Allt starkare krav på dödsstraff i Mexiko

BUENOS AIRES. I veckan inleddes en debatt i Mexiko om ett återinförande av dödsstraffet, samtidigt som paramilitära medborgargarden uppges ha sett dagens ljus på flera håll i landet.

Förtjänar mördare och kidnappare att straffas med döden? Ja, svarar allt fler mexikaner sedan maffiavåldet i landet ökat till aldrig tidigare sedda nivåer. Bara under förra året dödades 5.700 människor i uppgörelser mellan olika karteller.

Avhuggna huvuden och andra makabra fynd görs varje dag runt om i landet, samtidigt som polis och militär har visat sig vara djupt infiltrerade av maffian.

I tunnelbanan och på teve har nu partiet De gröna (Partido verde ecologista) satsat på stora reklamkampanjer med budskapet: “Dödsstraff! För att vi bryr oss om Ditt liv.”

De gröna, som sitt namn till trots inte har särskilt gott rykte bland miljöaktivister, vet att de har en majoritet av mexikanerna i ryggen när de ställer det politiskt inkorrekta kravet. Inte minst eftersom de också vill införa dödsstraff för poliser som hjälpt brottslingar.

Med ett annalkande parlamentsval senare i år är de stora partierna inte benägna att stöta sig med folkopinionen och i veckan lyckades därför De gröna få kongressen att inleda en stor nationell debatt om ett återinförande av dödsstraffet.

På gatan i Mexico City möts dock förslaget allt som oftast med svart humor: “Om det ska gälla för korrupta politiker också, så är jag för det”, var en åsikt jag mötte ofta när jag besökte staden förra veckan.

Samtidigt kommer rapporter från bland annat Ciudad Juárez om att affärsidkare beväpnat egna medborgargarden för att ta upp kampen mot den organiserade brottsligheten. I förra veckan hittades för första gången en lapp intill en avrättad man på vilken det stod: “Det här är ett budskap till dem som håller på med utpressning.”

Erik de la Reguera

DN 2009-01-24

Continue reading

“Han fick vad han förtjänade”

HOLGUÍN, KUBA. Även Kuba har ett “Ara-fall” – en omdiskuterad händelse där en idrottare som anser sig bortdömd av korrupta domare i OS har mötts av förståelse på hemmaplan.

Minns ni skandalen i OS när den kubanske taekwondo-utövaren Angel Valodia Matos sparkade den svenske domaren Chakir Chelbat i ansiktet? Nu hävdar kubanen i en exklusiv intervju med Dagens Nyheter att han före bronsmatchen i Peking erbjöds 10.000 dollar för en läggmatch. Och att han tror att svensken accepterade pengarna.

Under fem månader har han undvikit att kommentera händelsen. Men nu tar han bladet från munnen.

DN finner Angel Valodia Matos i den lilla staden Holguín på östra Kuba, där han är på besök hos sin systers familj. Han tar emot i familjens enkla hus och säger att “jo, det är väl dags att berätta”, medan resten av familjen lyssnar i tystnad.

Få tevebilder från Peking-OS har vevats så mycket som de som visar hur den kubanske taekwondostjärnan Angel Valodia Matos i vredesmod riktar en spark mot den svenske domaren Chakir Chelbat sedan han diskvalificerats.

Sinnet rann på Matos, svensken träffades av sparken, fördes till sjukhus och tvingades sy fyra stygn i en spräckt läpp.

Men på Kuba fick Matos stöd av Fidel Castro, som anklagade domarkåren i OS för att vara “korrupt”, och han är därför fortfarande hjälte i sitt hemland, där många minns OS-guldet i Sydney 2000.

Det som inte kommit fram, menar Matos, är vad som inträffade före matchen i Peking.

– När jag stod och värmde upp kom motståndarens tränare fram och erbjöd mig 10.000 dollar för en läggmatch, hävdar han. Jag tackade nej. Men sedan såg jag hur samme tränare gick fram och talade med den svenske domaren i avskildhet. Så när jag diskvalificerades antog jag att svensken hade erbjudits pengarna. Det var därför jag blev så arg, säger han.

