Expresidenten: Släpp knarket fritt

MEXICO CITY. Fler än 28 000 människor har dödats sedan Mexikos president förklarade krig mot narkotikamaffian 2006. Senaste offret är Edelmiro Cavazo, borgmästare i staden Santiago. En rad tunga röster inom etablissemanget föreslår nu en legalisering av droger.

De senaste veckorna har kritiken mot president Felipe Calderóns krig mot maffian nått närmast stormstyrka i Mexiko. Han kan fortfarande räkna med USA:s stöd för sin strategi med att sätta in federala trupper i kampen mot brottsligheten, men i takt med att dödssiffrorna stiger har hans partikamrater i det konservativa partiet PAN börjat få kalla fötter.

Med 50 000 soldater på gatorna och mindre än två år kvar till nästa presidentval föreslog därför den förre presidenten Vicente Fox nyligen en radikal kursändring: en legalisering av tillverkning och försäljning av droger.

Förslaget och den följande debatten utspelar sig mot en dramatisk fond. I veckan hittades kroppen efter Santiagos borgmästare Cavazo dumpad vid en vägkant.

Mexiko håller i praktiken på att dras in i något som snart kan liknas vid ett inbördeskrig.

– Det är verkligen skrämmande. Tänk om någon i vår familj hade gått ut just när de höll på och dumpa kropparna! Vad hade de gjort med oss då? säger Issac Montero.

Han står och packar matvaror ur sin bil i en fattig förort till miljonstaden Cuernavaca, en dryg timmes färd från Mexico City. På en vägg femtio meter ned längs gatan är tre bokstäver klottrade: CPS.

Det är mördarnas signatur.

– Den där graffitin är det enda som finns kvar. Resten är bortstädat av rättsläkarna och polisen, säger Issac Montero.

De som sprejade de där bokstäverna tillhör knarksyndikatet Cartel del Pacifico Sur (Södra Stillahavskartellen). De var här i gryningen för en vecka sedan och lämnade en bil, en grå Cadillac.

I bilens öppna baklucka låg en blodig manskropp. Dess avhuggna huvud hade rullat i väg någon meter. Ytterligare en stympad manskropp hade slängts i vägrenen intill. I bilens baksäte låg en kvinnokropp med huvudet avsågat.

Över vindrutan var ett skynke utbrett med texten: ”Vi vet vilka ni andra är och kommer att hitta er. Numret ni ringde polisens tipstelefon från var 777 2 514779”.

I denna ödsliga förort har en rad makabra fynd gjorts på senare tid. En kvinna i en butik säger att ”det är hemskt, men det börjar nästan bli rutin”.

Ändå var det relativt nyligen som Cuernavaca drogs in i Mexikos knarkkrig, i december i fjol då en av landets mäktigaste maffiabossar Arturo Beltrán Leyva dödades.

Fram till dess hade Beltrán Leyva-familjen haft en närmast oinskränkt makt i Cuernavaca. Men efter dödsfallet delades organisationen i två fraktioner. Det har lett till att mordfrekvensen fördubblats i staden. Utvecklingen är talande.

För när en kartell försvagas av ett tillslag är alltid någon annan organisation beredd att gå in och ta över marknadsandelar. Följden blir en eskalerande våldsspiral.

– Vi går inte längre ut efter mörkrets inbrott. Polisen visar sig bara när de hämtar kroppar, säget Issac Montero innan han låser om sig.

Erik de la Reguera

Smuggling till USA gör legalisering poänglös

MEXICO CITY. Idén om en legalisering av droger kan ur ett svenskt perspektiv låta radikal. Men i Mexiko har tanken börjat slå rot på allvar.

För ett par veckor sedan publicerade den tidigare presidenten Vicente Fox ett drogliberalt manifest på sin blogg. Det har fått stöd av en rad tunga opinionsbildare, som författaren Carlos Fuentes och medieföretaget TV Aztecas ägare Ricardo Salinas Pliego.

De hoppas att det slopande av straffen för små droginnehav som drevs igenom förra året – då som ett sätt att frigöra resurser inom rättsväsendet – ska bli första steget mot att göra även produktion och försäljning av droger lagligt.

I första hand handlar det om att legalisera marijuana. Men även kokain finns med i diskussionen.

Till skillnad från de drogliberaler som hävdar individens rätt att bestämma över sin kropp är dock Vicente Fox och hans kolleger utpräglade pragmatiker.

