Iloca

…är verkligen närmast förintat av tsunamin. Men nu börjar invånarna i den och andra hårt drabbade fiskebyar att så smått försöka resa sig. Läs mer om det här.

Kvällen innan, när fotografen Nicolas och jag återvänt från Constitución och tog in på hotellet i Curicó, stötte vi ihop med kollegorna Lars Palmgren från SR och Henrik Brandão Jönsson från Sydsvenskan. Roligt – och lite absurt, liten värld ibland! Kvällen präglades av ett antal starka efterskalv som kunde göra vem som helst nojig. Badrumsdörren stod och smällde som om ett osaligt spöke fått fnatt.

Trots det sov jag gott. Och nästa morgon var det alltså fiskebyarna som gällde.

Continue reading

Flodvågen krossade byn – nu bor de i tält i skogen

ILOCA. Tsunamin som följde på den stora jordbävningen i Chile var av allt att döma betydligt större än vad som först rapporterades. Vattenmassorna slog sönder allt i sin väg i de små fiskebyar som ligger vid kusten. Som tur var hade många då hunnit ta skydd på högre höjd.

– Ljudet var fruktansvärt. Det lät som om tusentals plankor slogs mot varandra och knäcktes som tändstickor. Vi satt här och stirrade ned på det i fullmånens sken, säger Lorena Acevedo, som fortfarande bor på den kulle där hennes familj tagit skydd.

Ingen tsunamivarning nådde dem, men de flesta av invånarna i byn Iloca visste ändå vad de skulle göra den där natten för en vecka sedan.

– I skolan får man lära sig att om det skakar till rejält – då gäller det att dra iväg snabbt som attan, förklarar Lorena Acevedo.

Även en annan, global inlärningsprocess verkar ha påverkat utgången av denna katastrof: den som följde efter tsunamin i Asien 2004.

– Jag minns att vi såg en dokumentär om den tsunamin på teve förra året. Så när det skakade så där kraftigt visste jag och många andra att det kunde komma en stor våg, säger Lorenas bror Andrés Acevedo.

Familjen sover här på den kala marken, under plastskynken som spänts upp som tak. Och inte bara de. Hela byn lever uppe på höjden. Mängder av tält och skynken i blått, rött och gult skymtar i skogen.

Efter de första dagarnas rädsla för efterskalv har dock ett visst lugn återvänt. Fiskaren Paulo Valenzuela är en av flera som vågat återvända ned till sin by under dagtid. Han står och letar efter sina ägodelar. Det enda han hittar är en docka som tillhör hans tvååriga dotter. Den är lerig och tovig.

Allt annat i hans hus – väggar, tak, möbler och andra ägodelar – sveptes ut till havs.

– Jag såg två enorma vågor som slog in från olika håll i bukten. De krockade flera hundra meter upp på land – pooooosh (slår upp med händerna i luften). Sedan började vattnet långsamt sugas ut till havs igen, berättar Paulo Valenzuela.

– Det var tur att det dröjde en knapp timme efter skalvet. För om det gått snabbare hade vi varit döda allihop, säger han.

Bakom honom skymtar ett pariserhjul som slungats ut på en väg. Bilvrak har kastats upp på tak. De flesta av byggnaderna är antingen helt utraderade eller svårt skadade.

Trots det började ett visst hopp tändas på fredagen. När DN besöker byarna Iloca och Duao landar de första räddningshelikoptrarna med mat och vatten. Ett läkarteam har börjat sätta upp en sjukvårdsklinik. Och lite senare anländer ett trettiotal unga volontärer från en frivilligorganisation som ska bygga provisoriska bostäder.

Detta skedde samtidigt som FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon besökte landet och en stor tevegala hölls för att samla in pengar till de värst drabbade.

– Jag ska nog försöka hitta jobb i en stad längre inåt landet. Det ska nog gå, säger fiskaren Paulo Valenzuela, innan han fortsätter leta efter ägodelar.