Men diskvalificeringen kom sig ju av att du dröjde för länge utanför mattan vid ett skadeavbrott?
– Ja, det stämmer, men enligt regelboken måste domaren varna upprepade gånger om att tiden är på väg att rinna ut, och det gjorde han inte. (Chelbat har dock tidigare sagt att han varnade Matos flera gånger, DN:s anmärkning.)

Varför har du väntat så länge med dessa anklagelser?
– Allt det jag säger nu finns med i det brev vi skrev till berörda kommittéer. Men det har inte lett till någonting och därför känns det som att det är dags att berätta nu.

Hur utbredd tror du att korruptionen var i Peking-OS?
– Jag har inga bevis, men jag misstänker att ytterligare två-tre matcher i OS-turneringen i taekwondo var uppgjorda. Och här på Kuba uppmärksammades också flera märkliga domslut i boxnings- och judoturneringarna.

Hur ser du då på ditt eget agerande efter domslutet?
– Min reaktion var inte bra och jag beklagar det inträffade. Men ärligt talat tycker jag att domaren förtjänade det!

Är det allt vad du har att säga till domaren?
– Ja.

Vad har du gjort sedan du blev avstängd?
– Jag arbetar som hjälptränare vid Kubas landslagsuttagningar. Avstängningen svider inte så mycket, för jag hade i vilket fall tänkt dra mig tillbaka efter OS. Men det är klart, ingen vill avsluta sin karriär på det här viset.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-21

Continue reading

Forna gerillan framåt i salvadoranskt val

BUENOS AIRES. Den förra gerillan och numera vänsterpartiet FMLN gick kraftigt framåt i söndagens parlamentsval i El Salvador. Men det regerande högerpartiet Arena såg ändå ut att behålla majoriteten i kongressen med hjälp av sina stödpartier.

Med bara två månader kvar till presidentvalet i El Salvador hölls parlaments- och lokalval i landet på söndagen. När 60 procent av rösterna var räknade såg vänsterpartiet FMLN ut att bli landets ledande politiska kraft.

Enligt preliminära uppgifter får FLMN 37 av de 84 platserna i kongressens enda kammare, vilket är fem fler än partiets nuvarande antal. Det konservativa högerpartiet Arena förlorar en ledamot och får 33 platser.

Trots det verkade Arena behålla greppet om majoriteten i kongressen, på grund av stödet från småpartierna PCN och PCD.

I huvudstaden San Salvador gav de första siffrorna segern till högerkandidaten Norman Quijano, som jublande deklarerade slutet på tolv års vänsterstyre i staden.

Inför presidentvalet i mars leder FMLN:s kandidat Mauricio Funes i opinionsmätningarna. En seger för honom skulle innebära att FMLN hamnar i regeringsställning för första gången sedan fredsavtalen skrevs under 1992.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-19

Continue reading

Bloggaren som retar Kuba

HAVANNA. En 33-årig bloggare i Havanna har blivit ett hot mot den kubanska regimen. Hennes blogg har miljontals besökare. DN:s Erik de la Reguera har träffat henne.

När Yoani Sánchez kommer gående över den lilla innergård där vi har stämt möte har hon precis suttit tio minuter på hotellets lilla internetkafé.

– Det kostar sex dollar per timme att vara uppkopplad, så jag försöker göra det mesta av min tid på nätet, säger denna 33-åriga språkvetare som de senaste månaderna har blivit något av en världskändis i bloggosfären.

På sin blogg Generación Y skriver hon om vardagslivets vedermödor i Havanna, texter som många kubaner känner igen sig i och som står i bjärt kontrast till de statliga mediernas censurerade och ensidiga rapportering.

Bara i december hade Yoani Sánchez blogg tio miljoner besökare och hon blev nyligen korad till en av den spanskspråkiga världens mest inflytelserika intellektuella av såväl Time som Foreign Policy. Inte dåligt för någon som började blogga så sent som våren 2007.

Hon har dock fått betala ett högt pris för framgången. Sedan i mars förra året blockeras bloggen av den statliga censuren på Kuba.

– Men många här läser inte texterna på nätet, utan på de hundratals pirat-dvd:er och usb-minnen som finns i omlopp på den svarta marknaden. Så jag mäter inte framgången i antalet unika besökare, utan efter hur många som känner igen mig på gatan i Havanna, säger Yoani Sánchez.

