Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Yearly Archive: 2009

Skjutglad frikyrkopastor kapade plan

MEXICO CITY. En skjutglad frikyrkopastor med förflutet i den bolivianska maffian kapade på onsdagen ett inrikesplan i Mexiko med 104 passagerare ombord. Kapardramat fick dock en lycklig, om än något surrealistisk upplösning.

”Planet är kapat. Vi är tre stycken”, förklarade den 44-årige pastorn José ”Josmar” Flores för en flygvärdinna på onsdagens Aeromexico-flight från semesterorten Cancún till Mexico City.

I ena handen höll han en bibel och i den andra en juiceförpackning med små färgglada lampor och kablar fastsatta. Han krävde få tala med Mexikos president Felipe Calderón om ”en uppenbarelse” han haft.

Besättningen tog hotet på allvar – den mystiska förpackningen kunde trots allt vara en bomb. Och de blev inte lugnare av Flores uppspelta predikan om hur onsdagens datum – den 9 september 2009 (9-9-9) – upp och nedvänt blev den djävulska sifferkombinationen 6-6-6 och att det minsann var ett tecken på att en förödande jordbävning var i antågande.

En knapp timme efter landning i Mexico City fick dramat som tur var ett lyckligt slut när Flores gav upp och samtliga passagerare kunde lämna planet oskadda.

Men talet om två kumpaner fick för en stund polisen att hålla en hel grupp av passagerare gripna, tills det blev klart att Flores i själva verket menat ”fadern och den helige ande”.

En tuggummituggande och leende Flores visades sedan upp för världens medier. Han verkade uppenbart nöjd med att han genom att kapa ett passagerarflygplan nått större medieuppmärksamhet än genom sin misslyckade karriär som sångare: flera av hans religiösa sånger finns upplagda på Youtube.

Där kan man, om man vill, också se honom visa upp sin andra stora talang: prickskytte med pistol.

Flores blev enligt egen utsago drog- och alkoholberoende medan han livnärde sig som yrkeskriminell i Bolivia. Familjen satte honom till sist på ett plan till Mexiko, där han fann Gud. Och blev kapare.

Erik de la Reguera

DN 2009-09-10

Silvio tar med sig en dos Kubaromantik

MEXICO CITY. Den unga man eller kvinna med vänstersympatier som inte har hånglat, drömt om revolutionära stordåd eller läst god litteratur med en poetiskt sjungande Silvio Rodríguez som fond, är troligen inte född i Latinamerika.

Nästa söndag, den 13 september, kommer denne kubanske singersongwriter-legend – ofta kallad bara ”Silvio” – till Mexico City för en spelning i Auditorio Nacional, stadens motsvarighet till Stockholms konserthus. Den som lyckas komma över en av de kvarvarande biljetterna kan räkna med allsång till klassiker som ”Ojalá”, ”Te doy una canción” och ”Playa Girón”.

Som den kubanska nueva trova-rörelsens förgrundsgestalt har Silvio Rodríguez nu hunnit fylla 62 år och är fortfarande trogen Castroregimen i sitt hemland, något som fått en del gamla fans att bli desillusionerade.

Men Rodríguez sånger om kärlek, uppror och förlust är i högsta grad levande på kontinenten.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN (Resor) den 6 september 2009.

Maktlysten Uribe testar populariteten

MEXICO CITY. Colombias president Álvaro Uribe har fått grönt ljus att kalla till folkomröstning om en grundlagsändring som ger honom rätt att väljas om. Trenden med presidenter i Latinamerika som inte vill lämna sina poster ser därmed ut att sprida sig utanför Hugo Chávez socialistiska läger.

Få länder i världen har en så skandalomsusad, omstridd och – paradoxalt nog – ändå så populär president som Colombia.

Den 57-årige Álvaro Uribe har sedan han kom till makten 2002 blivit något av en antites till grannlandet Venezuelas socialistiske ledare Hugo Chávez. Bråken mellan de båda har avlöst varandra och för närvarande är relationerna djupfrysta eftersom Colombia erbjudit USA tillgång till sju militärbaser, ”en provokation”, enligt Chávez.

Men trots de ideologiska skillnaderna står det nu klart att de båda ledarna har åtminstone en sak gemensam: oviljan att lämna ifrån sig makten.

Med två rösters marginal godkände ledamöterna i Colombias kongress i tisdags en grundlagsändring som ger Uribe rätt att ställa upp till omval i nästa års presidentval. Fortfarande krävs att författningsdomstolen godkänner förslaget och att väljarna röstar ja i en folkomröstning nästa år. Men det mesta tyder just nu på att Uribe är på väg mot sin tredje mandatperiod.

