Monthly Archive: juli 2009

MEXICO CITY. Honduras avsatte president Manuel Zelaya lyckades sent på fredagskvällen svensk tid korsa gränsen till sitt hemland, trots att kuppregimen utlyst utegångsförbud och gett militären order om att stänga gränsövergångarna till Nicaragua.

Omgiven av hundratals sympatisörer och ett massivt pressuppbåd vandrade Manuel Zelaya till fots över gränsen vid Las Manos i Nicaragua. Det hade då föregåtts av en längre förhandling med den militäre befälhavaren på den honduranska sidan gränsen.

-Han sade åt mig att jag inte får korsa gränsen. Men ni ser ju själva – det är klart att jag kan det! Jag tror att militärerna har förstått att de inte kan regera det här landet med folket mot sig. Vi är här i fredliga avsikter, sade Zelaya till tevekanalen Telesur strax efter att han klivit över den kedja som markerade gränsen vid halvelvatiden svensk tid.

Stämningen var dock fortsatt spänd på fredagskvällen. Tungt beväpnad militär blockerade vägen innanför gränsen och Zelaya fortsatte på telefon förhandla med höga officerare för att få tillstånd att återförenas med sin familj, som otåligt väntade på andra sidan avspärrningarna.

Inga garantier fanns för att Zelaya inte skulle gripas – tvärtom. Michelettiregimen har allt sedan statskuppen ägde rum den 28 juni försäkrat att han kommer att ställas inför rätta om han skulle återvända från sin påtvingade exil.

Det mesta tydde därför på att Zelaya skulle tvingas återvända till Nicaragua efter det korta besöket på honduransk mark.

Den nya regimen utlyste utegångsförbud i samtliga gränsprovinser i Honduras på fredagen, militären blockerade vägarna från Tegucigalpa och många anhängare till Zelaya hindrades från att ta sig till gränsen med motorfordon.

Men tusentals personer fortsatte till fots och samlades i närheten av övergången, där militären upprättat en järnring med krypskyttar och kravallstaket. Mindre sammandrabbningar rapporterades.

Parallellt anordnades en manifestation till stöd för den nya regimen i landets andra stad San Pedro Sula.

Erik de la Reguera

DN 2009-07-25

MEXICO CITY. Risken för inbördeskrig i Honduras ökade avsevärt på måndagen sedan försöken att finna en förhandlingslösning på konflikten havererat. Nu hotar den avsatte presidenten Manuel Zelaya med att försöka ta sig in i landet för att på plats leda en motståndsrörelse mot kuppmakarna.

”Förslaget är oacceptabelt.” Med de orden slog Michelettiregimens utrikesminister Carlos López i söndags kväll spiken i kistan för de medlingsförsök som Costa Ricas president Oscar Árias lett under snart två veckor.

Fredspristagaren Árias hade lagt fram ett sista desperat förslag till sjupunktsplan, som bland annat innebar en allmän amnesti, ett tidigareläggande av höstens presidentval till slutet av oktober, skapandet av en samlingsregering och ett skrotande av den avsatte presidenten Manuel Zelayas omstridda planer på att utlysa val till en grundlagsförsamling.

Men den springande punkten – Zelayas återvändande till makten – visade sig än en gång vara för mycket för den nya regimen.

– Det innebär ett oacceptabelt ingrepp i Honduras inre angelägenheter, förklarade Michelettiregimens sändebud, som också riktade kritik mot Árias varningar för ett hotande inbördeskrig.

I omvärlden är det dock få som tvivlar på att risken för våldsamheter nu ökar dramatiskt i detta centralamerikanska land, som fått strålkastarljuset riktat mot sig efter statskuppen den 28 juni.

Redan för två veckor sedan, när Zelaya hindrades landa på flygplatsen utanför huvudstaden Tegucigalpa och en demonstrant sköts till döds, var det många av kuppmotståndarna som talade om ”väpnat uppror”.

Men hittills har protesterna varit fredliga och begränsat sig till vägblockader, strejker och andra uttryck för civil olydnad.

I grannlandet Nicaraguas huvudstad Managua förklarade Manuel Zelaya på söndagen att han förväntar sig en omedelbar och kraftfull reaktion från världssamfundet – och då särskilt från USA – annars kommer han att återvända till sitt hemland för att inleda ett uppror mot kuppmakarna.

– Jag tänker inte lämna det honduranska folket ensamt. Nu till helgen kommer det vara möjligt för mig att återvända. Jag har både den moraliska rätten och folkets stöd för att störta kuppregimen, sade Zelaya, vars delegation accepterade medlarens sjupunktsplan i sin helhet.