Eftersom bloggens server är placerad i utlandet – och därmed är tillgänglig utanför Kuba – skickar hon text och bilder med e-post till vänner i Europa, som sedan hjälper henne med uppdateringarna.

Men när hon skulle ta emot det spanska journalistpriset Ortega y Gasset förra året vägrades hon utresetillstånd. Självaste Fidel Castro konstaterade då att det allvarligaste inte var att “utsända konspiratörer” som Sánchez fanns på Kuba, utan att många kubanska ungdomar verkade tänka som hon.

Och det var inte utan anledning. Vartenda inlägg på Generación Y har fått tusentals kommentarer, såväl av regimkritiker som av försvarare av revolutionen. I ett land med en strängt begränsad eller obefintlig offentlig debatt är det ingen liten sak.

– En del menar att det blir för kaotiskt. Men jag tycker att det påminner om de diskussioner man hör i gathörnen i Havanna, säger Yoani Sánchez med ett leende.

För en dryg månad sedan kallades hon till polisförhör.

“Jag lovar att jag inte har gått mot röd gubbe, inte köpt ost på den svarta marknaden på säkert två månader och inte gått utan att betala från någon affär. Jag kan faktiskt inte minnas att jag skulle ha gjort något (överdrivet) olagligt alls på senare tid, inte ens låtsats vara utlänning för att få använda mig av internet på något hotell”, skrev hon ironiskt innan hon gick till förhöret.

Hos polisen skälldes hon ut efter noter och fick klart för sig att hon “gått alldeles för långt” när hon försökt anordna en träff med ett tjugotal andra bloggare i landet.

Inspirationen till detta bloggande fick hon i Schweiz, där hon under ett par studieår kunde se sitt land på avstånd och för första gången fick tillgång till internet 24 timmar om dygnet och mängder av ocensurerad information.

Men hon avvisar dem som vill se en ledargestalt för oppositionen i henne.

– Vad vi behöver på Kuba är fler aktiva medborgare, inte en enda person som bräcker muren. Då hamnar vi bara i samma destruktiva spiral som tidigare, säger hon.

– Jag ser inte mig själv som en “dissident”, utan snarare som ett barn av postmodernismen. Många av oss som växte upp under krisen på 90-talet har tappat tron på “väns­ter” och “höger”, begrepp som inte kan förklara dagens situation på Kuba, säger Yoani Sánchez.

Risken att gripas och dömas som “amerikansk legoknekt” är ständigt närvarande. Många av de politiska fångarna på Kuba är journalister.

– Visst är jag rädd. Det är farligt för en individ att utmana en hel stats polisiära, juridiska och politiska makt. Men det finns inte längre någon återvändo. Jag har blivit “radioaktiv”, många av mina vänner har försvunnit, men mitt bästa skydd är min transparens – jag tar inte emot pengar av någon utöver de arvoden jag får från medier jag medverkar i, säger Yoani Sánchez innan hon försvinner ut i myllret på gatan i Havanna.

Erik de la Reguera

DN Kultur 2009-01-10

Continue reading

Kuba på väg ut ur isolering

GUANTÁNAMO. På nyårsdagen för 50 år sedan flydde diktatorn Fulgencio Batista från Kuba och Fidel Castros rebeller kom till makten. Sedan dess har relationerna med USA präglats av misstroende och en lång handelsblockad, men nu kan ett närmande vara på väg lagom till jubileet av revolutionen.

I Guantánamoprovinsen på Kuba finns inte bara den amerikanska militarbasen med det ökända fånglägret, utan också en kubansk stad med samma namn.

Om natten kan man från hustaken i denna stad se strålkastarljusen på militärbasen glimma vaksamt längre ut i bukten. Soldaterna och fångarna där är omringade av kubanska skyttevärn, och enda sättet att ta sig in eller ut är en militär direktflight från USA.

Annat var det före revolutionen.

– När jag var barn på 1950-talet brukade amerikanerna komma in till stan varje helg för att dricka och spendera sina dollar. Då var fattigdomen och analfabetismen utbredd och folk fick sin lön i checkar som de var tvungna att spendera i sina patroners affärer, berättar Maria González, som sitter och tar igen sig på en bänk på stadens lilla torg.

