Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Yearly Archive: 2009

Dödshot mot indianledare i Colombia

Den colombianska indianrörelsen, som jag skrev om här, har de senaste veckorna anordnat en rad fredliga protestmarscher i landet och samlat omkring 60 000 deltagare. De har bland annat krävt fred, rätt till jord och stopp för exploatering av naturresurser på deras mark.

Mer än så behövs uppenbarligen inte i Colombia för att bli stämplad som gerillasympatisör och hotas till livet. Bland arrangörerna av La Minga, som manifestationen kallas, finns José Goyes. Han blev uppringd av en okänd man för en vecka sedan, den 16 oktober, ett samtal som lät så här:

– Är det José Goyes?

– Ja, det är jag.

– Hijo de puta (ung. son of a bitch), vi har letat efter dig i flera dagar, men innan vi skjuter dig ska vi slå sönder ansiktet på dig, din bög. Sen kommer vi fylla dig med bly.

(“¿Hablo con José Goyes?”, “Si con el” respondió Goyes, “Gran h.p. hace días te estamos buscando pero antes de pegarte unos tiros te vamos a dar en la cara marica, luego te vamos a agarrar a plomo”)

Det är inte första gången som José Goyes hotas på det viset. Han och hans familj lever i kappsäck till följd av en rad hotelser och atentat.

Men i dag, den 23 oktober, trappades hoten upp ytterligare. I ett brev från den paramilitära gruppen Aguilas Negras Nueva Generación förklarades José Goyes och en rad andra ledare för människorättsorganisationer och sociala rörelser vara ”militära mål”, något som i Colombia är att likställa med en dödsdom:

”Ni är gerillans försvarare, för ni ber om jord för att odla koka och stärka indianerna och gerillan, och ni förstår inte allt som president Álvaro Uribe gjort för landet. […] I dag har vi beslutat att förklara dessa förbannade byråkrater, människorättsaktivister, NOMADESC, CUT VALLE, PCN, CONSEJO COMUNITARIO DE LA TOMA, CERRO TIJERAS, licifredy, Eduar Villegas, Jose Goyes, Diego Escobar, recheche, Plutarco, Meraldiño Consejal för militära mål.” (min fetning)

Jag intervjuade José Goyes i Cali i samband med en resa jag gjorde i Colombia nyligen (ett kort citat av honom finns i artikeln om La Minga). Då talade han mycket om ickevåldsmetoder och vikten av att inte stödja någon av de väpnade grupperna. Och så sade han det här:

– Vår kamp är för att skydda Pachamama, moder jord, stoppa miljöförstöringen och återfå balansen i ekosystemen. Temperaturen stiger i världen och vattenreserverna förorenas. Men vi försöker skydda vår skog och våra berg. Vår kamp mot de multinationella företagen är för att försvara våra berg mot exploatering.

Aguilas Negras anklagelser om kokaodling är för övrigt lätt patetiska eftersom det är allmänt känt att paramilitärerna själva är bland de mest storskaliga kokaodlarna i Colombia.

Mer info om hoten finns sannolikt inom kort på urfolksorganisationen CRIC:s hemsida: www.cric-colombia.org

Indianerna vågar ta sig ton igen

CALDONO. I flera veckor har indianrörelser över hela Amerika laddat för protester i samband med måndagens årsdag av Columbus ankomst till kontinenten. DN har besökt Colombia, där ursprungsfolken hamnat i kläm mellan staten och gerillan.

Under trädkronorna på torget i det lilla samhället Caldono i södra Colombia har flera hundra nasa­indianer samlats. Männen ser bistra och väderbitna ut och de äldre kvinnorna bär traditionella klädedräkter. Många är småbönder från den omgivande landsbygden.

Från en liten scen på torget riktar indianernas representanter hård kritik mot samtliga aktörer i den väpnade konflikten i landet – regeringen, gerillorna och paramilitärerna. De gör det väl medvetna om att det rasar hårda strider mellan Farcgerillan och armén i grannkommunen Toribío, bara en halvtimmes färd härifrån, och att det kan finnas utsända spioner i publiken som noterar varje kritiskt ord.