Trots att förhandlingarna nu avbrutits vädjade Oscar Árias om en frist fram till på onsdag kväll för att försöka undvika en upptrappning av konflikten. Situationens allvar blev tydlig vid de amerikanska staternas samarbetsorganisation OAS krismöte i Washington på måndagskvällen, där flera av vänsterregeringarna i regionen riktade kritik mot USA:s försiktigt diplomatiska linje, som hittills varit att konflikten bör lösas av honduranerna själva genom förhandlingar.

Det finns en överhängande risk för att en eskalerande konflikt i Honduras kan spilla över till grannländerna Nicaragua och El Salvador, vars vänsterregeringar gett Zelaya sitt helhjärtade stöd.

Särskilt Nicaraguas president Daniel Ortega har ställt sig på barrikaderna, vilket skulle kunna öppna för att den avsatte presidenten i smyg tar sig över gränsen till sin hemprovins Olancho i östra Honduras.

Det finns fortfarande gott om vapen i regionen efter konflikterna på 1980-talet och rykten bland Zelayas anhängare gör gällande att en gerilla redan etablerat sig i bergen i Olancho.

Erik de la Reguera

Guide: Störtad av högerkrafter

Den 28 juni greps Honduras demokratiskt valde president Manuel Zelaya av militär och skickades ut ur landet.

Statskuppen fick genast stöd av ledare för de två stora högerpartierna i landet, katolska kyrkan, stora mediemoguler och högsta domstolen.

Nästan hela världssamfundet har fördömt kuppen och krävt att Zelaya ska återinsättas, vilket Micheletti­regimen i Honduras vägrar.

Zelaya hade för avsikt att genomföra en ny sorts rådgivande folkomröstning för att utröna om det fanns stöd för att utlysa val till en grundlagsförsamling. Högerkrafterna i landet misstänkte att Zelaya ville ta efter Venezuelas president Hugo Chávez och hänga sig kvar vid makten.

Zelaya, vars sociala reformer har gett honom stöd inom fack­föreningsrörelsen och andra gräsrotsorganisationer, har hela tiden förnekat att så skulle vara fallet.

DN 2009-07-21

MEXICO CITY. En sista chans. Så beskrev den avsatte presidenten Manuel Zelaya lördagskvällens förhandlingar med företrädarna för den nya regimen i Honduras. Om samtalen bryter samman väntas Zelaya försöka smuggla sig in i landet för att bilda en skuggregering.

– Jag ger kuppmakarna till midnatt (klockan åtta på söndagsmorgonen svensk tid) för att ge upp och lämna över makten, sade Manuel Zelaya inför överläggningarna i Costa Ricas huvudstad San José, ett ultimatum som inte gjorde medlaren Oscar Árias uppgift lättare.

Trots det sade sig Árias hysa hopp om en lösning på krisen, som utlöstes av statskuppen i Honduras den 28 juni. Parterna har tidigare i veckan visat sig öppna för tanken på att utlysa en allmän amnesti och att bilda samlingsregering tillsammans.

Roberto Micheletti, som leder den nya regimen i Honduras, har också gjort uttalanden som tyder på att han är beredd att lämna presidentposten. Men han vägrar samtidigt att låta Zelaya komma tillbaka till makten – något som i stort sett hela världssamfundet krävt och som troligen är en förutsättning för att nå en lösning på konflikten.

Vid ett sammanbrott för förhandlingarna väntas Zelaya försöka återvända till Honduras, ”via land-, sjö- eller luftvägen”, för att bilda en skuggregering och sedan inleda det som hans utrikesminister i exil kallat ”den sista striden”.

Den avsatte presidenten gjorde ett första försök att återvända för två veckor sedan, men stoppades då av militär som blockerade landningsbanan på huvudstaden Tegucigalpas flygplats och höll hans anhängare på avstånd med tårgas och skarpa skott.

– Den här gången tänker jag inte avslöja datum, tidpunkt eller plats, sade Zelaya när han besökte grannlandet Guatemala tidigare i veckan.

Michelettiregimens reaktion blev att återinföra det utegångsförbud nattetid som utlystes efter kuppen i Honduras. En rad omstridda åtalspunkter sägs också vänta Zelaya om han återvänder.

Krisen riskerar nu att förvandlas till en regional konflikt, med allvarliga konsekvenser för demokratin i hela Latinamerika. På söndagen firas 30-årsjubiléet av sandinistrevolutionen i Honduras grannland Nicaragua och en lång rad vänsterpresidenter – bland dem Hugo Chávez och Evo Morales – väntas närvara.