– Många unga flickor tvingades prostituera sig i desperation, säger hon.

Men när Fidel Castro kom till makten på nyårsdagen 1959 började allt det ändras.

När hans regering exproprierade stora landegendomar, genomförde jordreformer och nationaliserade företag påverkades mäktiga amerikanska intressen, vilket ledde till en eskalerande konflikt som fick John F Kennedy att införa en handelsblockad mot Kuba 1962.

Ett halvsekel senare är blockaden fortfarande högst påtaglig. I Guantánamo omges de få 50-talsbilarna av desto fler hästdroskor och cyklar och i affärerna råder brist på det mesta, och det trots att Kuba officiellt har börjat återhämta sig efter den dramatiska kris som drabbade landet efter Sovjetunionens fall.

Men nu förefaller förutsättningarna för ett närmande mellan USA och Kuba vara bättre än på länge.

Castroregimen, numera anförd av den yngre brodern Raúl, har efter många års isolering i Latin­amerika börjat välkomnas in i värmen igen, och nyligen krävde alla länder i regionen att USA häver sin blockad.

Samtidigt har Barack Obama sagt sig vilja lätta på restriktionerna för resor och tillåta exilkubaner att skicka mer pengar till släktingar på ön, vilket skulle innebära ett välkommet ekonomiskt tillskott for Kuba.

I kretsen kring Obama finns en tro att blockaden ger Castrobröderna en ursäkt för bristen på yttrandefrihet och att den hindrar invånarna från att se hur dåligt den inhemska industrin fungerar.

Samtidigt är allt fler av exilkubanerna i USA positiva till en lättnad av sanktionerna, och starka affärsintressen har börjat klaga över att europeiska och kinesiska konkurrenter tar kontroll över en marknad bara några mil från den amerikanska kusten.

Inte minst de ännu oexploaterade kubanska oljefälten i Mexikanska golfen lockar eftersom provborrningar gett indikationer på att det kan röra sig om stora fyndigheter.

Raúl Castro erbjöd veckan före jul en process där länderna utbyter “gester”. På direkt fråga om vad som ska hända med de politiska fångarna på ön svarade han frankt att om USA friger fem fängslade kubanska spioner kan Kuba skicka över fångarna till USA “med familjer och allt”.

Erik de la Reguera

DN 2008-12-31

Continue reading

Hon sjunger om smärtan att ha anhöriga i fjärran land

HAVANNA. Musiken, ransoneringarna och exilen är ständiga samtalsämnen i Havanna. Få vet mer om det än 89-åriga Francia Domech. Men hon berättar helst sjungandes.

På spänstiga ben ilar Francia fram och tillbaka mellan köket och vardagsrummet med koppar och fat, medan det starka espressokaffe som kubanerna har för vana att svepa i ett enda tag kokar upp på spisen.

När kaffet är drucket och vi har samtalat en stund plockar hon fram gitarren.

– Den här sången har jag tillägnat min dotter Maria-Conchita som bor i Sverige, säger hon och börjar med spröd röst sjunga:

“Det är så mycket himmel och så mycket hav mellan oss / att jag i bland tror att jag aldrig mer kommer att få se dig / timmarna förflyter tomma, tysta / själva livets färg försvann med dig / det är därför jag vankar av och an som en vilsen fågel”

Denna smärta av att ha anhöriga på andra sidan havet är något Francia delar med många andra på denna ö med elva miljoner invånare.

Sedan revolutionen 1959 har en dryg tiondel av befolkningen gått i exil. Vissa av dem har lämnat landet av politiska skäl, andra och hit hör den stora majoriteten på senare år flydde av ekonomiska skäl under den djupa kris som Kuba hamnade i efter Sovjetunionens fall. Ytterligare andra har funnit kärleken.

Men de kubaner som bor i utlandet är ändå högst närvarande på Kuba. Pengarna som de skickar hem har blivit allt viktigare, inte bara för deras familjer, utan för hela landets ekonomi.

