Kokainet gör Juárez till krigszon

CIUDAD JUARÉZ. Mördarna kom fram klockan halv tolv på lördagskvällen. De var maskerade, svartklädda och beväpnade med maskingevär. Med sina sju stadsjeepar blockerade de först infarterna till den lilla sidogatan i Ciudad Juárez – förorten Villas de Salvarcar. Sedan steg de ur bilarna och gick mot det hus där det verkade pågå en fest.

– Jag hade precis varit på besök på festen och hälsat på min dotterdotter. Det var en lugn tillställning. Men i samma stund som jag kom hem och stängde dörren bakom mig började skottlossningen. Jag kastade mig ner på golvet, säger Manuel, en man i 60-årsåldern som går med på att svara på frågor under förutsättning att hans riktiga namn inte sätts ut i tidningen.

De beväpnade männen avlossade salva efter salva med sina automatvapen. Musiken tystnade. Skrik hördes för en stund. Tills även de tystnade.

– Mitt 15-åriga barnbarn träffades av en kula i magen. Hon överlevde som genom ett under. Men hennes 18-årige pojkvän klarade sig inte, säger Manuel sammanbitet.

Mördarna tog sig sedan in i två angränsande hus, där dödandet fortsatte. När de kom ut igen gick männen lugnt och sansat tillbaka mot bilarna. Allt medan blodet rann från husen och bildade stora pölar på gatan.

– Alla här är rädda för att de ska komma tillbaka. Att de ska döda oss som överlevde. Sex av grannfamiljerna har redan lämnat staden. Vi är många som funderar på att följa deras exempel, säger Manuel.

Sexton människor dödades den där kvällen. Tretton av dem var tonåringar. Ytterligare sju personer skadades svårt.

Massakern ägde rum den 30 januari i år och hade kunnat bli ännu ett i raden av grymma – och ouppklarade – våldsdåd i Ciudad Juárez. Men i stället har den förvandlats till en oväntat svårhanterad fråga för Mexikos regering.

Inrikesminister Fernando Gómez Mont avfärdade snabbt händelsen som en ”gänguppgörelse”. Men lokala tidningar konstaterade att offren inte hade någonting alls med organiserad brottslighet att göra.

Den enda rimliga förklaringen till dådet föreföll vara att några av festdeltagarna (som bjudit in sina vänner via Facebook) spelat amerikansk fotboll i ett lag som tillhörde serien ”AA”. Det är samma förkortning som det kriminella gänget Artistas Asesinos (mördarartisterna) använder sig av.

– Kanske trodde mördarna att våra ungdomar tillhörde det gänget. Jag vet inte. Det är svårt att veta vad man ska tro, säger Manuel.

Andra omständigheter – som att polisen tog 45 minuter på sig för att anlända – fick en del människorättsaktivister att varna för att mördarna kan ha tillhört en paramilitär dödspatrull på jakt efter gängmedlemmar. Det avfärdades dock av regeringen.

President Felipe Calderón har sedan dess varit på besök i Ciudad Juárez vid tre tillfällen, senast nu i veckan, och lovat stora satsningar på sociala projekt. Men för många Juárezbor är det alldeles för lite och för sent.

– Fler parker och skolor låter så klart bra. Men det folk vill ha här är rättvisa, säger prästen Oscar Henriquez, som är ordförande för männi-skorättsorganisationen Paso del Norte.

4 600 människor har dödats i Ciudad Juárez sedan början på 2008. Mycket få av brotten klaras upp. Och allt fler civila drabbas.

Utvecklingen är en del i det krig som rasar i den undre världen i hela Mexiko och som i första hand handlar om kampen om olika smugglingsrutter. Kokain men också marijuana, heroin och metamfetamin till ett värde av mellan 15 och 25 miljarder dollar (100–200 miljarder kronor) smugglas varje år till USA. Fler miljarder står på spel när en viss del av drogerna smugglas vidare till Europa.