Såväl Alberto Fujimori i Peru som Carlos Menem i Argentina lyckades med samma trick på 1990-talet – och båda gångerna med rejäla kraschlandningar som följd.
Kritiker på såväl höger- som vänsterkanten har därför varnat för att presidenter i Latinamerika som fått för stark kontroll över parlament och domstolar historiskt sett ofta har förvandlats till korrupta envåldshärskare.

Álvaro Uribe, å sin sida, vill inte ta ställning till ett eventuellt omval förrän folkomröstningen har hållits, men han har antytt att han behöver ”mer tid” för att kunna avsluta sitt värv som Farc-gerillans baneman.

En USA-stödd militäroffensiv mot gerillorna i landet har gjort Uribe populär i den urbana medelklassen, eftersom de stora vägarna åter blivit farbara, antalet kidnappningar minskat och en viss statlig kontroll – om än bara i form av militär närvaro – återställts i de områden på landsbygden som styrts av gerillan i åratal.

Men Uribes år vid makten har också kantats av skandaler.

Det finns indicier som tyder på att han gick maffiabossen Pablo Escobars ärenden under sin tid som statstjänsteman i Medellin på 80-talet, han var bevisligen med och byggde upp den blodbesudlade paramilitära gruppen Convivir på 90-talet, och hans stödpartiers kopplingar till andra paramilitära grupper – ansvariga för tiotusentals mord det senaste decenniet – har lett till den så kallade Parapolitica-skandalen i vilken minst ett 70-tal kongressledamöter nu utreds för samröre med paramilitärer.

Fler än 1 000 människor tros ha avrättats av militärer de senaste åren, falskeligen anklagade för att vara gerillasoldater, och för några månader sedan avslöjades det att säkerhetstjänsten DAS avlyssnat mängder av Uribes politiska motståndare.

Inte nog med det. Samma säkerhetstjänst utreds också för inblandning i narkotikasmuggling, en sidosyssla som Uribe ska ha varit medveten om, enligt en före detta DAS-anställd.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Välbekant latinamerikansk strategi

Latinamerikas republiker har en lång och mörk historia av starka män, så kallade caudillos, som klamrat sig fast vid makten i årtionden. Därför har många länder i regionen infört begränsningar för hur många mandatperioder en president kan sitta.

De senaste åren har dock vänstervågen i Latinamerika fört med sig ett ifrågasättande av denna princip.

I februari i år röstade Venezuela ja till ett fullständigt slopande av gränsen för antalet omval, vilket är det radikalaste steget hittills.

Men även i Ecuador och Bolivia har grundlagsändringar förlängt vänsterledarnas tid vid makten.

I Nicaragua talar president Daniel Ortega om att genomföra en folkomröstning nästa år. Och vissa av brasilianske presidenten Lula da Silvas anhängare skulle gärna se att han blir kvar vid makten efter 2010.

Álvaro Uribe är den förste konservativa presidenten i Latinamerika som flirtat med omvalstankar sedan mitten på 90-talet.

Publicerad i Dagens Nyheter den 7 september 2009.

Ex-militärer i Chile ställs inför rätta

MEXICO CITY. En domare i Chile har beordrat att omkring 120 före detta militärer som misstänks för hundratals politiska mord under Augusto Pinochets militärdiktatur ska gripas. Rättsprocessen är den mest omfattande sedan Chiles återgång till demokrati.

”Kvinnan var gravid. De gav henne elchocker för att få ur henne information. Jag höll ned henne medan de andra agenterna delade ut stötarna … hon var i dåligt skick när hon fördes tillbaka till cellen.”

Vittnesmål som det här, av en före detta anställd inom den fruktade säkerhetstjänsten Dina, har varit avgörande när undersökningsdomaren Víctor Montiglio bit för bit rekonstruerat vad som hände i de hemliga förhörscentraler som sattes upp efter militärkuppen i Chile 1973.

Det har inte varit lätt, eftersom offren i många fall inte har kunnat vittna.

Den kvinnliga fånge som nämns i vittnesmålet ovan avrättades av löjtnanten och ”sjuksystern” Gladys Calderón, vars makabra uppgift var att injicera fångar med cyanid innan de livlösa kropparna dumpades i havet.

Omkring 3 200 personer mördades på det och andra sätt under åren 1973–1990. Minst 50 000 utsattes för tortyr på grund av sina politiska åsikter.