I folkmassan står Roberto Ipia och lyssnar. Han håller i en stav med färgglada tofsar, som visar att han har valts till representant av folket i sin hemtrakt.

– Förr brukade gerillan gå in på våra områden och rekrytera ungdomar med tvång. Men sedan ett par år tillbaka är vi bättre organiserade. Vi har skapat vår egen ”indianvakt”, och när ett barn eller en tonåring förs bort går vi tillsammans upp till gerillans läger och kräver att de ska släppa dem, säger Roberto Ipia, som är guvernör i Las Mercedes, en del av indianreservatet Sath Tama Kiwe.

– Vi är självklart obeväpnade, men om vi är tillräckligt många brukar gerillan ge med sig, för de vill inte bli anklagade för att ha begått en massaker, säger han.

Dessa ickevåldsmetoder har blivit något av den colombianska indianrörelsens signum de senaste åren. Från att ha varit en relativt anonym grupp organisationer har de på kort tid förvandlats till en politisk kraft som varken president Álvaro Uribe eller de marxistiska gerillorna i landet längre kan ignorera.

I Colombia är det en anmärkningsvärd bedrift. På landsbygden här har det varit den starkes lag som gällt ända sedan 1950-talet, då våldsspiralen tog fart genom inbördeskriget ”La Violencia” och sedan övergick i dagens konflikt mellan staten och marxistgerillorna Farc och ELN. Attentat och politiska mord skördar hundratals liv varje år, många av dem civila.

En annan guvernör, Telesforo Campo, berättar om indianernas dagliga kamp för överlevnad:

– Militären kan komma och plocka upp vilken ung indiankille som helst och anklaga honom för att vara gerillasoldat. Arméhelikoptrar skjuter oprovocerat mot våra hus. Paramilitärer riktar hot mot våra ledare. Även gerillorna vill så klart att vi ska lyda dem. Men det här är vårt territorium, det är inte till för dem, utan för att skapa liv – ett annat liv, säger han.

I årtionden har denna strävan pågått i det tysta. Men förra året marscherade tiotusentals indianer från landsbygden in mot städerna den 12 oktober, årsdagen av Columbus ankomst till Amerika. Deras krav var fred, jord, respekt för självbestämmandet och bättre skola och sjukvård. Sammandrabbningar med polis och militär krävde då minst ett dödsoffer och hundratals skadades. Men indianerna lyckades stoppa flera omstridda lagar som de ansåg hotade deras mark.

– Där vi bor finns guld, silver och andra metaller. Transnationella företag vill utvinna dem och rege­ringen försöker hitta sätt att ge dem tillstånd. Men de här bergen är heliga för oss, säger Roberto Ipia och ser upp mot de djungelbeklädda sluttningarna runt Caldono.

Motståndet mot gruvdrift har nasaindianerna gemensamt med många andra urfolk i Amerika. Deras rörelser har växt i styrka sedan början av 90-talet, då de fick medvind av kalla krigets slut och 500-årsjubileet av Columbus landstigning 1992. Och de tar inte nödvändigtvis hänsyn till den politiska höger-vänsterskalan.

I Ecuador pågår just nu stora protester mot en ny vattenlag-stiftning som landets socialistiske president Rafael Correa vill driva igenom. Urfolken misstänker att det är början på en utbyggnad av gruvnäringen. Men även Correas liberala kollega Alan Garcia i Peru har mött hårt motstånd från indianorganisationer som motsätter sig hans planer på ökad gruvdrift och oljeexploatering.

Indianfolkens krav är nästan alltid desamma: begränsat självstyre på det egna territoriet, vetorätt om utvinningen av naturresurser, utbildning på det egna språket och bättre sjukvård, försörjning och boende.

Eftersom de flesta indianer är småbönder är jordfrågan central. I en del länder, som Colombia, bildades reservat under kolonialtiden som gav ursprungsfolken lagstadgad rätt till mark. I andra länder har de tvingats slåss för varje bit mark. Detta har gjort att organiseringen tagit sig olika former: allt från mayaindianerna i zapatistgerillan i Mexiko, via indianrörelserna i Ecuador, Brasilien och Chile till den koalition av organisationer som förde aymaraindianen Evo Morales till makten i Bolivia 2005.