Ingenstans är kriget så våldsamt som här i Ciudad Juárez. Rutten över till El Paso i USA, ett stenkast norrut, är extremt lukrativ. Det är skälet till att Sinaloakartellen och Juárezkartellen utkämpar en tvekamp här sedan flera år tillbaka.

De som tjänar stora pengar på droghandel syns sällan till på själva slagfältet. Lokala gäng, som Aztecas, Artistas Asesinos och Mexicles sköter det mesta av dödandet. Ofta för bara 600 kronor per mord.

I stadsdelen Municipio Libre har ett av dessa mord precis ägt rum. Det är tidig eftermiddag och små grupper av människor har samlats vid avspärrningarna. Ägaren till en spritbutik har skjutits till döds. Hans hantlangare är svårt skadad.

– Några killar från ett av gängen krävde ”cuota”, beskyddarpengar. Ägaren vägrade helt enkelt betala, säger Sandra, som bor granne med butiken och av rädsla inte vill uppge sitt efternamn.

Enligt handelskammaren i Ciudad Juárez har omkring 10 000 affärsidkare lämnat staden till följd av denna sorts utpressning. Sandra är dock mest upprörd över polisens agerande.

– Jag såg en polisbil på en tvärgata bara någon minut efter mordet. Men när jag och några andra försökte stoppa den körde poliserna i väg. Sedan tog det 40 minuter innan det kom någon annan polis- eller militärbil till platsen, säger hon bittert.

Det var just sådant som president Calderón ville få slut på när han överlät mycket av polisarbetet i staden till militären i mars 2008. Numera patrulleras därför gatorna av omkring 8 000 soldater och 3 000 federala poliser.

Men antalet mord har bara fortsatt att öka. Människorättsorganisationer som Amnesty International har riktat hård kritik mot militärens agerande, som ofta präglats av godtyckliga gripanden, tortyr och framtvingade erkännanden. Samtidigt har gripandena av höga maffiabossar lyst med sin frånvaro.

Nyligen riktade också USA:s säkerhetsminister Janet Napolitano indirekt kritik mot Mexikos regering när hon slog fast att rättsstaten ”inte längre existerar i Ciudad Juárez”.

På senare tid har dessutom rapporter om ”försvinnanden” börjat förekomma – berättelserna är som tagna från militärdiktaturerna i Sydamerika på 1970-talet. Ibland misstänks det vara personer som avlidit av militärens tortyr och vars kroppar dumpats på okänd plats. Tecken finns också på att människor förts till underjordiska fängelser.

Maria Alvarado är en av dem som letar efter sina anhöriga.

– Vi såg hur soldaterna grep min syster Nitza Paola, min kusin José Angel och en annan släkting, Rocío, den 29 december förra året. Men när vi sedan har försökt ta reda på vad som hänt dem har militären förnekat att de har dem i sitt våld, säger hon.

Både systern och kusinen är rörelsehindrade. Rocío, å sin sida, är bara 18 år gammal och arbetade som butiksbiträde.

– Vi har ingen aning om varför de greps. Men jag tror att de lever – åtminstone min syster. För den 3 februari ringde hon till en gammal barndomsvän. Det var det enda nummer hon kunde utantill. Vännen hörde henne säga: ”glöm inte bort mig, jag lever, hjälp mig härifrån”, innan en mansröst i bakgrunden röt ”fan, den där jävla kärringen…” och så bröts samtalet, berättar Maria Alvarado.

När DN möter henne har hon just lyckats spåra samtalet till en telefon i Mexico City med hjälp av en människorättsadvokat. Men hon har ingen adress. Och hon vet att hon tar en stor risk som fortsätter att leta.

Innan vi skiljs åt säger hon:

– Militärerna har kommit förbi och sökt mig på min gamla adress. Så nu gömmer jag mig på olika platser här i staden. Det är klart att man blir rädd. Men jag kan inte sluta leta efter min syster.

Erik de la Reguera

Över 18 000 döda i kriget på tre år

Det odlas inte några kokabuskar i Mexiko. Trots det har de sex–sju stora drogsyndikaten i landet blivit dominerande på kokainmarknaden i hela Amerika de senaste åren – och nu gör de också framstötar i Europa.