Den nuvarande nicaraguanske presidenten, Daniel Ortega, var kommendant för sandinisterna när det begav sig och har gett Zelaya sitt helhjärtade stöd, vilket öppnar för att den avsatte presidenten kan få tillstånd att korsa gränsen från Nicaragua.

Samtidigt är många av vänsterledarna i Latinamerika kritiska till USA:s lågmälda tonläge den senaste veckan.

Obamaadminsitrationen menar att det är viktigt att ge medlarna manöverutrymme och utrikesminister Hillary Clinton har kritiserat Daniel Ortega och Hugo Chávez för deras högljudda utspel mot Roberto Michelettis regering.

Men frågetecknen kring USA:s roll har växt av att en amerikansk konsult med band till Clinton, Bennett Ratcliff, agerar rådgivare till Michelettis förhandlingsteam.

”Alla deras förslag var antingen skrivna av amerikanen eller godkända av honom”, sade en väl insatt källa till New York Times efter förra veckans förhandlingsrunda.

Erik de la Reguera

Guide: Buffertland för USA under Kalla kriget

Under 1980-talet var Honduras ett av få länder i Centralamerika där inte någon väpnad konflikt rasade. Med stöd av den konservativa eliten kunde USA därför förvandla landet till en bas för Ronald Reagans krig mot ”det röda hotet”. På CIA:s baser i Honduras fick den nicaraguanska högergerillan Contras träning och ekonomiskt stöd, samtidigt som landet tjänade som buffert mellan sandinistregeringen i öster och vänstergerillorna i El Salvador och Guatemala i väster.

Många av de officerare som nu deltagit i statskuppen mot Zelaya fick på 80-talet träning vid School of Americas i USA, en utbildningsanstalt som förvandlade många latinamerikanska militärer till samvetslösa kommunistjägare.

Den nya regeringen och de två dominerande högerpartierna i Honduras menar att militären bara agerade på order av högsta domstolen, som sägs ha utfärdat en arresteringsorder mot Zelaya för brott mot konstitutionen. De har dock svårt att förklara varför han skickades ut ur landet, i stället för att ställas inför rätta.

Publicerad i Dagens Nyheter den 19 juli 2009.

”La Tuta” ringde in till en lokal tevestation i Michoacán i går. Ljudet är dåligt, men denne ledare för La Familia efterlyser nu en ”nationell pakt”, där familjemedlemmar respekteras (han menar att polisen förföljer fruar och barn i stället för de ansvariga för brotten).

La Familia deklarerar i samtalet krig mot polisen (en bit i början är tyvärr bortklippt). Men ”La Tuta” uttrycker respekt för militären och presidenten. Å andra sidan hotar han landets säkerhetsminister, Genaro García Luna, en man som tidigare har anklagats för att stå på olika kartellers lönelistor.

MEXICO CITY. För första gången går nu en av de mexikanska narkotikakartellerna till frontalangrepp mot staten. Tungt beväpnade kommandon från syndikatet La Familia attackerar sedan i söndags polis- och militärposteringar i president Felipe Calderóns hemstat Michoacán. Minst 16 poliser och två soldater har hittills dödats.

Något som påminner om ett storskaligt gerillakrig har brutit ut i Michoacán, bara några timmars bilfärd väster om Mexico City. Polisstationer attackeras med handgranater och maskingevärseld, militärer skjuts ned på öppen gata och de hotell där extrainkallade poliser sover utsätts för nattliga attentat.

De ansvariga för attackerna är inte någon vänstergerilla av traditionellt snitt, utan ett av Mexikos mäktigaste brottssyndikat: La Familia. Denna organisation har rykte om sig att vara extremt våldsbenägen. Men nu verkar den också ha inlett ett renodlat krig mot staten, sedan en av dess högsta ledare gripits av polis i lördags kväll.

Den gripne, Arnoldo La Minsa Rueda Medina, höll i La Familias illegala import av efedrin och pseudoefedrin – nödvändiga ingredienser vid framställningen av metamfetamin, som är en av organisationens främsta inkomstkällor. Reaktionen blev av en aldrig tidigare skådad omfattning: minst 14 koordinerade attacker mot polisposteringar, tre poliser dödade och 18 personer skottskadade bara under söndagen. Samtidigt dödades två soldater.

Situationen förvärrades ytterligare i måndags, då tolv illa åtgångna kroppar hittades vid en vägkant utanför staden La Huacana. Myndigheterna har nu bekräftat att det rörde sig om federala poliser som utsatts för ett bakhåll, tillfångatagits, torterats och till sist avrättats med nackskott.

– Mexikos regering tänker inte låta sig skrämmas av en grupp kriminella, sade president Felipe Calderón i tisdags.