Erik de la Reguera

Continue reading

Hjälpen når inte fram efter skalvet

CONSTITUCIÓN. En vecka har gått sedan det stora jordskalvet i Chile. Men hjälpinsatserna dröjer, och i den tsunamidrabbade staden Constitución växer missnöjet. Frivilliga gör sitt bästa för att tillgodose de akuta behoven, medan statens närvaro mest märks i form av militärer på gatorna.

– Vi har inte fått någon hjälp alls! För ett par dagar sedan kom ett par personer förbi och frågade vad vi behövde. Sedan dess har inget hänt, säger Rachel Valenzuela, vars kläder fortfarande är leriga sedan hon tvingades fly undan vattenmassorna. Hon och hennes barn lever nu på madrasser i ett garage som de delar med två andra familjer.

De är bara några av de tusentals människor som drabbats i Constitución – först av själva skalvet, som mätte 8,8 på richterskalan, och sedan av de fem stora tsunamivågor som slog in över denna stad med 40 000 invånare.

Nere vid det som tidigare var fiskehamnen är ödeläggelsen total.

Vattnet har dragit sig tillbaka, men leran och bråten finns kvar, plåttak och bilar har knycklats ihop som av en jättes hand och en båt ligger strandad flera hundra meter upp från kajkanten.

Där vid vattenbrynet står en grupp volontärer och försöker stilla den värsta nöden. En av dem är 29-åriga Lorena Gutierrez, som rest hit från San Clemente, några mil inåt landet.

– Jag kände att jag måste göra något, så jag följde med några vänner hit. Och ja, det ser ju ut som i en krigsfilm! säger hon storögt och slår ut med armarna.

Tillsammans med andra frivilliga, varav flera tillhör den lokala scoutkåren, delar Lorena ut mat och vatten till dem som sover i tält eller under uppspända plastskynken utanför resterna av raserade hem. 80-årige David del Carmen Manríquez tar tacksamt emot sin ranson.

– Det här blir det första som jag har fått i magen på tre dagar! säger han och sätter sig ned för att äta ovanpå den kartong han har som enda fasta punkt i tillvaron.

Behoven är stora. Och volontärerna har bara sina egna plånböcker och soppkök att ösa ur.

– Jag måste nog säga att räddningsinsatsen från regeringens sida hittills har varit väldigt långsam, säger Lorena Gutierrez.

Det är hon inte ensam om att tycka. I matvarubutikerna i Constitución och många andra städer gapar hyllorna tomma. Hjälpsändningarna är få och kommer för sent. Dessutom bidrar de märkliga felräkningarna av dödsoffer till att kritiken tilltar mot regeringen.

Plötsligt hörs sirener. En kolonn med militärbilar kommer körande i högsta fart på kajen. De stannar tvärt till vid matutdelningen. Ett fyrtiotal soldater hoppar av flaken och intar stridsposition. Vi ryggar tillbaka.

Några av volontärerna försöker förklara för det högsta militärbefälet att det faktiskt inte rör sig om plundring, utan bara om matutdelning. Officeren granskar dem misstänksamt en stund och konstaterar sedan: ”Jaha, då var det falsklarm.”

När de grönklädda åkt igen fortsätter matutdelningen.

Men ingen vill kritisera soldaterna.

– Sedan de kom hit har plundringarna i alla fall minskat. Det har blivit säkrare på gatorna, säger Lorena Gutierrez några minuter innan utegångsförbudet träder i kraft.

Erik de la Reguera

Continue reading

Curicó

Har haft fullt upp senaste dygnet, med besök både här i Curicó och i kuststaden Constitución. Personliga rekordet i skak har slagits flera gånger. Och förödelsen vid kusten är stor.

Hinner inte skriva mer just nu – men kolla gärna in texten från Curicó (där vi alltså är tillbaka just nu) som gick i DN i dag.