Detta beror på att mexikanerna sedan länge kontrollerar de strategiska gränsövergångarna till USA. Dessutom har de specialiserat sig på att sköta transporten av kokainet till konsumentländerna. På vägen norrut mångdubblas priset på det vita pulvret. Vinsten kan hamna på omkring 1 400 procent.

Konkurrensen om dessa pengar har utlöst ett blodigt krig i Mexiko som krävt 18 000 människoliv på bara tre år. De två största och mäktigaste kartellerna – som också är varandras dödsfiender – är Sinaloakartellen (vars ledare Joaquín ”El
Chapo” Guzman tros ha en privat förmögenhet på minst 7 miljarder kronor) och Zetas (som bildades av före detta elitsoldater).

De övriga stora kartellerna är Golfkartellen, Juárezkartellen, Beltran Leyva-familjen, La Familia Michoacana och Tijuanakartellen.

ERIK DE LA REGUERA

Publicerad i Dagens Nyheter den 21 mars 2010.

Continue reading

Kokainkriget

I dagens pappers-DN har jag ett rep om den allt värre situationen i Ciudad Juárez i norra Mexiko. Verkar inte som om det kommer att läggas ut på nätet (förutom här). Men rubben på förstasidan är “Kokainkriget”.

I Monterrey och andra städer i nordöst förefaller det verkligen som om ett regelrätt krig är på väg att bryta ut (alltså inte bara i Ciudad Juárez). Gatustrider, dagliga vägblockader (narcos som lämnar lastbilar och bilar mitt på motorvägen för att störa militärens patrulleringar – det rör sig om mängder av bilar!), civila som dödas – rapporterna strömmar in just nu.

Zetas förefaller vara pressade sedan deras tidigare allierade i Golfkartellen oväntat gjort gemensam sak med Sinaloakartellen. Och jag har ärligt talat svårt att tänka mig något läskigare än 4000 Zetas – många av dem före detta elitsoldater – som känner sig pressade. Får nog anledning att återkomma till det.

Har annars haft ett par dagars välbehövlig ledighet. Besökt vår lokala och högkvalitativa jazzklubb, sett den tyska och klart sevärda Badher-Meinhof-filmen och njutit av Mexico City, som just nu visar sig från sin bästa sida. Klarblå himmel, sol, värme och myllrande folkliv. Och en och annan taco.

Allt är inte maffiavåld. Som tur är.

Continue reading

Kokaindebatt

Jag var med i SVT:s Debatt i går och talade om kokain (man kan se programmet här, spola fram till mitten).

Har egentligen lite svårt för denna modell med en panel på tio personer som var och en bara får omkring en minut på sig för att säga nåt.

Men Belinda Olsson gör ett utmärkt jobb med tanke på förutsättningarna, och en del vettigt hann ändå bli sagt.

Det är dock lite synd att den svenska drogdebatten fortfarande är så fastlåst i gamla hjulspår. Jag hade gärna sett att till exempel Jan Söderqvist kunnat driva en tydligare legaliserings- eller avkriminaliseringslinje. Det skulle ge en spänstigare debatt, rent intellektuellt sett.

I vår bok (som finns ute i bokhandeln om en dryg vecka) väjer vi inte för legaliseringsdebatten. Den är viktig och högst levande, inte minst i Latinamerika.

Man måste kunna tala om detta, och väga argument för och emot. Allt annat är att ge drogliberaler i Sverige möjligheten att hävda att de sitter på en censurerad, hemlig lösning.

Det är också dags att svenskar inser att alla som tar kokain inte är missbrukare. Det finns många – faktiskt en majoritet – som bara är “brukare”. Vi har mött många av dem i vår bok.

Men med kokainbruk kommer också ett ansvar. Den som köper kokain bidrar aktivt till att göda de maffior som raserar länder, undergräver demokratier och är ansvariga för tiotusentals människors död varje år. Så enkelt är det. (ledsen om jag sabbar festen)

Continue reading

Mexiko vill ha USA:s stöd mot knarkvåldet

MEXICO CITY. Förra helgens mord på tre personer med koppling till USA:s konsulat i Ciudad Juárez har lett till en växande oro i Washington för att amerikaner ska drabbas av fler våldsdåd. Den mexikanska regeringen slår dock ifrån sig kritiken och kräver mer insatser på amerikansk mark.