Omkring hälften av alla hushåll på Kuba beräknas regelbundet ta emot pengar från släktingar i utlandet, vilket förklarar hur så många kan ha råd med dyra kapitalvaror i ett land där en normal månadslön är 150 kronor.

Tidigare i år gav Raúl Castro de statliga butikerna tillstånd att sälja datorer, dvd-spelare och mobiltelefoner. Priserna är inte mycket lägre än i Sverige eller USA, men trots det finner man någon eller några av dessa varor i vart och vartannat hem i Havanna.

Baksidan av utvecklingen är att inkomstklyftorna på kommunistiska Kuba växer dramatiskt, något som bara lär tillta om Barack Obama gör verklighet av sitt tal om att lätta på reserestriktioner för exilkubaner och låta dem skicka hem mer pengar.

Francia, som komponerat sånger hela sitt liv, hör till den äldre generation i vilken de flesta stödjer Castroregimen, framför allt på grund av framstegen i sjukvården och utbildningen. Hon oroas över “ungdomarnas attityd”, säger hon.

Men många av de unga som jag talar med i Havanna – och som inte vill ställa upp med namn och bild – är frustrerade över att det är så svårt att förverkliga sina drömmar och klagar över de låga lönerna och censuren.
Flera av dem sparar därför pengarna de fár frán släktingar för att ha råd med de 12.000 kronor som det kostar att ta sig ombord på en av smuggelbåtarna till Honduras.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-03

Continue reading

Pust

God fortsättning alla bloggläsare, och beklagar det långa uppehållet!

Sen sist har det varit 1) lite semester före jul på en playa i Oaxaca (de som kollat ortsdateringarna vet vilken) och 2) full fart på Kuba hela jul- och nyårshelgerna, inklusive 50-årsfirandet av revolutionen.

Logistiken på Kuba var som vanligt tungrodd. De av er som varit där vet hur ont om internetuppkopplingar det är. Och att allt liksom tar dubbelt så lång tid som var som helst annars.

Det har sin charm – om man har tiden. Men inte om man måste producera en hel radda texter på kort tid.

Och mitt i allt slutade dessutom AC-adaptern till min laptop fungera (det är den andra adaptern som pajar – och enligt flera forum på nätet är detta typiskt Dell, dvs bra och billiga datorer, men dyra tillbehör som går sönder stup i kvarten).

Nu klaffade det ändå förvånsvärt bra, mycket tack vare att vi hade tur och träffade rätt folk. En del av artiklarna har redan gått i DN, och resten kommer inom någon vecka eller så.

Next stop: Tijuana. För lite lugn och ro (?).

Continue reading

Fidel missade jubileum

SANTIAGO DE CUBA. Kubas regerande kommunistparti högtidlighöll på nyårsdagens kväll 50-årsjubiléet av revolutionen. Men huvudpersonen själv, Fidel Castro, var märkbart frånvarande.

Den 82-årige Fidel har inte gjort något offentligt framträdande sedan i juli 2006, då han sjukskrevs för en mystisk magåkomma. Men inför torsdagens jubileum trodde många kubaner att den gamle skulle komma ut på samma balkong som han proklamerade revolutionens seger på den 1 januari 1959.

Nu fick de i stället nöja sig med en enda mening publicerad i regeringsorganet Granma: “Så här timmarna före 50-årsjubiléet av revolutionens seger vill jag gratulera vårt heroiska folk”, skrev Fidel helt kort.

Regimen är mån om att då och då offentliggöra fotografier och videoupptagningar av Fidel Castro, gärna tillsammans med internationella gäster, för att på så vis hålla spekulationer om hans vacklande hälsa stången.

Nu fick i stället landets nya president, 77-årige Raúl Castro, leda firandet av revolutionens 50-årsdag. Han höll ett 35 minuter långt tal – försvinnande kort jämfört med storebror Fidels långa haranger – inför 3.000 noggrant utvalda gäster och allt medan polis och militär hindrade allmänheten från att komma i närheten.

– De kommande 50 åren kommer inte att bli lättare än dem som gått sedan revolutionen. Kanske blir de rent av svårare, sade Raúl Castro.

Strax före nyår manade han till “ekonomisk realism” och tillkännagav nya sparkrav, i spåren av de orkaner som förra året orsakade skador på 500.000 hem till ett värde av 80 miljarder kronor.