På lokalplanet ser det dock slående lika ut: direktdemokrati varvas ofta med val av representanter och besluten tas antingen med enhällighet eller genom valsedeln. I sina bästa stunder rör det sig om ett slags demokratisk experimentverkstad med få motsvarigheter i Latinamerika – eller resten av världen.

Men konsensussökandet kan lätt ta formen av majoritetens diktatur över den enskilde. Och en del indianfolk delar ut fysiska bestraffningar som stämmer dåligt överens med mänskliga rättigheter. Så även om indianrörelserna utan tvivel stimulerat till ett ökat folkligt deltagande i Latinamerika rör det sig inte nödvändigtvis om en idyll.

De senaste veckorna har förberedelserna inför årets stora manifestationer som inleds den 12 oktober varit intensiva. I Colombia kallas måndagens marsch för Minga (ungefär ”kollektivt arbete för det gemensammas bästa”).

– Det handlar i grunden om att bygga ett nytt Colombia tillsammans, säger nasaindianen José Goyes, som deltar i organiseringen.

På torget i Caldono är vännerna Maria-Cecilia Valencia och Rosmary Zety överens om att deras rörelse redan uppnått mycket.

– För tjugo år sedan hånades och förolämpades vi indianer när vi kom ned till Caldono. I dag möts vi av respekt, säger Maria-Cecilia Valencia.

Hon är noga med att påpeka att också kvinnornas situation förändrats:

– Tidigare var kvinnans plats alltid i hemmet. Men nu finns det till och med kvinnliga guvernörer!

På samma sätt som hos zapatisterna i Mexiko eller bland kokaodlarna i Bolivia har indianernas organisering i Colombia lett till att kvinnornas position stärkts.

– Men det har inte varit lätt ska du veta, männen strävade emot. Det har varit en kamp inom kampen, säger Rosmary Zety.

Erik de la Reguera

Publicerat i DN den 12 oktober 2009.

Hondurastrippel

1: Oväntad återkomst höjer insatser i Honduras

2: ”Militär sköt mot Zelayas anhängare”

3: Analys: Kuppen har satt demokratins framtid på spel.

Det har varit en intensiv vecka här i Bolivia. Insamlandet av material till den kommande boken fick oväntat kombineras med DN-skrivande om Zelayas comeback. Och detta i ”la capital más alta del mundo”, som La Paz kallas i radiojinglarna. Höghöjdsträning, alltså.

Senaste nytt från Honduras är att de första trevande försöken till samtal mellan parterna har inletts. Troligen ett sätt för Michelletti att undvika ett allt för tufft uttalande av FN:s säkerhetsråd, som ska diskutera Honduras i dag (skönt förresten att se Brasilien ta på sig en så aktiv roll).

Det som inger hopp är att de största partiernas presidentkandidater försöker medla. Oavsett deras personliga åsikter om kuppen, så har de ett starkt intresse av att valet i november blir av och erkänns som legitimt av omvärlden. Press börjar därmed komma från kuppmakarnas egna led, vilket nog Michelletti inte är helt okänslig för.

Nu är vi i Cochabamba, ett par tusen meter lägre än La Paz (men fortfarande på Kebnekajsehöjd). Var ute i Chapare i förrgår och det är svårt att inte imponeras av den grad av demokratisk organisering som kokaodlarna byggt upp där. Men samtidigt ökar kokaodlingen i omfattning, vilket kan bli en tuff nöt för Evo i framtiden.

Kuppen i Honduras har satt demokratins framtid på spel

COCHABAMBA. Den eskalerande konflikten i Honduras handlar om betydligt mer än bara en statskupp i en ”bananrepublik”. I potten finns demokratins utveckling i hela Latinamerika och möjligheten att föra en politik som utmanar mäktiga eliters intressen.