– Våldsbrotten är ett problem för båda våra länder och har sin grund i såväl drogkonsumtion som smuggling, säger Mexikos president Felipe Calderón.

Calderón efterlyser mer amerikansk kontroll av vapensmugglingen söderut, liksom insatser för att minska droganvändandet i USA – världens största illegala kokainimportör. I praktiken rör det sig dock om en markering mot den amerikanska regeringen, vars allt öppnare kritik mot Calderóns strategi väckt irritation i Mexico City.

USA:s säkerhetsminister Janet Napolitano har bland annat sagt att den mexikanske presidentens beslut 2006 att sätta in militären mot den organiserade brottsligheten ”inte har hjälpt alls”. Tidigare i veckan slog hon även fast att ”rättsstaten inte längre existerar” i Ciudad Juárez – en stad som vissa amerikanska försvarsanalytiker börjat kalla ”Bagdhad on the border”.

Människorättsorganisationer som Amnesty International och Human Rights Watch ger Napolitano rätt. De anklagar den mexikanska militären för godtyckliga gripanden, systematisk tortyr med elchocker och plastpåsar som träs över fångars huvuden, liksom framtvingade erkännanden och en rad ”försvinnanden”.

Men Mexikos regering har hittills vägrat lyssna till kritiken.

– Napolitanos uttalanden är oacceptabla. Militären har en mycket viktig roll i Ciudad Juárez, sade inrikesminister Gómez Mont.

Att USA tar risken för ökat våld mot amerikaner på största allvar – oavsett om det är i Mexiko eller på amerikansk mark, där mexikanska karteller har etablerat sig i drygt 200 städer – visas dock av att en amerikansk toppdelegation med bland andra utrikesminister Hillary Clinton, försvarsminister Robert Gates, säkerhetsminister Napolitano och underrättelsechef Dennis Blair väntas anlända till Mexiko på tisdag i nästa vecka.

Erik de la Reguera

50 000 soldater i kamp mot brottsligheten

Omkring 18 000 människor har dödats sedan Felipe Calderón kom till makten i Mexiko 2006. Han valde tidigt att sätta in cirka 50 000 soldater mot den organiserade brottsligheten, eftersom polisen ansågs allt för infiltrerad av kartellerna. Men framgångarna har varit få och Calderóns kritiker anklagar honom för att ha fokuserat för mycket på gängbrottslighet, i stället för på kamp mot korruption och penningtvätt.

Antalet mord per år har ökat kraftigt i landet, till 7 700 år 2009. Detta sedan en våldsam kamp om miljardintäkterna från kokain- och annan drogsmuggling har brutit ut i den undre världen.

Militären anklagas dessutom för grova övergrepp mot civilbefolkningen. Och vissa delar av landet kontrolleras i praktiken av någon eller några av de sex-sju olika stora drogsyndikaten.

Continue reading

Studio Ett om Mexikos knarkkrig

Var med i Studio Ett i dag – det kan lyssnas på här. Boken som det talas om (och som jag skrivit tillsammans med Lasse Wierup) heter Kokain och kommer ut i slutet på mars. Men redan nu går det att förbeställa boken här.

Den handlar delvis om knarkkriget i Mexiko, men jag/vi rapporterar också från Colombia, Bolivia, Guatemala, USA och en rad andra länder. Dessutom granskas det ökade kokainbruket i Sverige i detalj. För att inte tala om de mäktiga maffior som tjänar på svenskars och andra européers sniffande.

——————————————

Continue reading

Nya efterskalv utlöste tsunamivarning

MEXICO CITY. Fem starka efterskalv skakade Chile på torsdagen, just som landets nya president Sebastian Piñera skulle sväras in. Det starkaste mätte 7,2 på richterskalan, vilket fick myndigheterna att utfärda en tsunamivarning.