Samtidigt har den globala finanskrisen börjat drabba Kuba i form av sjunkande världsmarknadspriser på nickel och andra exportprodukter.

Raúl Castro manade också till “enighet” och till att “undvika splittring” inför den partikongress som väntar i oktober i år.
Det budskapet föreföll gå stick i stäv med talet om öppenhet och livlig debatt som Raúl använde sig av när han valdes till president för ett knappt år sedan.

Sedan dess har dock inte mycket hänt när det gäller demokrati och mänskliga rättigheter på ön. I mitten av december greps ett hundratal dissidenter när de var på väg till en manifestation för mer yttrandefrihet i Havanna.

Många av dem släpptes efter kort tid i häkte. Men ett stort antal andra politiska fångar – mellan 70 och 220 beroende på vilken organisation man frågar – sitter sedan länge fängslade på Kuba.

Strax före jul erbjöd sig Raúl Castro att skicka dessa fångar till USA “med familjer och allt” om amerikanska myndigheter släpper fem kubanska spioner fria. Dessa agenter kallas på Kuba för “de fem hjältarna” eftersom de greps när de spionerade på radikala exilkubaner i Florida.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-02

Continue reading

Dämpat firande av Kubas revolution

SANTIAGO DE CUBA. Det var ett av orkaner sargat Kuba som firade 50-årsjubiléet av revolutionen på nyårsdagen. Men trots ransoneringarna och bristen på yttrandefrihet åtnjuter Castroregimen fortfarande stort stöd, och inte minst bland de äldre som minns revolutionen.

Det har varit ett hårt år för Kuba. Höstens tre orkaner orsakade skador för omkring 80 miljarder kronor, och på senare tid har även den globala finanskrisen börjat slå mot landets ekonomi. Inte oväntat var därför firandet av revolutionens 50-årsjublieum spartanskt tilltaget och begränsat till ett tal som president Raúl Castro väntades hålla inför 3.000 inbjudna gäster i staden Santiago de Cuba sent på torsdagskvällen svensk tid.

Polis och militär höll allmänheten på avstånd för att undvika eventuella protestyttringar. Inget tydde på att den 82-årige och sjuklige Fidel Castro skulle närvara.

Ett halvsekel efter maktövertagandet förefaller ändå Castrobrödernas kommunistregim sitta säkert på Kuba. Det beror inte bara på bristen på yttrandefrihet. Många kubaner minns fortfarande åren efter revolutionen som tiden då “allt förändrades” – inte minst på landsbygden.

Klippmassiv och intensivt gröna dalgångar sträcker sig så långt ögat når. Ödlor rasslar bort genom den täta vegetationen och en stekande sol får svetten att rinna längs ryggen. De djungelbeklädda bergen i Sierra Maestra har inte ändrats mycket sedan Fidel Castro ledde sin gerilla här i slutet av 1950-talet.

På stigarna möter jag småbönder på häst som hälsar med en vickning på hatten och ett “Buenas…”

– Vi har mer frihet i dag. Det tror jag är den stora skillnaden, säger 76-årige småbonden Edilberto Liens.
Han och hans bror José slogs i gerillan. I dag bor de kvar i samma dalgång och lever på den pension de får som krigsveteraner.

– Före revolutionen var det väldigt fattigt här. Det fanns inte tillräckligt att äta och soldaterna terroriserade oss småbönder. I dag får vi leva i fred, säger Edilberto, som lärde sig läsa av sin comandante, argentinaren Ernesto “Che” Guevara.

– Che sade att det var en av de saker som vi slogs för. Att alla skulle ha rätt till utbildning.
När diktatorn Fulgencio Batista flydde från Kuba den 1 januari 1959 och rebellerna med Fidel Castro i spetsen kunde bilda regering var det småbönderna, deras främsta stödtrupper, som fick skörda de första frukterna av revolutionen.