De menar att om det går att försvaga maffian och minska våldet genom en legalisering, kan det vara värt att acceptera ett ökat antal missbrukare. En vanlig referens är förbudstiden i USA, då maffialedare som Al Capone växte sig starka genom illegal spritförsäljning – tills alkohol blev lagligt igen.

Än är en majoritet av Mexikos befolkning skeptisk. Oron för folkhälsan, liksom – åtminstone från katolska kyrkans sida – den ”moraliska förflackning” som skulle kunna följa väger tungt.

President Felipe Calderón har gått med på att inleda en nationell debatt, men invänder att hela idén är orealistisk.

– Så länge inte USA legaliserar, spelar det ingen roll om vi gör det, sade presidenten nyligen.

Han har en poäng i det. Den riktigt stora affären för maffian ligger i smugglingen till USA och Europa. Omkring 75 miljarder kronor tros ha tvättats vita i Mexiko förra året och större delen av dessa pengar smugglades från USA. En del kritiker påpekar att det därför borde utkrävas ett större moraliskt ansvar av droganvändare i rika länder.

Men efter 40 år av krig mot knarket måste det till betydligt mer än retorik från Barack Obama för att de som i decennier fått bära den tyngsta bördan ska börja tro på förändring.

Drogpengarna utgör förvisso ett välbehövligt tillskott i Mexikos ekonomi. Vissa menar att maffian aldrig kan besegras om inte även den finansiella delen av brottsligheten bekämpas.

Men den utbredda fattigdom som garanterar maffian dess arbetskraft och de få framgångarna i Calderóns krig har fått allt fler att söka efter en mirakellösning som inte slår mot ekonomin. En del ser denna lösning i en legalisering. Andra varnar för att det kan leda raka vägen till en katastrof.

Erik de la Reguera

Motståndarna oroliga för folkhälsan

En fullständig legalisering av droger innebär att samtliga produktionsled – från odling och tillverkning till distribution och försäljning – blir lagliga. Lagar reglerar hur, var och till vilka droger får säljas.

Legaliseringsförespråkare menar att detta skulle kunna slå undan benen på maffian och att skatteintäkter från försäljningen sedan skulle kunna slussas till missbrukarvård.

Kritiker invänder att konsekvenserna av ett sådant experiment är svårförutsägbara och att risken är stor att det leder till en allvarligt försämrad folkhälsa. Missbrukare skadar inte bara sig själva, utan också sin närmaste omgivning, menar de.

Då droghandeln är internationell krävs sannolikt att en legalisering sker i ett stort antal länder, vilket gör den än mer riskabel.

Publicerat i Dagens Nyheter den 20 augusti 2010.

Continue reading

Stor konstutställning med latinamerikaner

MEXICO CITY. Alltsedan Columbus stötte på land för 518 år sedan har blandningen av europeiska influenser och urfolkens kulturer präglat södra Amerika. Det har inte alltid varit ett helt harmoniskt möte.

Men på Museo de Arte Moderno i Mexico City går det just nu att se några av de många kreativa uttryck som denna korsbefruktning också gett upphov till.

I utställningen Latitudes, som turnerat i en rad länder, ingår 41 verk av konstnärer från 11 länder som alla levt i Latinamerika under 1900-talet. De tre stora mexikanska muralisterna Diego Rivera, David Alfaro Siqueiros och Clemente Orozco finns representerade, liksom deras samtida kollega Frida Kahlo.

Men även Colombias Fernando Botero och en rad andra latinamerikanska konstnärer har verk med i utställningen, som pågår fram till den 20 september i museets lokaler i den stora Chapultepec-parken.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN Resor den 15 augusti 2010.

Continue reading

Förebilden som lever än

MEXICO CITY. Mer än ett halvsekel har gått sedan Fidel Castros skäggiga kubanska revolutionärer kom ned från bergen och blev förebilder för marxister över hela Latinamerika. Och när den gamle revolutionsledaren i dag fyller 84 år är han fortfarande i högsta grad en viktig spelare i regionen.

Fidel är mentor för Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez; Bolivias ledare Evo Morales kallar honom”farfar” och nu förefaller han dessutom ha återfått hälsan.

Men det var inte länge sedan som många förutspådde Fidel Castros snara död. 2006 insjuknade han i en mystisk magåkomma och inledde det som bäst kan liknas vid en utdragen kurragömmalek med världens medier.