Piñera och de inbjudna dignitärerna tvingades korta ceremonin i kongressbyggnaden i kuststaden Valparaíso. Tusentals människor flydde samtidigt upp på högre höjd, där de avvaktade en eventuell flodvåg.

Torsdagens efterskalv var det starkaste sedan den 27 februari, då Chile skakades av en jordbävning som mätte 8,8 på richterskalan.

Den chilenska marinen lyfte senare den tsunamivarning som utfärdats för landets kust men behöll den för Påskön.

Erik de la Reguera

Continue reading

Utmaningen: bygga upp Chile

MEXICO CITY. En enda sak står i fokus när Sebastián Piñera i dag, torsdag, svär presidenteden i Chile: återuppbyggnadsarbetet efter jordbävningskatastrofen. Men i bakgrunden finns också frågan om vilken Chiles roll i Sydamerika ska vara i framtiden.

Mer muskler och mindre fett. Så har miljardären och högerpolitikern Sebastián Piñera sagt att han vill att hans regering ska uppfattas jämfört med center-vänster-koalitionen Concertación, som styrt Chile de senaste tjugo åren.

I denna liknelse finns nyckeln till att förstå denne 60-årige före detta företagsledare: han vill minska de statliga utgifterna, effektivisera statsapparaten och stimulera det privata näringslivet. Piñera vill med andra ord banta staten.

Men att festligheterna på torsdagen är hållna till ett minimum beror inte på denna nyliberala ideologi, utan på realpolitik. Ett maktövertagande med allt för mycket pompa och ståt skulle kunna sticka i ögonen på de tusentals chilenare som förlorat sina hem efter det förödande jordskalvet den 27 februari.

Vilken den slutliga dödssiffran efter skalvet blir vet man ännu inte, men det står klart att det rör sig om hundratals omkomna. Notan för den materiella förstörelsen tros hamna på omkring 30 miljarder dollar (240 miljarder kronor).

– Mina tre första år vid makten kommer att präglas av återuppbyggnadsarbetet, slog Piñera fast i förra veckan.

Han vill ge det privata näringslivet mycket av ansvaret för detta arbete. Men regeringen tvingas ändå stå för det mesta av pengarna, något som gör det svårt för den nyvalde presidenten att infria sitt vallöfte om en slimmad stat.

Paradoxalt nog kan detta komma att stärka honom politiskt. Överenskommelser över blockgränsen underlättas om Piñera positionerar sig i den politiska mitten.

En säker förändring väntar dock: inom utrikespolitiken. Chile lämnar vänsterregeringarnas läger på kontinenten. I likhet med Colombia, Mexiko och Peru kommer landet att ta avstånd från Hugo Chávez och andra radikala vänsterledare i Sydamerika. Chiles stöd för det regionala integrationsprojektet Unasur kan också komma att svikta.

Erik de la Reguera

Continue reading

Sagrada Familia

I Chiles mest berömda vindistrikt har många odlare drabbats hårt. Vi har träffat en 90-årig veteran i branschen som förlorat 300 000 liter vin. Läs mer om jordskalvets följder för vinindustrin.

Och själv har jag nu landat i Mexico City efter några skakiga och intensiva dagar i södra Chile. Det är skönt att att få pusta ut. Coyo är lika vackert som alltid.

Men hey, kom gärna med idéer till reportage och saker som borde skrivas om – här i DF eller var som helst i Latinamerika!

Continue reading

Hans livsverk rann ut

SAGRADA FAMILIA. Chiles vinproducenter drabbades hårt av det stora jordskalvet för en vecka sedan. DN har besökt en av många vingårdar där byggnader och lagringskärl gått förlorade och hundratusentals liter vin runnit ut i avloppet.

– Jag har kämpat i sju decennier för att bygga upp den här vingården. Och så slås det i spillror på bara två minuter! säger Daniel Guell frustrerat.