Men de senaste dagarna har attackerna bara fortsatt och dessutom utvidgats till delstaterna Guerrero och Guanajuato. Det rör sig om tungt beväpnade kommandon som går till angrepp med automatvapen och granater och sedan flyr platsen snabbt i bepansrade bilar.

Polisledningen i Michoacán har beslutat att koncentrera sina styrkor till delstatshuvudstaden Morelia för att undvika fler attentat. Stora delar av delstaten lämnas på så sätt i praktiken obevakade.

Felipe Calderóns hemstat Michoa­cán blev 2006 den första plats där militär och federal polis på allvar sattes in i kampen mot maffian. Strategin har gett resultat i form av ökade beslag av narkotika och gripanden av lokala maffialedare. I maj greps också tio borgmästare och ett dussin höga tjänstemän misstänkta för att ha stått på La Familias lönelistor.

Men samtidigt har ett blodigt krig utbrutit mellan olika brottsyndikat. La Familia är bara en av flera grupper som strider om kontrollen av de strategiskt belägna hamnstäderna i Michoacán.

Vid flera tillfällen har La Familias ledning varnat president Calderón för att blanda sig i detta krig. Och lördagens gripanden förefaller ha varit droppen som fick bägaren att rinna över.

Samtidigt fortsätter kriget i den undre världen att rasa över hela Mexiko: tisdagen blev årets blodigaste dag, med 53 maffiarelaterade mord i landet. Hittills i år har minst 3 300 mord registrerats.

Erik de la Reguera

Fakta: Ideologiskt färgat brottssyndikat

La Familia är det dominerande brottssyndikatet i den mexikanska delstaten Michoacán och ägnar sig åt allt från kokain- och metamfetaminsmuggling till utpressning och kidnappningar. Organisationen har också förgreningar i delstaterna Guanajuato, Guerrero och Mexiko.

När organisationen grundades för några år sedan sade den sig kämpa mot den ”förtappade” organiserade brottsligheten. Än i dag förefaller medlemmarna i La Familia dela ett slags ideologi med starkt religiöst kristna förtecken, trots att det i praktiken rör sig om en paramilitär maffiaorganisation.

Sedan Felipe Calderón kom till makten har omkring 1 000 uniformerade poliser och soldater dödats i knarkkriget. I Michoacán förefaller dock La Familia rikta sina attacker exklusivt mot ordningsmakten, vilket är något nytt.

DN

Publicerad i DN den 16 augusti 2009.

MEXICO CITY. Efterspelet till den brand i ett daghem i Mexiko som krävde 48 barns liv i juni har visat att förskolor inte alltid är så oskyldiga verksamheter som många mexikaner gärna velat tro.

Tvärtom: bakom ditt barns dagis kan alltifrån maffiabossar till korrupta politiker gömma sig.

Tragedin i Hermosillo i norra Mexiko blev snabbt en världsnyhet. De flesta av de 48 offren hade inte hunnit fylla två år, förskolan var inhyst i en gammal lagerlokal och den ena av nödutgångarna fungerade inte. De flesta av barnen dog därför på grund av rökskador.

Regeringen kunde inte undgå att inleda en grundlig undersökning och det som då blottades var inte smickrande för någon i samhällstoppen.

Granskningen har visat att daghem kan vara högst lukrativa verksamheter – om man lyckas hålla nere kostnaderna. Till exempel kostnaderna för brandsäkerhet.

Samtidigt verkar de statliga upphandlingarna ha präglats av korruption. Driften av förskolan i Hermosillo var utlagd på entreprenad, och en av de privata ägarna visade sig vara en kusin till ingen mindre än president Felipe Calderóns fru.

När sedan hela listan av ägare till de 1 526 daghem som lagts ut på entreprenad offentliggjordes blev det uppenbart att något inte stod rätt till.

Bland ägarna finns höga företrädare för de tre största politiska partierna i landet, en lång rad släktingar till guvernören i delstaten Sonora, där branden ägde rum, och en kusin till president Calderón (inte att förväxla med presidentfruns kusin). Men det som upprört landets föräldrar mest är att också narkotikamaffian verkar ha förstått daghemmens potential. Fast då för penningtvätt.

En dotter till en av de högsta ledarna i Sinaloakartellen, Ismael ”El Mayo” Zambada, står registrerad som ägare till ett daghem i Culiacán i Sinaloa. Hon har under lång tid fått motsvarande 280 000 kronor per månad av den statliga myndigheten IMSS för driften.

Och därmed kan Mexiko undre värld sägas ha fått ännu en avläggare: dagismaffian.

Erik de la Reguera

Publicerad i Dagens Nyheter den 14 juli 2009.