Continue reading

Volontärer ger lindring

CURICÓ. I den svårt jordbävningsdrabbade staden Curicó i södra Chile äger ingen plundring rum – tvärtom. Här har en liten radiostation förvandlats till navet i en spontan räddningsinsats med hundratals frivilliga som gör sitt bästa för att lindra katastrofens följder.

Vinden blåser rakt in i radiostationen RTL:s studio, där programledaren Victor Hugo Sánchez sitter och leder eftermiddagssändningen. Bakom honom saknas en vägg. Den försvann i skalvet i lördags.

– Efter jordbävningen fungerade ingenting här. Det fanns ingen el, inga telefonledningar, vi hade ingen sändare. Så vi tog oss upp på den där kullen, säger Victor Hugo Sánchez och pekar upp mot en höjd.

Där satte han och ett par kolleger snabbt upp en provisorisk radiosändare och kopplade den till en laptop och en mikrofon. En halvtimme efter jordbävningen var radion i gång igen.

– Med en komradio i ena handen och mikrofonen i den andra spred vi den lilla information vi hade, säger han.

Snart ordnade någon en elgenerator, så att de kunde återvända till den nu halvt raserade stationsbyggnaden. Då började också informationen flöda in. Från invånarna i staden.

– Folk kom gående och efterlyste sina anhöriga, de förklarade att det behövdes hjälp med att gräva fram försvunna, att det behövdes vatten, mat och så vidare. Det var så det började – helt spontant, säger han.

Medan vi talas vid pågår en febril aktivitet utanför stationen. Hundratals frivilliga är i gång med olika sysslor. Människor skänker vatten, socker, ris, matolja, bensin, tomatsås, hygienprodukter och allt möjligt annat. Andra kör i väg varorna till drabbade, såväl här i Curicó som ute vid kusten.

På stationens bottenvåning står ett tjugotal volontärer och packar kartonger i snabb takt.

– Jag stod inte ut med att bara sitta hemma och göra ingenting. Flera nära släktingar till mig bor ute vid kusten och drabbades hårt av tsunamin, så när jag hörde att det behövdes frivilliga var det självklart för mig att gå hit, säger Janeth Salgado, som till vardags arbetar som hembiträde.

De senaste dagarna har hon ägnat alla lediga timmar till att stå och stuva ned varor här. En annan som gör samma sak är juriststudenten Roxana Gorraz.

– Det är slående att så många av dem som hjälper till är fattiga, som vill ge av det lilla de äger. Hela staden visar verkligen solidaritet, det är stort, säger hon.

Omkring 90 procent av den gamla stadskärnan i denna stad med 130 000 invånare är antingen helt eller delvis raserad. Trots det är många mer oroliga för situationen vid kusten, där tsunamin orsakat enorm förödelse.

Läkaren Juan Nuñez har samlat ihop ett improviserat sjukvårdsteam. De är på väg till kuststaden Iloca, där de ska sätta upp en fältklinik.

– Utan de mediciner och förband som folk skänker här hade det aldrig gått, säger han.

Framför sin mikrofon tar samtidigt radioprataren Victor Hugo Sánchez emot mängder av samtal, eftersom telefonerna så smått börjat fungera igen. De som ringer är oroliga anhöriga som efterlyser släktingar, människor som vädjar om hjälp och – inte minst – personer som undrar vad de kan hjälpa till med.

Erik de la Reguera

Continue reading

Santiago

Framme i Santiago. Landade i skymningen. Terminalen var helt stängd, krossat glas låg runt den nedsläckta byggnaden. Vi fick gå av 50 passegerare i taget och ställa oss längs ett vid streck på betongen på landningsbanan.

“Lägg ned alla era saker på marken framför er – och ta ett steg tillbaka” ropade en kvinna i en megafon. Kändes lite som att komma till ett arbetsläger. Men när knarkhunden sniffat runt bland våra saker fick vi plocka upp dem igen, leta upp resväskorna bland alla dem som lastats av planet och gå till passkontrollen.