Stödd på sin käpp går den 90-årige vinodlaren runt och inspekterar sitt livsverk. Han möts av nedrasade väggar, krackelerade vinbehållare och tusentals flaskor som gått i kras. En frän doft av vin hänger över lagerlokalen. Många av de trätunnor och ståltankar som de olika vinerna lagras i – en del av dem dyra årgångsviner – gick sönder den där natten för en dryg vecka sedan när allt började gunga och skaka. Omkring 300 000 liter rödvin, vitt vin och mousserande vin rann rakt ut i avloppet.

– Våra Chardonnay Sauvignon, Syrah, Malbec… Så mycket arbete till ingen nytta. Men vi är ändå lyckligt lottade, åtminstone jämfört med många av de andra gårdarna här i regionen, säger Daniel Guell.

Hans vingård La Fortuna ligger i Chiles mest berömda vindistrikt, inte långt från städerna Curicó och Sagrada Familia. Stora, kända vinmärken som Concha y Toro och Miguel Torres har mycket av sin produktion förlagd hit. Även de har drabbats hårt.

Enligt de chilenska vinodlarnas federation har omkring 12,5 procent av landets vintillverkning slagits ut. Med det är fortfarande högst preliminära siffror. Kommunikationerna har varit dåliga efter skalvet och när DN åker runt mellan vingårdarna är många mindre odlare oroade för att de ska tvingas sälja sitt land.

– Under mina år i industrin har jag upplevt fyra stora skalv – men inget har varit så starkt och förödande som det här, säger Daniel Guell.

Hans familj beräknar kostnaden för återuppbyggnaden av deras vingård till omkring en och halv miljon dollar (cirka 11 miljoner kronor). Det är en stor kostnad för dem. Men Daniel Guell hoppas ändå att han inte ska behöva säga upp någon av de omkring 350 arbetare som arbetar på vingården.

– Vårt mest akuta problem är att skörden börjar nu om en vecka. Själva vinodlingen har ju inte skadats, men vi vet inte vad vi ska göra med alla druvorna. Det är en kamp mot tiden, säger Daniel Guell.

Erik de la Reguera

Continue reading

Soldaternas mandat väcker het debatt

MEXICO CITY. Kritiken växer mot Chiles president Michelle Bachelet sedan plundringar och kaos rapporterats från de områden som drabbats värst av jordbävningen. I bakgrunden finns dock en i Chile mycket laddad fråga: den om militärens roll som lagens väktare.

När Michelle Bachelet i går lovade hårda tag mot de kriminella grupper som försökt dra fördel av förödelsen och kaoset i södra Chile, var det till viss del en eftergift till dem som menar att hennes regering agerat alldeles för svagt och långsamt för att få stopp på brotten. Men hon var noga med att lägga till att insatserna mot plundrare skulle ske inom det som är ”tillåtet i lag”.

Bachelet var en av dem som greps och utsattes för tortyr av militären under Augusto Pinochets diktatur 1973–90. Än i dag finns det många Pinochettrogna officerare inom militären, och socialistregeringen vill därför undvika att ge de grönklädda alltför stora befogenheter.

Denna komplicerade relation blev tydlig på måndagen, då regeringen krävde en förklaring av den högste befälhavaren i regionen Bío-Bío, general Guillermo Ramírez, sedan denne gjort uttalanden som tytt på att han ansåg att undantagstillstånd nu rådde.

Starka krafter inom regeringen har också varit ovilliga att stämpla plundrarna som kriminella. Eftersom priserna på mat och vatten stigit kraftigt har en del av plundringen kunnat ses som ett sätt att stilla basbehov.

Men när uppgifter kom om ligor med uppemot 50 personer som drev runt och rånade människor, bröt sig in i folks hem och tände eld på köpcentrum blev Bachelet tvungen att sätta ned foten.

Hittills har utegångsförbud införts om natten i de hårdast drabbade regionerna och militär patrullerar gatorna i Concepción och andra städer. Men högerpolitikern Sebastian Piñera, som tillträder posten som Chiles president den 11 mars, finns bland dem som tycker att dessa åtgärder dröjt för länge.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 3 mars 2010.

Continue reading