Fyra dygn efter Manuel Zelayas oväntade men spektakulära återkomst till Honduras sitter han fortfarande instängd på Brasiliens ambassad – trots att han är landets demokratiskt valde president. Runt ambassadbyggnaden står en mur av kravallpoliser och militärer som fått tydliga order av den nya regimen att gripa honom om han kommer ut.

Samtidigt har Zelayas anhängare gång på gång trotsat utegångsförbudet, vattenkanonerna, tårgasen och gummikulorna för att kräva att Michellettiregimen ska lämna ifrån sig makten. Men tre månader efter statskuppen i Honduras verkar läget mer låst än någonsin.

En lösning försvåras av att båda sidor ser sig själva som bärare av universella värden. Redan den 28 juni, då Zelaya greps av militär och sattes på första bästa plan ut ur landet, deklarerades att det här handlade om ”frihet” och ”demokrati”. Inte bara i Honduras, utan i hela Latinamerika.

Roberto Michelletti, som under kaotiska former utsågs till ny president efter kuppen, hävdar att han och hans allierade i katolska kyrkan och företagareliten i själva verket räddat Honduras från en diktatur. Beviset är, menar han, att Zelaya allierat sig med Venezuelas socialistiske president Hugo Chávez och ville ändra konstitutionen för att kunna sitta kvar vid makten.

Omvärlden övertygas dock inte av dessa förklaringar och kraven på ett återinsättande av Zelaya har varit enhälliga. Natten till torsdagen meddelade FN:s generalsekreterare Ban Ki-moon att världsorganisationen drar in sitt stöd till det planerade presidentvalet den 29 november eftersom läget i landet är för ”instabilt”.

Men Michelletti vet att det finns andra, mer informella nätverk som stöder honom. Radikala högerkrafter i såväl Nord- som Sydamerika (bland dem flera ledande republikaner i USA) ser sedan länge Hugo Chávez som diktator och inte som den demokratiskt valde ledare, om än med vissa auktoritära tendenser, som han faktiskt är. Även i Honduras, som var USA:s bastion i Centralamerika under kalla kriget, förväxlas denna nya variant av demokratisk socialism ofta med ”kommunism”.

Manuel Zelaya var inte någon radikal företrädare för Chávez vänsterströmning, utan snarare en socialliberal president som av pragmatiska skäl accepterade subventionerad olja från Venezuela. Han har heller inte sagt sig vilja bli omvald.

Däremot ville han utlysa en folkomröstning om bildandet av en grundlagsförsamling, som skulle ge sociala rörelser utanför det etablerade politiska etablissemanget möjlighet att påverka Honduras författning.

I ett land, där drygt hälften av befolkningen lever i djup fattigdom och där det enligt tradition endast varit den rika eliten som haft tillgång till maktens korridorer, var det ett provocerande förslag. Men ändå så logiskt: sedan orkanen ”Mitchs” härjningar 1998 har Honduras civila samhälle växt i omfattning och börjat kräva en plats i politiken.

Dessa gräsrotsorganisationer utgör en del av en trend på kontinenten, där vänsterledare kommit till makten på en våg av folkligt missNöje som kanaliserats av folkrörelser.

Alltifrån den socialdemokratiske Lula da Silva i Brasilien (tidigare fackföreningsledare) till socialisten Evo Morales i Bolivia (tidigare ledare för kokaodlarna i Chapare) ser därför det som hänt i Honduras som ett hot. De fruktar att kuppen ska ge inspiration till radikala högerkrafter på andra håll i Latinamerika.

Erik de la Reguera

Bakgrund: Ett fattigt land

Honduras har sju miljoner invånare, är ett av Latinamerikas fattigaste länder och gränsar till El Salvador och Nicaragua. Under kalla kriget gjorde detta geografiska läge att Honduras blev en viktig allierad i USA:s ansträngningar för att bekämpa sandinistregimen i Nicaragua och FMLN-gerillan i El Salvador.