Den var också utomhus. Ett tiotal passkontrollanter satt på rad längs ett bord med laptops framför sig. Vi passagerare köade tålmodigt i strålkastarljuset. Många var oroliga chilenare som återvänt hem från Mexiko för att söka rätt på sina anhöriga.

Nu befinner jag mig på ett litethotell. Av en slump är det även Röda korsets tillfälliga sambandscentral. Ska sova ett par timmar innan fotografen Nico och jag drar söderut. Om jag inte väcks av något av de många efterskalven, vill säga.

Nyss skakade tavelramen snett och garderobsdörren lät “tak-tak-tak-tak-tak” i 20 sekunder. Visade sig vara 6,1 på Richterskalan. Personligt rekord. Men ingenting jämfört med lördagens skalv, som mätte 8,8 på Richter.

Återstår att se effekterna av det i morgon.

Continue reading

Tips i Chile?

Ser ut som om jag kanske äntligen kommer iväg till Chile i dag, efter mycket strul. Flygplatsen i Santiago har varit stängd, som bekant.

De av er som har tips på personer att intervjua eller leta upp i de södra, hårt drabbade delarna av landet får gärna skicka ett mejl (se ovan under “kontakt”) med telefon- och adressuppgifter etc.

Även mer generella tips tas tacksamt emot.

Continue reading

Att lindra kaoset nye presidentens första uppdrag

MEXICO CITY. När Sebastian Piñera tillträder som Chiles nya president om en dryg vecka möts han av stora utmaningar. Jordbävningen har krävt många hundra liv, och de materiella skadorna är omfattande.

– Detta fanns så klart inte med i våra planer. Men vi kommer att leda återuppbyggnadsarbetet i samtliga regioner. Det blir en mycket stor uppgift, sade Sebastian Piñera sedan han fått klart för sig hur stora skadorna var.

Den 60-årige affärsmannen och högerpolitikern Piñera segrade i presidentvalet i januari och bröt på så sätt center-vänsterkoalitionen Concertacións tjugo år långa maktinnehav. Många av dem som röstade på honom vill se mindre av statlig inblandning i ekonomin, men det är något som Piñera nu kommer att få svårt att infria.

När han tillträder den 11 mars möts hans regering av mängder av vägar, broar, flygplatser, sjukhus och andra offentliga byggnader som måste repareras. Det mesta av pengarna till dessa reparationsarbeten kommer att tas ur statens kassa. Kostnaderna har uppskattats till mellan 100 och 200 miljarder kronor. Omkring en halv miljon hus har skadats och arbetena kommer att pågå i månader, i vissa fall i flera år.

Politikerna står dessutom under hård press att bestraffa byggfusk, sedan ett antal fall av uppenbart bristfälligt konstruerade hus har upprört landets invånare. Chile har mycket hårda byggnormer, vilket bland annat är tänkt att minimera antalet dödsoffer vid jordskalv.

– Vi har en svår uppgift framför oss. Vår historia är full av naturkatastrofer som prövar vår solidaritet och uthållighet, men också vårt folks mod, sa den avgående presidenten Michelle Bachelet.

Denna jordbävning drabbar Chile samtidigt som landet gör sitt bästa för att hålla stånd mot den globala ekonomiska krisen. BNP minskade med 1,9 procent förra året och det stora, statliga gruvbolaget Codelco uppges stå inför stora utmaningar.

Men en del ekonomiska bedömare menar att återuppbyggnadsarbetet också kan bidra till att lindra följderna av krisen.

– Detta kommer att innebära en stor kostnad för regeringen, företagen och de enskilda individerna. Men på lite längre sikt borde återuppbyggnadsarbetet också leda till att ekonomin stimuleras, sade finansanalytikern Nick Chamie till nyhetsbyrån Reuters.

Att Piñera nu tvingas använda sig av den sorts statliga stimulanspolitik som han under den gångna valkampanjen så ofta avfärdade, får dock anses vara en smula ironiskt.

Erik de la Reguera

Continue reading