varit lite tyst här. Har varit i Brasilien på jobbresa och sedan sjuk i influensa en dryg vecka. Men nu smattrar det på tangenterna igen.

Continue reading

I väntan på egen jord


João Tristão Camargo är 67 år gammal och medlem i de jordlösas rörelse, MST. Han har deltagit i många jordockupationer och hoppas nu få laglig rätt till jorden som han byggt sitt lilla hus på. Foto: Dado Galdieri

På väg bort från makten. Lula da Silva kan inte väljas om till Brasiliens president.

Löften på skam. Han lovade mark till de jordlösa men krocken med storjordbruket får missnöjet att växa.

Vinden susar i eukalyptusträdens kronor, solljuset strilar genom lövverket och oräkneliga trädstammar står i spikraka led på de bördiga slättlanden i São Paulo-provinsen i sydöstra Brasilien.

Inga djur syns till i den här skogen. Inget fågelkvitter hörs. Det är inte en vanlig skog. Den är skapad av mänsklig hand.

I denna enorma eukalyptusodling växer skotten till fullvuxna träd på bara sex år och deras enda syfte är att tillverka cellulosa. Det är lätt att få svindel när man blickar in i en av korridorerna av trädrader.

Men storjordbrukens enformighet bryts plötsligt av. Någon har röjt ett par hektar mark, och i gläntan har ett litet hus byggts av virket. En leende kvinna i gummistövlar kommer gående mot oss mellan stubbarna.

– Välkomna. Vi kom hit i december förra året, tack vare de jordlösas rörelse MST. Som ni ser har vi ju kommit i gång rätt bra, säger Neidi de Freitas och bjuder in oss på kaffe kokat på vatten från den nygrävda brunnen.

Medan pannan värms på visar hon stolt runt bland hönsen och grönsaks- och fruktodlingarna på den lilla gården.

– Allt är ekologiskt odlat. Vi använder inga kemikalier alls, säger hon.

Äldste sonen Alan, 14, står och snickrar på ett dass en bit bort i skogsbrynet. Han verkar inte så förtjust över flytten. ”Det är tråkigt här”, säger han.

Men mamma Neidi är nöjd.

– Tidigare bodde vi trångt i en favela i São Paulo och jag var hela tiden orolig för att Alan skulle dras in i droger och brottslighet. Här känns det lugnare. Och så vet jag att vi får mat på bordet, säger hon.

Neidi de Freitas historia är långt ifrån unik. Den organisation hon tillhör, Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra (MST), de jordlösas rörelse, har cirka 400 000 familjer som medlemmar och många av dem kommer just från fattiga kåkstäder.

Andra är jordlösa lantarbetare som velat slippa arbeta för patron. Gemensamt har de drömmen om en egen bit jord att odla.

– Jag känner mig faktiskt fri här, säger Neidi de Freitas och ser ut över sin mark.

Runt omkring höjer sig eukalyptusträden som en påminnelse om att hennes ekologiska odling bara är en ö i ett hav av storskaligt och kapitalintensivt jordbruk.

En mer symbolisk bild av dagens Brasilien är svår att tänka sig. För detta är ett land där två utvecklingsmodeller i praktiken är på väg att kollidera.

Å ena sidan den dominerande utvecklingsmodellen med exportinriktad jordbruksindustri. Å den andra de jordlösas och småbondeorganisationernas försök med småskalig, lokal och ekologisk produktion.

Krocken märks ännu inte av så tydligt, eftersom en av huvudaktörerna, de jordlösas rörelse, håller låg profil inför presidentvalet den 3 oktober. Men i det tysta växer ett uppror som kan bli nästa brasilianska presidents stora huvudvärk.

När de jordlösas rörelse började ockupera jord 1984 ägde en procent av bönderna omkring hälften av marken i Brasilien. I dag är fördelningen nästan lika skev. Men den ockupationsstrategi som till en början var en succé, eftersom enorma arealer faktiskt låg oanvända och ineffektiviteten i jordbruket var utbredd på 80- och 90-talen, har det senaste decenniet lett till en allt bittrare strid.

I presidentvalet 2002 stödde de jordlösas rörelse Lula da Silvas kandidatur. Den förre fabriksarbetaren segrade och lovade en storskalig jordreform.

Men åtta år senare står det klart att jordreformen aldrig blev av. Visserligen har Lulas regering bromsat en del polisinsatser mot jordlösa, räddat 30 000 människor ur ”slavliknande” förhållanden på storgods och delat ut mark till 600 000 familjer.

Men enligt rörelsen har mycket av den nya marken funnits i periferin, det vill säga i Amazonas regnskog. Och många av de 600 000 familjerna hade redan eget land – de flyttades bara längre bort.

Samtidigt har Lula fokuserat på något annat: så kallad agro-business.

I en artikel i tidskriften The Economist hyllades nyligen Brasiliens jordbrukspolitik och dess satsningar på storskalig, högteknologisk produktion. Det statliga jordbruksverket Embrapa har varit en nyckel i denna utveckling.