En lång rad av de militärer som deltog i statskuppen den 28 juni har under årens lopp fått träning vid den militära utbildningsanstalten School of Americas i USA, och flera av dem deltog på 80-talet i förföljelser av vänsteroppositionella. Den mest ökände av dessa militärer är Billy Joya, som ledde en dödsskvad-ron vid namn ”Bataljon 3-16” och som nu är säkerhetsrådgivare till Roberto Michelletti.

Publicerad i Dagens Nyheter den 25 september 2009.

”Militär sköt mot Zelayas anhängare”

LA PAZ. Den politiska krisen i Honduras såg på tisdagen ut att förvärras, sedan landets demokratiskt valde president Manuel Zelaya på okänd väg lyckats återvända till sitt hemland och fått en fristad på Brasiliens ambassad. Den nya regimen i landet svarade med att slå en järnring runt ambassaden och utlysa utegångsförbud.

En explosiv stämning rådde på tisdagen utanför den brasilianska ambassaden i Honduras huvudstad Tegucigalpa, där Manuel Zelaya dykt upp dagen innan och inför tusentals jublande anhängare förklarat att kuppregimen aldrig mer skulle bli av med honom.

Nu stod tungt beväpnad militär och kravallpolis i täta led kring byggnaden och helikoptrar cirklade ovanför ambassadens tak. Som fond spelades den honduranska nationalsången på högsta volym från militärfordonens högtalare, om och om igen.

– Det ekar i hela området. Vi är rädda, militären går runt och knackar dörr och snart kanske de försöker bryta sig in här, sade Zelayaanhängaren och kvinnorättsaktivisten Suyapa Martínez till DN sent på eftermiddagen svensk tid.

Hon och ett 70-tal andra demonstranter befann sig då i en kontorsbyggnad bara ett par kvarter från ambassaden.

– Vi sprang hit när militären började skjuta tårgas och avlossa maskingevärseld mot oss. Genom fönstren har vi sett hur flera skottskadade demonstranter blivit liggande på gatorna och hur militären misshandlat människor och släpat i väg dem, sade Suyapa Martínez på mobiltelefon.

Det fanns inga omedelbara uppgifter om antalet skadade eller döda i sammandrabbningarna. Många av de gripna uppges ha tagits till en idrottsarena vid namn Chochi Sosa, men det är oklart vad som hänt med dem där.

Informationsflödet från Honduras begränsas av att Michellettiregimen utlyst utegångsförbud och stängt alla flygplatser, vilket hindrat en rad internationella medier från att komma in i landet. Flera lokala teve- och radiokanaler uppges samtidigt ha släckts ned, något som påminner om det som hände efter statskuppen den 28 juni i år.

I samband med kravallerna ska ett par tårgasgranater ha landat inne på ambassadområdet. Brasiliens regering gick därför ut och klargjorde att varje intrång på brasilianskt territorium – vilket även ambassadområdet utgör – kan komma att betraktas som en krigsförklaring och bemötas med vapenmakt.

– Jag kom hit obeväpnad och i fredligt syfte, men som ni ser möts vi av skottlossning. Jag bjöd in regimen till dialog och de svarar med maskingevär, de svarar med tårgas, sade Manuel Zelaya till tevekanalen Telesur.

En rad statschefer manade på tisdagen parterna att inleda en dialog. Bland dem fanns Brasiliens president Lula da Silva, som dock underströk att Zelaya tagit sig in i landet på eget initiativ. Även USA:s utrikesminister Hillary Clinton försökte sätta press på regimen.

Men svaret från de nya makthavarna blev detsamma som tidigare: ”Zelaya har begått allvarliga brott och måste ställas inför rätta.”

Erik de la Reguera

Bakgrund: Nytt presidentval ska hållas i november

På morgonen den 28 juni bröt sig militär in i presidentpalatset i Tegucigalpa och släpade ut Honduras vänsterpresident Manuel Zelaya i bara pyjamasen. De satte honom på första bästa plan ut ur landet och bara några timmar senare var Roberto Michelletti (bilden) utsedd till ny president.