Varje siktning av den sjuklige kommunistledaren utlyste en massmedial tjurrusning. Förutom på Kuba, vill säga, där de bilder som offentliggjordes av regimen bara i undantagsfall visades i den hårt censurerade statstelevisionen.

På fotografierna poserade en utmärglad Fidel Castro i Adidas- eller Nikeoveraller. Någon enstaka gång sågs han också i en Pumaoverall.

Varför han på det viset valde att göra reklam för kapitalistiska varumärken är en gåta. Men nu är klädkoden på väg att ändras: i veckan syntes Fidel Castro klädd i kakiskjorta vid ett av flera offentliga framträdanden som visat upp en tillfrisknad expresident på senare tid. En expresident som dessutom inte verkar vilja lämna politiken helt bakom sig.

Något brandtal om hur Kuba ska ta sig ur sin djupa ekonomiska kris lär det inte bli på födelsedagen. Av hänsyn till sin fem år yngre bror Raúl Castro, som tagit över som president, lägger sig Fidel inte längre i inrikespolitiska frågor.

Men han ägnar sig gärna åt att skriva så kallade reflektioner om internationell politik, som den om ett ”nära förestående kärnvapenkrig” i Mellanöstern som i helgen debatterades av Kubas parlament.

Bortom mediernas rampljus har Fidel också behållit ett ansenligt inflytande över Kubas politiska liv: han är fortfarande ordförande i kommunistpartiet.

Ingen av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika skulle drömma om att öppet kritisera honom, trots bristen på organisations- och yttrandefrihet på Kuba.

Men i hemlighet skulle säkert många av de mer moderata vänsterledarna välkomna Fidel Castros frånfälle. Inte bara för att det skulle beröva högern ett rött spöke, utan även för att det skulle kunna slå hål på den myt om behovet av starka ledare och revolutionära förtrupper som fortfarande är vid liv i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Fidel Castro tog makten 1959 när diktatorn Batista tvingades fly

Fidel Castro föddes den 13 augusti 1926 på östra Kuba, där han växte upp i en relativt välbeställd familj med sockerplantager. Under studenttiden blev han en del av den växande studentrörelse som vände sig mot korruptionen och maktmissbruket på Kuba.

Efter att diktatorn Batista kuppat sig till makten tog Fidel Castro till vapen. 1953 ledde han en attack mot Moncada-garnisonen, efter vilken han tvingades gå i exil. Från Mexiko organiserade han sedan nästa steg: en båtexpedition på vilken bland andra argentinaren Ernesto ”Che” Guevara fanns med.

Efter landstigningen på Kuba 1956 lyckades gerillan växa snabbt tack vare missnöjet med Batista. Den 1 januari 1959 tvingades diktatorn fly och rebellerna kom till makten.

Det var inte förrän efter maktövertagandet som Fidel Castro började tala öppet om socialism. Pressad av USA tvingades han välja sida i kalla kriget. Någon demokratisering ägde aldrig rum, men välfärdsreformer på 60-talet gjorde Kuba till en förebild för revolutionärer över hela världen.

Publicerad i Dagens Nyheter den 13 augusti 2010.

Continue reading

Bilbomb i Bogotá

50 kilo sprängmedel exploderar mitt i ett av Bogotás affärsdistrikt, precis utanför Radio Caracols lokaler. Minst nio skadade och relativt omfattande materiella skador. Hittills inga döda.

Är det här månne Farcs sätt att kommentera tisdagens tal om mer samarbete mellan Colombia och Venezuela? Eller finns det andra som kan ha intresse av att sätta käppar i hjulen för ett närmande mellan Santos och Chávez? Kanske rent av ett hot riktat mot Caracol?

Vad tror ni?

Continue reading

Toppmöte ska ena trätande grannar

MEXICO CITY. De trätande regeringarna i Colombia och Venezuela såg på tisdagen ut att ta ett första steg mot försoning. De diplomatiska relationerna mellan länderna väntades återupptas efter ett toppmöte mellan presidenterna Santos och Chávez.

Platsen för mötet var den colombianska hamnstaden Santa Marta, dit båda ledarna anlände i går kväll svensk tid. Ett omfattande säkerhetspådrag höll staden i ett järngrepp.

Överläggningarna pågick ännu sent på tisdagskvällen, men en del detaljer om den förestående uppgörelsen aviserades.