Forskning har bidragit till en kraftig ökning av den odlade arealen och förbättrad effektivitet och produktivitet.

De traditionella storgodsen ersätts snabbt av industrier ägda av multinationella företag som fokuserar på enskilda produkter som sockerrör (för bland annat etanoltillverkning), soja-bönor (för biodiesel och foder) och eukalyptus (för cellulosa).

Brasiliens ekonomi växer med omkring 7 procent i år och exportintäkterna från jordbruksindustrins olika grenar har en betydande del i det. Ökade skatteintäkter har också gett reformutrymme: stödprogram har kommit de fattigaste till del, inte minst på landsbygden. Miljontals brasilianer har på så sätt lyfts ur den värsta misären.

Men kritiker menar att mekaniseringen av jordbruket också lett till att tusentals lantarbetare förlorat sitt jobb och hamnat i städernas slumområden – eller i Amazonas utkanter.

Lulas tidigare miljöminister Marina Silva avgick 2008 i protest mot att miljön kommit i andra hand när tillväxten i ekonomin prioriterats.

De jordlösas rörelse ifrågasätter också att Embrapas stöd går nästan uteslutande till industrin när småjordbruken står för huvuddelen av Brasiliens livsmedelsförsörjning.

På det som tidigare var residenset på ett storgods har rörelsens folkhögskola ”Rosa Luxemburgo” sitt säte. Där möter vi Maisa Adrielle da Silva.

– Problemet är att de stora jord-ägarnas lobby är enormt mäktig i kongressen. Det är det som stoppat Lula. Han har böjt sig för dem, helt enkelt, säger Maisa Adrielle da Silva, som studerar agronomi och är andra generationens aktivist för den jordlösa rörelsen.

Hennes tro på den socialdemokratiska väg som Lula står för har fått sig en törn.

– Vi måste bygga socialismen underifrån. Det är enda vägen framåt, säger Maisa Adrielle da Silva.

Bakom henne breder storjordbruket ut sig runt skolan. Inte minst företaget Cutrales apelsinodlingar, som producerar en tredjedel av all apelsinjuice i världen.

För ett år sedan tog sig en grupp jordlösa ockupanter in där på odlingarna, högg ned träd och röjde upp mark. Det utlöste ett mediedrev och fick såväl företagareliten som många politiker att gå i taket. Till och med president Lula kallade dem vandaler.

Den jordlösa rörelsens metoder, som tidigare setts som moraliskt rättfärdigade av stora delar av medelklassen, framställs nu allt oftare som skadegörelse.

Mycket tyder på att denna eskalering av konflikten med de multinationella företagen kommer att fortsätta och förvärras snabbt, trots att Lulas handplockade efterträdare Dilma Rousseff ser ut att gå mot en seger i presidentvalet.

Rousseff har inte samma folkrörelsebakgrund som den gamle fackföreningsaktivisten Lula och många inom den jordlösa rörelsen ser därför skeptiskt på henne. Flera aktivister som DN talar med säger att en ny ockupation av apelsinodlingarna är under planering.

I botten på denna konflikt finns en idé om frihet och utveckling som dessa småbönder inte vill kompromissa om.

Många av dem ser sig inte heller ha något val.

67-årige João Tristão Camargo bär en stock på axeln på väg till sitt hus i ett av de jordlösas rörelses läger. Han kan varken läsa eller skriva och har jobbat hela sitt liv för ett av de stora bolagen som odlar eukalyptusträd. När han fyllde 50 fick han veta att han inte längre var önskvärd som grovarbetare.

För honom är det här sista chansen.

– Om Gud vill kan jag få laglig rätt till jorden där jag byggt mitt lilla hus. Det är vad jag hoppas, så att jag och min fru kan få lite ro på ålderns höst. Mycket slit är det, men ändå betydligt bättre än att leva som utfattig, hungrig och gammal i staden, säger João Tristão Camargo och vandrar vidare längs grusvägen.

Erik de la Reguera

Jordlösa ockuperar för att få mark

Brasilianska staten kan dela ut jord till ockupanter som börjat bruka oanvänd jordbruksmark. n De jordlösa aktivisterna i Movimento dos Trabalhadores Rurais Sem Terra går in på oanvänd jord och försöker bita sig fast trots att landägarna ofta protesterar.

I dag väntar 90 000 familjer i rörelsen i tillfälliga läger på laglig rätt till jorden. 300 000 familjer har redan fått jord.

Brasilien har världens största regnskog

Huvudstad: Brasilia

Yta: 8 511 965 kvadratkilometer (världens femte största land).

Folkmängd: 192 miljoner. Omkring 80 procent bor i städerna.

Statsskick: Republik.

Språk: Portugisiska (officiellt språk) och en rad indianspråk.

Religion: 74 procent katoliker, 15 procent protestanter, resten ateister, agnostiker eller övriga religioner.Miljö: Brasilien har ett i huvudsak tropiskt klimat. I väster finns världens största kvarvarande regnskog Amazonas, vars yta dock minskar. Amazonas rymmer en enorm biologisk mångfald och är den artrikaste regionen i världen.