Löjtnant Calderón finns nu bland de 120 exmilitärer som ska ställas inför rätta.

– Vi har utrett alla som var närvarande i förhörscentralerna, sade domare Montiglio till en lokal radiokanal på tisdagen.

Åtalet är det mest omfattande av sin sort i Chiles historia. Alla, från den dåvarande chefen för säkerhetstjänsten, Manuel Contreras, till vakterna som misshandlade fångarna, ska rannsakas. Hälften av dem har aldrig tidigare tvingats svara för sina handlingar i en domstol.

De flesta av de aktuella brotten begicks i samband med tre militära operationer, varav den mest kända är Operation Condor. Inom Condor samarbetade säkerhetstjänsterna i Argentina, Bolivia, Brasilien, Chile, Paraguay och Uruguay i en urskillningslös jakt på vänstersympatisörer.

Många av dem som flytt sitt hemland fann sig därför med ens vara i livsfara i stora delar av Latinamerika. Det är en av förklaringarna till att omkring 30 000 chilenare valde att söka asyl i Sverige under juntaåren.

De två övriga operationerna gick under kodnamnen ”Colombo” och ”Conferencia”.

I den förstnämnda mördades 119 personer, medan de hårt censurerade chilenska medierna framställde det som att det rörde sig om uppgörelser mellan olika vänstergrupper.

Och under ”Conferencia” kidnappades och avrättades hela ledningen för kommunistpartiet i Chile 1976 – något som upprepades senare samma år i ”Operation Conferencia II”.

När Augusto Pinochet avled i december 2006 hoppades många militärer i Chile att landet skulle lägga detta mörka förflutna bakom sig. Inte minst eftersom Pinochet två veckor före sin död tog på sig allt politiskt ansvar för övergreppen.

Men då han aldrig kunde ställas inför rätta har de anhöriga till offren krävt att utredningarna ska fortsätta.

Hittills har omkring 711 säkerhetsagenter ställts inför rätta, var-av 51 avtjänar fängelsestraff och en rad andra fortfarande väntar på sina domar.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Tusentals mördades under juntatiden

Generalen Augusto Pinochet kom till makten i Chile genom en militärkupp 1973, i vilken bland andra den demokratiskt valde presidenten Salvador Allende miste livet. Pinochet fick stöd av CIA, som också fanns med i bakgrunden vid utvecklandet av de ökända förhörsmetoder som användes i säkerhetstjänsten Dinas tortyrcentraler.

Omkring 3 200 människor mördades och 50 000 utsattes för tortyr under diktaturåren 1973–1990. En av de vänstersympatisörer som utsattes för tortyr var Chiles nuvarande president, Michelle Bachelet.

Efter återgången till demokrati har en rad rättsprocesser inletts mot de ansvariga militärerna. Augusto Pinochet avled dock 2006, utan att ha hunnit fällas för sina brott.

Publicerad i Dagens Nyheter den 3 september 2009.

Sydamerikanskt krismöte om USA-baser i Colombia

MEXICO CITY. USA:s planer på utökat militärt stöd till Colombia och dess kamp mot kokainsmugglingen har lett till en diplomatisk kris i Sydamerika. President Barack Obamas administration vill få tillgång till sju nya militärbaser, men flera av dem ligger nära gränsen till Venezuela och det har fått landets president Hugo Chávez att tala om ”en krigsförklaring”.

När de tolv medlemsstaterna i Sydamerikanska unionen (Unasur) på fredagen samlas till ett krismöte i Argentina står USA:s pågående förhandlingar om utökat militärsamarbete med Colombia högst på agendan.

– Det är en krigsförklaring mot vår bolivariska revolution, sade Hugo Chávez inför mötet, där han väntades varna för att en ökad amerikansk närvaro kan vara första steget mot en attack mot Venezuela.

USA avvisar farhågorna och menar att förhandlingarna med Colombia enbart handlar om kampen mot narkotikamaffian. Inga offensiva operationer mot grannländer är planerade, enligt utrikesminister Hillary Clinton, och de colombianska baserna ska helt enkelt ersätta militärbasen Manta i Ecuador, som USA lämnade nyligen.

Men problemet är att det colombianska kriget mot kokainproduktionen ofta sammanfallit med kriget mot vänstergerillorna i landet – och sedan en längre tid hävdar Colombias högerpresident Álvaro Uribe att Farcgerillan fått en fristad i Venezuela.

