Politik eller pengar bakom frigivandet

MEXICO CITY. Det finns egentligen bara två tänkbara motiv bakom Farcgerillans frigivande av Roland Larsson. Det ena handlar om storpolitik och det andra om krass ekonomi.

Sedan början av 1980-talet har marxist-leninistiska Farc, som tros ha omkring 8.000 gerillakrigare i sina led, ägnat sig åt kidnappningar i stor skala i Colombia. Enligt landets regering sitter än i dag flera hundra människor fångna i läger i djungeln.

Motivet har i de allra flesta fall varit pengar. Antingen har människor frihetsberövats som straff för uteblivna revolutionära skatter i de områden som gerillan kontrollerar, eller så har det rört sig om att på klassiskt manér ta gisslan för att kunna ställa krav på lösensummor.

Kidnappningarna har tillsammans med ”beskattningen” av kokainproduktion varit gerillans främsta inkomstkällor på senare år, men har också fått bieffekten att Farc blivit allt mer impopulär bland befolkningen.

Den senaste tiden förefaller därför kretsen kring Alfonso Cano, som tagit över styrspakarna i Farc efter Manuel Marulandas död förra året, ha börjat omvärdera kidnappningarna som finansieringsmetod.

För drygt en månad sedan frigav Farc sex av sina så kallade politiska fångar, som kallas så för att de kidnappats för att kunna utväxlas mot fängslade gerillasoldater. Två politiker, tre poliser och en militär släpptes ensidigt av Farc som en följd av en längre tids brevväxling med en grupp vänsterintellektuella som föreslagit gerillan att överge kidnappningarna helt och hållet.

En av dessa intellektuella är senatorn Piedad Córdoba, som spelat en viktig roll för att få till stånd en mängd frigivanden under det senaste året.

I början av månaden besökte hon den provins i nordvästra Colombia som Roland Larsson hölls fången i. Det ryktades då att hon eventuellt skulle kunna hjälpa till med ett frigivande av svensken.

Men varför släpptes han då?

Kanske gjorde gerillans ledning helt enkelt bedömningen att Roland Larsson på grund av sin dåliga hälsa riskerade att avlida i djungeln.

Vid en tidpunkt när gerillan är hårt politiskt och militärt pressad och i stort behov av att förbättra sin skamfilade image hade det varit närmast ett politiskt självmord att låta en pensionerad svensk ingenjör dö ensam i fångenskap.

Det skulle kunna vara en tänkbar förklaring till hur Roland Larsson kunde få sin frihet åter utan någon lösensumma i utbyte. För både svenskens familj och de colombianska myndigheterna är noga med att påpeka att det inte har förekommit ”motprestationer” av något slag.

Å andra sidan är den sortens uttalanden vanliga även i kidnappningsfall där pengar faktiskt har betalats ut. Det beror dels på att myndigheterna inte vill förlora ansiktet och dels på att man inte vill uppmuntra till ytterligare kidnappningar.

Samtidigt är såväl kidnapparna som de anhöriga ofta nöjda med hur situationen avlöpt och väljer därför att hålla tyst.

Hur det var i Roland Larssons fall vet bara det fåtal personer som varit direkt inblandade i slutförhandlingarna inför tisdagens frigivning.

Erik de la Reguera

DN 2009-03-18