– Om presidenterna kommer överens återupptas de diplomatiska förbindelserna mellan länderna, sade Colombias utrikesminister och lade till att agendan för mötet sträckte sig från handelsfrågor till gemensamma säkerhetsproblem.

I lördags svor Juan Manuel Santos presidenteden i Colombia. Hans ton var då betydligt mer diplomatisk gentemot grannländerna än den som hans företrädare Álvaro Uribe använt sig av de senaste veckorna.

Uribe anklagar Hugo Chávez för att ge Farc- och ELN-gerillorna en fristad på den venezuelanska sidan gränsen. Foton, videor och en rad vittnesmål har lagts fram som bevis. Enligt Uribe rör det sig om 1 500 gerillakrigare i cirka 75 läger, vilka den colombianska militären uppges ha koordinaterna till.

Chávez har tillbakavisat uppgifterna och anklagat Uribe för att vara ”full av hat” och i färd med att förbereda en attack mot Venezuela. Han bröt de diplomatiska förbindelserna med grannlandet den 22 juli.

Misstroendet ledarna emellan har lett till tillfälligt stoppad gränshandel och truppmobiliseringar, en utveckling som Juan Manuel Santos nu säger sig vilja sätta stopp för.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 11 augusti 2010.

Continue reading

Colombia närmar sig grannarna

MEXICO CITY. Colombias nya ledare Juan Manuel Santos sträckte ut en försoningens hand till grannländerna Venezuela och Ecuador när han natten till söndagen svor presidenteden. I veckan möts sannolikt Santos och den venezuelanske presidenten Hugo Chávez.

– Ordet ”krig” finns inte i min ordlista. Ett av mina mål som president blir att återupprätta relationerna med Venezuela och Ecuador, liksom det ömsesidiga förtroendet mellan våra länder, sade Juan Manuel Santos efter att ha övertagit makten från den populäre, men också omstridde, Álvaro Uribe.

Svaret kom snabbt från Hugo Chávez, som nyligen lät bryta alla diplomatiska förbindelser med grannlandet efter anklagelser om att han gett colombianska rebeller en fristad:

– Jag är beredd att vända blad. Om Santos inte kan komma hit de närmaste tre fyra dagarna, är jag beredd att möta honom i Colombia, sade Chávez.

Juan Manuel Santos var försvarsminister i Uribes regering och lovade i sin valkampanj att fortsätta den kompromisslösa säkerhetspolitik som drivit ut Farc- och ELN-gerillorna i periferin. Några överdrivet vänskapliga toner gentemot gerillorna var därför inte att vänta.

Men den colombianska konflikten, som krävt tiotusentals dödsoffer de senaste 20 åren, har på senare tid visat tecken på att vara på väg att internationaliseras.

För två år sedan attackerade colombiansk militär ett gerillaläger några kilometer in på Ecuadors territorium, vilket då var nära att utlösa ett storkrig i hela norra Sydamerika.

Nästa kris kom förra året, sedan ett antal svensktillverkade pansarskott av typen AT-4 hittats i Farc gerillans läger i Colombia. Dessa pansarskott hade ursprungligen sålts till Venezuela.

De senaste veckorna har de diplomatiska relationerna ansträngts på nytt till följd av att Colombia presenterat påstådda bevis i form av fotografier och videoinspelningar för att Farc och ELN har ett femtiotal läger i Venezuela.

Dispyten är knappast löst. Men i sitt tal betonade Santos något som kan komma att skilja honom från Uribe:

– Jag föredrar en rak och öppen dialog med våra grannländer.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 9 augusti 2010.

Continue reading

Fidel Castro åter på plats i parlamentet

MEXICO CITY. På lördagen tog Kubas expresident Fidel Castro plats i det kubanska parlamentet, där hans stol stått tom sedan han insjuknade i en mystisk åkomma 2006. Han har därmed även formellt återvänt till Kubas politiska liv.

Castro välkomnades med stående ovationer av ledamöterna i det kommunistiska parlamentet. Han talade i tolv minuter, med lugn, klar röst och varnade bland annat för att USA kan utlösa ett kärnvapenkrig i Mellersta Östern.

Den förre diktatorn fyller 84 år i nästa vecka och har den senaste tiden visat sig i offentlighetens ljus vid ett flertal tillfällen. Enligt egen utsaga är han nu ”fullständigt återställd”.