Den nya regeringen fick stöd av militären, mäktiga företagsledare och katolska kyrkan, men har isolerats internationellt. OmVärlden ser det som inträffat som en statskupp, inte som det lagliga ingrepp för att ”skydda landet från en blivande diktator”, som Michelletti hävdar att det rörde sig om.

Sedan de förhandlingarsom som leddes av Costa Ricas president Oscar Arias bröt samman har Michelletti siktat in sig på det kommande presidentvalet i november, medan Zelaya lovat att återvända, vilket han nu alltså gjort.

Publicerad i Dagens Nyheter den 23 september 2009.

Oväntad återkomst höjer insatser i Honduras

LA PAZ. Honduras president Manuel Zelaya, som tidigare i år greps och skickades ut ur landet av militär, lyckades på måndagen återvända under dramatiska former och få en fristad på Brasiliens ambassad i Tegucigalpa. Den nya regimen i landet har hittills svarat med att införa utegångsförbud och stänga alla flygplatser.

I en högst oväntad men spektakulär comeback mötte Manuel Zelaya tusentals av sina anhängare i Tegucigalpa sent på måndagseftermiddagen lokal tid. Efter nära tre månader i påtvingad exil stod han plötsligt där, inne på det brasilianska ambassadområdet, och lovade att kuppregimen aldrig mer skulle bli av med honom.

– Fosterland, återinsättande eller döden! ropade Zelaya till den jublande folkmassan.

I möten med internationell press var han strax därefter noga med att säga att han framför allt vill få i gång den strandade dialogen med regimen i landet.

Det är fortfarande oklart hur Zelayas lyckats ta sig över gränsen, för att inte tala om hur han kunde passera militärens alla checkpoints. Själv hävdar han att resan tagit över femton timmar, att han använt en rad olika transportmedel och färdats ”över stig och berg”.

Han var dock noga med att påpeka att han agerat helt på egen hand, något som också Brasiliens regering understrykte på måndagen. Men de utfästelserna ställer sig Michelettiregimen i Honduras skeptisk till.

– Zelaya rör sig inte ur fläcken utan Hugo Chávez stöd! sade en uppenbart irriterad Roberto Micheletti, som i slutet av juni i år utsågs till president av landets parlamentet efter kuppen mot Zelaya.

Michellettiregimens omedelbara reaktion blev också hård: utegångsförbud infördes i hela landet på måndagskvällen, alla flygplatser stängdes och natten till tisdagen sattes också vägspärrar upp på alla vägar kring Tegucigalpa för att hindra Zelayas supportrar att ta sig in till staden.

I skarpa ordalag manade regimen den brasilianska ambassaden att ta ett snabbt beslut om Zelaya ska få asyl. Om så inte är fallet bör han överlämnas till myndigheterna för att ställas inför rätta, förklarade Michelletti.

Men det stod samtidigt klart att pressen på den nya regimen ökar snabbt. Brasiliens president Lula da Silva var en av många statschefer som på måndagen krävde ett återupptagande av dialogen mellan parterna.

– Jag tror att Zelayas närvaro i Honduras, tillsammans med det internationella samfundets åtgärder, kan bidra till samtal som leder till en snabb lösning på konflikten, sade han.
Även USA:s utrikesminister Hillary Clinton manade till förhandlingar.

– Det är av största vikt att en dialog nu inleds, så att det skapas en kommunikationskanal mellan president Zelaya och de facto-regimen i Honduras, sade Clinton i New York.

Något återupptagande av de förhandlingar som i juli leddes av Costa Ricas president Oscar Arias är dock inte aktuellt, enligt Michelletti.

– Arias har absolut ingenting med denna konflikt att göra, förklarade de facto-presidenten i en teveintervju sent på måndagskvällen.

Zelayas oväntade återvändande kommer vid sämsta tänkbara tidpunkt för Michellettis regering. Om bara ett par månader ska presidentval hållas i landet, ett val som många vänsterregeringar i regionen stämplat som illegitimt, men som Michellettis allierade i företagareliten, katolska kyrkan och militären hoppas ska bryta Honduras internationella isolering. Nu har insatserna höjts betänkligt inför detta val.

Erik de la Reguera