När svensktillverkade pansarskott av typen AT-4 hittades i ett av Farcgerillans läger för några veckor sedan ledde det till ett regelrätt ordkrig, eftersom vapnen sålts till Venezuela på 1980-talet.

– Vi diskuterar gärna vapensmuggling och terrorism. Men vi tänker inte rådfråga någon om våra avtal med USA, säger Colombias utrikesminister Jaíme Bermudez inför fredagens möte.

De påträffade pansarskotten förefaller ha koppling till uppgifter i e-postmeddelanden som hittats i den dödade Farcledaren Raúl Reyes beslagtagna dator, uppgifter som tyder på att höga militärer i Chávez närhet försett gerillan med bazookor.

Venezuela avvisar anklagelserna och menar att vapnen stulits av gerillan. Men Chávez fruktar uppenbarligen en colombiansk räd in i Venezuela, liknande den som för ett och ett halvt år sedan dödade Raúl Reyes ett par kilometer in på ecuadorianskt territorium. Amerikanska underrättelseuppgifter låg av allt att döma till grund för den operationen.

Samtidigt har människorättsorganisationer i flera år kritiserat det amerikanska militärstödet, eftersom Colombias armé begått allvarliga övergrepp mot civilbefolkningen och ofta haft ett nära samarbete med de fruktade paramilitära grupperna.

En av dessa paramilitära grupper – som officiellt sägs vara avväpnade – tros ha legat bakom den massaker i den colombianska gränsprovinsen Nariño i onsdags som krävde tolv civila awaindianers liv.

Barack Obama går en delikat balansgång i denna infekterade konflikt. Å ena sidan är han mån om ge stöd till USA:s enda kvarvarande allierade i regionen, Colombia, men å andra sidan vill han också förbättra relationerna med Latinamerikas numera övervägande röda ledarskikt.

De halvhjärtade amerikanska fördömandena efter statskuppen i Honduras i juni har dock fått många av vänsterledarna att tvivla på Obamas tal om dialog och samförståndslösningar, som ofta kontrasteras med 1970- och 80-talens amerikanska stöd till militärdiktaturerna i regionen.

Erik de la Reguera

DN 2009-08-28

Castro kan vara på väg tillbaka

MEXICO CITY. Kubansk teve visade i helgen de första rörliga bilderna på Fidel Castro på över ett år. En påtagligt pigg Castro ger där intrycket av att vara på väg tillbaka till det politiska livet. Men medan revolutionens förgrundsgestalt tillfrisknar dras Kuba allt djupare ned i en politisk och ekonomisk kris.

Alltsedan Fidel Castro insjuknade i en okänd magåkomma i juli 2006 har kommunistregimen på Kuba med jämna mellanrum publicerat bilder på ”El Comandante” för att hålla spekulationerna om hans eventuella död stången.

Söndagens tevebilder följer samma mönster: den nyss fyllda 83-åringen småpratar med en grupp nyutexaminerade venezuelans­ka juridikstudenter och signerar några av de texter som han har för vana att publicera i kubanska statliga medier.

Castro ser på bilderna friskare ut än på mycket länge, något som stämmer väl överens med andra, inofficiella rapporter. Möjligen var det den här gången därför frågan om något mer än bara ytterligare några ”Fidel-bilder”.

Även tidningen Juventud Rebelde publicerade i söndags en nytagen bild på den äldre Castrobrodern, där han ses iklädd kortärmad vit skjorta till skillnad från de träningsoveraller som han använt under sin konvalescens.

De är bara de senaste tecknen på att Fidel Castro nu på allvar kan vara på väg att återvända till maktens korridorer.

När hans yngre bror, president Raúl Castro, för ett par veckor sedan meddelade att den partikongress som var planerad till oktober – och som skulle ha blivit den första på tolv år – skjuts upp på obestämd tid var det inte svårt att ana Fidels hand bakom, trots att det officiella skälet var den ekonomiska krisen.

Vid partikongressen väntades Fidel Castro lämna posten som ordförande i kommunistpartiet. Men de senaste månaderna har Raúl Castro, som vill reformera landets ekonomi, stött på problem med bångstyriga byråkrater och partifunktionärer som inte känner lojalitet mot någon annan än Fidel.

Samtidigt har de två hetaste namnen som Raúls efterträdare, Carlos Lage och Felipe Perez Roque, sparkats ut i kylan efter att ha funnits ”illojala” – en operation som mycket väl kan ha dirigerats av Fidel.

Erik de la Reguera

DN 2009-08-24