Hans fem år yngre bror Raúl Castro har tagit över som president. I dag, söndag, debatterar parlamentet hans teori om ett nära förestående kärnvapenkrig.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 8 augusti 2010.

Continue reading

Privata småföretag är nya modellen

MEXICO CITY. En miljon statliga jobb ska bort på Kuba. Samtidigt öppnar kommunistregimen för mer av egenföretagande och andra ”strukturella förändringar”. Men någon chockterapi och fullständig omställning till en kinesisk marknadsmodell blir det sannolikt inte tal om.

När det kubanska parlamentet inledde sitt arbete natten till måndag bekräftade president Raúl Castro det som många siat om: att förändringens vindar blåser på Kuba.

– Ministerrådet har beslutat utöka egenföretagandet, utfärda tillstånd för privat försäljning av en rad olika produkter och göra anställningsformerna mer flexibla, sade Raúl Castro.

I dag kontrollerar staten över 90 procent av ekonomin på ön. Undantag har sedan tidigare gjorts för ett växande antal småjordbruk, som visat sig vara mer effektiva än de statligt styrda jordbrukskollektiven.

Men en djup ekonomisk kris har tvingat fram fler förändringar. Slopade gratisluncher för de flesta statligt anställda har redan drivits igenom. Ransoneringskorten sägs vara på väg ut. Och nu ska en miljon arbeten i den statliga sektorn bort.

Samtidigt kommer ersättningen till arbetslösa troligen att sänkas eller försvinna helt nästa år.

– Vi måste en gång för alla utrota idén om att Kuba är det enda land i världen där man inte behöver arbeta för att kunna leva, sade Raúl Castro.

En ny sorts rädsla har därför börjat gro på Kuba: fruktan för massarbetslöshet. Den stillades knappast av Raúl Castros löfte om att ”ingen kommer att lämnas åt sitt öde”, men möjligen av hans besked om att småföretagande kommer att tillåtas inom fler yrken och att dessa småföretagare ska få rätt att anställa arbetskraft.

Raúl Castros äldre bror och tillika landets expresident Fidel Castro var inte på plats för att lyssna. Den enligt egen utsaga numera ”helt återställde” Fidel träffade i stället Kinas utrikesminister inom lyckta dörrar, måhända för att diskutera den kommuniststyrda kapitalismens för- och nackdelar.

Runt år 2000 tryckte Fidel bromspedalen i botten för det försök med mer av marknadsekonomi som inletts efter Sovjetunionens fall. Argumentet den gången var att de ekonomiska klyftorna som uppstått mellan framgångsrika småföretagare och vanliga arbetare var oacceptabla.

När en ekonomisk kris nu än en gång tvingar regimen till marknadsekonomins rand förefaller Fidel hålla viss distans. Och det trots att förslagen om ökat privat företagande är populära bland många kubaner.

Sedan flera år finns en stor svart marknad för olika tjänster på Kuba. Taxichaufförer, mekaniker och andra grupper har länge vädjat om ett friare företagande, så att de inte riskerar att kastas i fängelse.

Raúl Castro är en vän av effektivitet och har tagit till sig en del av denna kritik, om än stående under galgen. Men han är också noga med att påpeka att reformerna inte är någon eftergift till USA.

Trots omfattande ineffektivitet inom såväl byråkrati som industri satsar därför regimen på att den ekonomiska krisen ska kunna lösas utan att helt överge socialistisk planekonomi. Hoppet ställs i stället till ökad turism och nya intäkter från oljefyndigheterna i Mexikanska golfen.

Erik de la Reguera

Kubanerna varnas för att protestera

MEXICO CITY. De ekonomiska reformerna till trots verkar inte någon demokratisk upptining vara på gång. Raúl Castro varnar tvärtom dissidenterna på Kuba för att genomföra demonstrationer eller andra protester.

– Ingen straffrihet kommer att ges till fosterlandets fiender, sade Raúl Castro under sitt tal i det kubanska parlamentet på söndagen.

Budskapet till den underjordiska oppositionen kunde knappast göras klarare: de lagar som likställer öppet ifrågasättande av enpartistaten med landsförräderi kommer även i framtiden att tillämpas.

– Det är i strikt överensstämmelse med våra lagar som 21 kontrarevolutionärer har frigetts de senaste dagarna, innan de lämnat vårt land, sade Castro i den första officiella kommentaren till de senaste veckornas frigivningar av samvetsfångar.