En jordreform gav de jordlösa en bit mark att odla, tusentals frivilliga deltog i alfabetiseringsprogram och elektriciteten kom till byarna. I den dalgång i Sierra Maestra som Che Guevara hade sin bas i kunde småbönderna lämna sina enkla hyddor och komma ned till samhället Buye Arriba för att bosätta sig i sten- och betongbyggnader.
Numera finns ett sjukhus, en mödravårdscentral och flera högskolefilialer i Buye Arriba. Före revolutionen var nästan alla analfabeter och bara en läkare fanns i hela dalgången.

Landvinningar som dessa gjorde snabbt Kuba till vänsterns fyrbåk i Latinamerika. Men den andra sidan av myntet – konflikten som nationaliseringarna gav upphov till och Castros auktoritära styre – kom också att prägla revolutionen.

John F Kennedy provocerades av Fidel Castros nationaliseringar av amerikanska egendomar på Kuba, liksom av hans massfängslanden och avrättningar av politiska motståndare. CIA fick grönt ljus för att störta kubanen. Efter ett USA-sponsrat invasionsförsök i Grisbukten kom Castro att söka sig allt närmare Sovjetunionen, och Kuba blev snart en bricka i Kalla kriget. Det amerikanska handelsembargot mot ön infördes 1962 och är fortfarande ett plågoris för den kubanska ekonomin.

I dag har Kuba börjat hämta sig från den våldsamma krisen som följde på Sovjetunionens fall, inte minst tack vare subventionerad olja från Venezuela. Men i butikerna råder fortfarande brist på det mesta och månadslönerna ligger på omkring 150 kronor. En svart marknad har växt fram, där allt från satellit-tv till ost går att komma över för dem som har tillgång till CUC, en valuta knuten till dollarn som främst används av turister och som värderas 24 gånger högre än den kubanska peson.

Detta system med två valutor har stabiliserat landets ekonomi, men också lett till ökade inkomstklyftor.
Ledningen på Kuba är medveten att det väcker missnöje. Men även om valutorna skulle slås ihop går det inte att höja reallönerna utan att produktiviteten höjs rejält i jordbruket och i industrin.

Räddningsplankan för regimen kan i stället bli de oljefyndigheter som tros finnas i Mexikanska gulfen. Flera utländska oljebolag inleder i år provborrningar i vattnen utanför Kuba. Om fyndigheterna visar sig vara så stora som regeringen hoppas, kan landet bli självförsörjande på olja och kanske till och med börja exportera.

I staden Bayamo, vid Sierra Maestras fot, pågår ett experiment som kan ge en aning om hur ett oljerikt Kuba skulle kunna se ut. I Bayamo finns det gott om varor på hyllorna i de affärer som tar betalt i pesos, den valuta som de flesta kubaner får sin lön i. Uteserveringarna är fulla av kubaner – inte turister – och på Bayamos populäraste krog, Piano Bar, är inträdet fritt och en mojito kostar bara 5,50 pesos (2 kronor). Regeringen pumpar årligen in 10 miljoner dollar i extra subventioner i Bayamo, vilket gör modellen alldeles för dyr för att tillämpas i hela landet. Men det kan ändras om det svarta guldet börjar flöda.

Samtidigt har Barack Obama sagt sig vara beredd att föra en dialog med Castrobröderna när han kommer till makten. Obama vill lätta på reserestriktionerna och tillåta exilkubaner i USA att skicka mer pengar till sina släktingar. Men något hävande av handelsembargot är inte aktuellt, eftersom Obama ser det som ett “förhandlingsinstrument” för att pressa fram ett frigivande av de politiska fångarna, mer yttrandefrihet och ett flerpartisystem.

Frågan är dock om Castrobröderna är intresserade av det. Embargot ger dem en ursäkt för det auktoritära styret, samtidigt som de kan räkna med stöd av de demokratiskt valda vänsterledarna i Latinamerika. På senare tid har också Ryssland visat en vilja att positionera sig på USA:s bakgård. Troligast är därför att förändringarna dröjer till dess att det äldre gardet på Kuba lämnat jordelivet och den yngre generationen, som inte upplevt annat än ransoneringar, tar över.

I Sierra Maestra går Edilberto Liens demonstrativt och hämtar sitt jaktgevär när USA kommer på tal.

– Jag och min bror må vara gamla, men vi är beredda att försvara revolutionen, säger han bistert.

Erik de la Reguera

DN 2009-01-01

Continue reading