Exporten av kött och socker växer

Jordfördelningen på den brasilianska landsbygden är fortfarande ojämn – 1,6 procent av landägarna äger 46 procent av all brukbar jord – men de traditionella godsen ersätts alltmer av storjordbruk styrda av multinationella företag.

Mellan 1996 och 2006 ökade värdet av landets jordbruksproduktion från 90 till 430 miljarder kronor. Nötköttexporten har tiodubblats och Brasilien har blivit världens största exportör. Landet är också världsledande vad gäller export av socker och etanol. Produktion av sojabönor har ökat från 15 miljoner ton till 60 miljoner ton sedan 1990.

Kritiken mot denna storskaliga modell riktas ofta mot följderna för Amazonas regnskog. Det är dock omstritt hur stora effekterna varit.

Från fabriksarbetare till president

Luiz Inácio Lula da Silva, ofta bara kallad Lula, valdes till Brasiliens president 2002 och blev omvald 2006. I valet i nästa vecka är han av författningen hindrad att ställa upp.

Lula föddes den 6 oktober 1945 i staden Caetés i nordöstra Brasilien. Där växte han upp i en fattig familj som senare flyttade till São Paulo.

Som fabriksarbetare blev han fackligt förtroendevald och 1980 var han med och grundade arbetarpartiet PT. Han var den förste fackligt aktive industriarbetare som blev statschef i ett land Latinamerika. Han lovade då att göra allt för att ”utrota hungern” i Brasilien.

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

Continue reading

Chávez pressad inför valet

MEXICO CITY. Dagens kongressval i Venezuela har kommit att likna en förtroendeomröstning om president Hugo Chávez, trots att valet inte handlar om honom. Hög inflation, stigande arbetslöshet och skenande brottslighet har satt press på presidenten och hans socialistparti PSUV.

– Det här kylskåpet kostar 2 700 bolivarer (7 300 kronor) i en privat affär. Men nu ska ni höra vilket revolutionens pris är. Chávez pris är 1 574 bolivarer! säger Hugo Chávez i det direktsända tv-programmet där han agerar försäljare av subventionerade vitvaror som lagom till valet importerats från Kina för att säljas till vrakpriser i statliga butiker.

Han syns överallt just nu, den venezuelanske presidenten. På socialistpariet PSUV:s valaffischer är hans ansikte närmast obligatoriskt, trots att söndagens val inte är ett presidentval, utan gäller de 165 platser i kongressen som ska tillsättas.

Socialistpartiet hoppas att de fattigas lojalitet mot Chávez ska få dem att gå till valurnorna. För även om presidentens popularitet har dalat något, tycker 50 procent av befolkningen fortfarande att han gör ett bra jobb.

Förra gången det hölls kongressval i Venezuela var 2005. Då bojkottade oppositionen valet, vilket ledde till att Chávez fick fria tyglar och bland annat kunde ta kontroll över domstolsväsendet.

Nu har ett tjugotal oppositionspartier bildat MUD, alliansen för demokratisk enhet, och vill försöka dra i bromsen för ”2000-talets socialism”. Regeringen tar uppenbarligen hotet på allvar, för i all hast har ändringar av valkretsarna gjorts som ger fattiga, ”röda” områden på landsbygden oproportionerligt många mandat.

De båda sidorna i valet berättar helt olika historier om Venezuela. Regeringen betonar att fattig-domen minskat från 43,8 till 27,6 procent sedan Chávez kom till makten, samtidigt som analfabetismen i praktiken utrotats och medellivslängden stigit med två år till dagens 74,3 år.

De positiva kurvorna är tydligast mellan 2003 och 2008, en period då regeringen satsade stort på ”misiones”: läkarstationer, statliga subventionerade matbutiker och annat.

Oppositionen hävdar å sin sida att framgångarna beror på att priset på Venezuelas viktigaste exportvara – oljan – steg från 10 till 86 dollar per fat mellan 1998 och 2008. Det gav höga tillväxttal och möjlighet för staten att tredubbla sina utgifter.

Nu är dock situationen annorlunda. Den globala ekonomiska krisen har slagit hårt mot Venezuela. Förra året krympte ekonomin med 3 procent, arbetslösheten stiger och inflationen är den högsta i Latinamerika: 30 procent.

Allra mest oroande för väljarna är våldsvågen som drar fram över landet. Venezuela har de senaste åren blivit ett viktigt transitland för colombianskt kokain på väg till USA och Europa. I spåren av det följer uppgörelser mellan narkotikasyndikat och gäng i slumområdena.

Förra året mördades 19 000 människor. Men kriminaliteten är inget som Hugo Chávez vill ska uppmärksammas just nu. Han talar hellre om annat – som billiga kylskåp, till exempel.

Erik de la Reguera

Publicerat i Dagens Nyheter den 26 september 2010.

Continue reading