Ytterligare 31 samvetsfångar väntas släppas inom de närmaste månaderna, sedan EU och katolska kyrkan nått en överenskommelse med regimen.

Kyrkan är den aktör i det kubanska samhället som just nu verkar kunna yttra sig mest frispråkigt. I senaste numret av dess tidskrift står det att läsa att regimen inte bör begränsa medborgarnas yttrandefrihet – en uppmaning som annars inte brukar gå ostraffad på Kuba.

Men även en rad kulturpersonligheter med nära band till kommunistpartiet, bland dem vissångaren och poeten Silvio Rodriguez, har de senaste månaderna uppmanat Castro-bröderna att lätta på censurens grepp om samhället.

Raúl Castro försökte därför dra ett slags gräns mellan olika sorters kritik i sitt tal:

– Enighet utesluter inte ärligt menad kritik, utan förutsätter att olika idéer möts och debatteras. Men dessa idéer måste ha samma mål om social rättvisa och nationellt oberoende, sade Castro.

Alla som bor på Kuba vet dock att den som avgör vem som har rätt ”mål” är den politiska polisen i landet. Och att det inte finns någon möjlighet att överklaga dess beslut.

Erik de la Reguera

Turismen viktig

Statsskick: Socialistisk republik (enbart kommunistpartiet är tillåtet).

Befolkning: 11 miljoner (cirka en miljon kubaner bor i USA).

Yta: 100 860 kvadratkilometer.

Språk: Spanska.

Ekonomi: Staten kontrollerar 90 procent av ekonomin. Intäkter kommer huvudsakligen från turismen och export av kvalificerad arbetskraft till allierade länder i Latinamerika (bland annat läkare). Venezuela stöder dessutom Kuba med kraftigt subventionerad olja.

Publicerat i Dagens Nyheter den 3 augusti 2010.

Continue reading

Rapporteringen om Latinamerika i förändring

Under hela 1980-talet var Latinamerika hett i svenska medier. Sandinisternas revolution i Nicaragua, inbördeskrigen i El Salvador och Guatemala och demokratirörelsernas envisa kamp mot militärregimerna i Sydamerika skapade rubriker och rörde upp känslor bland gräsrötter i Sverige. Solidaritetsrörelser växte fram, studieresor arrangerades och tiotusentals chilenare, argentinare och andra latinamerikaner gavs asyl.

Så kom 90-talet med kommunismens fall i Europa och fredsavtal och demokratiseringsprocesser i Latinamerika. Ett relativt lugn lade sig över kontintenten – trots att de sociala problemen och orättvisorna bestod – och många av de svenska mediernas bevakning avtog.

Från slutet på 90-talet och fram till mitten på 2000-talet hamnade Latinamerika i närmast total medieskugga i Sverige. SVT och en rad tidningar fanns bland dem som drog ned på bevakningen, och det trots att intresset hos många läsare inte nödvändigtvis hade avtagit.

Jag var själv en av de där frustrerade läsarna/tittarna/lyssnarna. När jag blev Dagens Nyheters korrespondent i Latinamerika 2007 ville jag därför försöka göra något åt saken.

Efter tre år som korrespondent kan jag konstatera att det generella medieintresset för kontinenten förefaller ha ökat. Och det ganska markant.

Det kan självklart fortfarande bli bättre. Men trenden har vänt.

Detta tilltagande intresse har en rad olika orsaker. Händelseutvecklingen i Latinamerika, med en ny stark vänstervåg i centrum, har naturligtvis spelat in.

Förhoppningsvis har jag också själv haft någon liten del i trendbrottet, tillsammans med mina korrespondentkollegor Lars Palmgren (SR), Henrik Brandão Jönsson (Sydsvenskan/GP), Claes Aronsson (TT), och utmärkta frilansjournalister som Magnus Linton, Julia Svanberg och Erik Halkjaer.

Men även de så kallade nya medierna har varit viktiga. De allt fler bloggande svenskarna på plats i Latinamerika bidrar till att höja ribban för vad som är acceptabelt från en korrespondents penna. Många specialintresserade söker numera sin information från dem eller från utländska medier på internet, vilket gör att den tid då korrespondenten fick stå oemotsagd som sin världsdels uttolkare definitivt är över (som tur är).

Under senare år har jag flera gånger hört svenska redaktörer förvånat konstatera att artiklar om Latinamerika ligger mycket högt i läsarfrekvens i nätupplagorna (där det är lättare att mäta sådant). Intresset är med andra ord fortsatt stort.

Detta märks också av genom att hybrider av bloggar och tidskrifter, som utmärkta Latinamerika.nu eller Fredsobservatörerna, har en trogen och växande publik. Steget från att skriva där till att arbeta professionellt som journalist är inte särskilt stort, vilket ökar kompetensen inom kåren.

Men ibland undrar jag vad som händer med alla svenska LA-bloggare som återvänder hem. Många av er som bloggat medan ni studerat vid en resande folkhögskolekurs eller arbetat som biståndsarbetare, fredsobservatörer eller inom den privata sektorn sitter på en så stor kunskapsbas att den borde utnyttjas bättre. Kanske någon typ av forum eller facebookgrupp (är själv inte medlem) kunde vara ett sätt? Tipsa mig gärna om det redan finns sådana forum.

Continue reading

Venezuelas trupper i högsta beredskap

MEXICO CITY. President Hugo Chávez har försatt Venezuelas väpnade styrkor i högsta beredskap, sedan en ny incident vid gränsen till Colombia spätt på misstron mellan länderna.

En colombiansk helikopter flög häromdagen in över Venezuelas luftrum, uppgav Chávez i fredags kväll. Helikoptern återvände till den colombianska sidan efter bara fem minuter, men i det känsliga läge som just nu råder i norra Sydamerika verkar minsta incident kunna få oanade följder.

– Ett antal av våra förband har positionerat sig för att försvara vår suveränitet i händelse av en aggression. Det rör sig om enheter inom flygvapnet, luftvärnet och infanteriet, sade Chávez, som lade till att hans presidentkollega i Colombia, den avgående Álvaro Uribe, är ”kapabel till allt och full av hat”.

– Vi noterar med oro att de colombianska flygningarna längs gränsen har ökat med hundra procent. Och då talar vi om de amerikanskbyggda spionplan vars uppgift är att spana mot Venezuela, hävdade Chávez.

Den colombianska regeringen höll denna gång tand för tunga. Men den uppflammande krisen mellan länderna har fått nytt bränsle sedan Colombia i förra veckan presenterade påstådda bevis för att marxistgerillorna Farc och ELN fått en fristad i Venezuela.

Enligt dessa underrättelseuppgifter, som lades fram vid ett möte med Organisationen för Amerikas Stater (OAS), finns minst 75 gerillaläger och 1 500 gerillakrigare på venezuelansk mark, varifrån attacker tros förberedas mot Colombia.

Colombia anklagar Venezuelas regering för att bistå gerillan och vill att OAS utser en kommission för att utreda saken. Bland andra USA har gett sitt stöd till idén, men socialistregeringen i Caracas säger blankt nej.

Samtidigt gör Farcgerillan sitt bästa för att positionera sig inför maktskiftet i Colombia. Nästa helg ska Juan Manuel Santos svära presidenteden, och i en ny videoinspelning uppmanar Farcs högste ledare Guillermo Sáenz, alias ”Alfonso Cano”, honom att sätta sig vid förhandlingsbordet.

– Hombre, låt oss talas vid! Farc har ända sedan 1964 sagt att den här konflikten måste få en politisk lösning, säger gerillaledaren.

Utspel av detta slag är dock närmast rutin vid maktskiften i Colombia och sannolikheten att den förre försvarsministern Santos lyder uppmaningen är inte särskilt stor.

Han väntas i stället fortsätta Álvaro Uribes militäroffensiv mot gerillorna, en politik som har stöd i breda folklager, men som också fått kritik av människorättsorganisationer till följd av arméns övergrepp mot civila.

Erik de la Reguera

Smugglar kokain

Den pågående konflikten i Colombia inleddes 1964, då den marxistiska Farcgerillan förklarade krig mot staten. Några år senare gjorde den mindre ELN-gerillan detsamma.

Farc har omkring 11 500 man i sina led, medan ELN mönstrar 1 500 man. De senaste åren har de pressats tillbaka av en USA-stödd militäroffensiv som letts av den avgående presidenten Álvaro Uribe. Men tack vare intäkterna från framför allt kokainsmuggling har gerillan överlevt i periferin.

Publicerad i Dagens Nyheter den 1 augusti 2010.

Continue reading