Monthly Archive: augusti 2008

TIJUANA. Från att för 50 år sedan ha varit en håla med omkring 30. 000 invånare, har Tijuana i dag växt till en miljonstad med intensiv kommers. Den mexikanska gränsstadens rykte som präglad av ljusskygga verksamheter är dock svårt att sudda ut, inte minst sedan det maffiarelaterade våldet skjutit i höjden.

Det hotar nu att utrota en unik djurart: Tijuanas zebror.

Den tillfällige besökaren som vandrar längs Avenida Revolución i Tijuana möts i nästan varje gathörn av dessa randiga djur, som tålmodigt står och tuggar på halm i det brännande solskenet.

Alla har de en ägare bredvid sig, iklädd den sorts bredbrättade sombrero som vanliga mexikaner inte använt sig av sedan 1950-talet. Han (för det är alltid en man) försöker desperat locka turister till sin attraktion: ”Ey, gringo, kom och ta ett kort med zebran och vagnen”, säger han.

För enbart 40 kronor kan man få en polaroidbild med hela familjen uppradad i sombreror på den färgglada vagnen. Och vagnen, den dras av – just det – en zebra.

En av dessa zebror heter Ruben. Han ser ut som om han just anlänt från Afrika. Men i själva verket föddes han, liksom de andra, till åsna.

Av tradition målar fotograferna här sina åsnor randiga.

– Det sägs att det var i början av 1900-talet som nån kom på att åsnorna syntes bättre på fotografierna om man målade dem randiga. Sen dess har vi gjort så, säger Francisco Aguirre, Rubens ägare.

Han har stått här med sin zebra, vagn och kamera i femton år. Men på senare tid har affärerna inte gått bra. Efter den 11 september 2001 blev många amerikaner mindre benägna att korsa sitt lands gränser.

– Det märks av fortfarande. Men det verkar också som om folk i USA skräms av alla nyheter om maffiauppgörelser här. Det är svårt att få det att gå runt, säger Francisco med en suck.

Under tiden som vi pratar stannar ett par amerikanska tonåringar till vid Ruben och tar fram sina digitalkameror för att fota zebran. Francisco försöker förklara att de måste betala för det. ”Betala?” De båda killarna fnyser och går i väg.

Tijuanas zebror blev berömda på 1940-talet, då amerikanska filmstjärnor, proffsboxare och andra tillfälliga besökare förtjust poserade med de underliga djuren.

Men nymodigheten har blivit förlegad. Och Francisco är inte den ende av zebraskötarna som funderar på att sälja sitt djur och ta sig över gränsen till USA. Trots det kan han inte låta bli att säga:

– Känner du till popstjärnan Thalia? Hon var här och tog sin bild på min vagn!

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 16 augusti 2008.

CUERNAVACA. Den förre befrielseteologiske biskopen Fernando Lugo svärs i dag, fredag, in som Paraguays president. Förväntningarna bland landets fattiga är enorma, men redan har sprickor börjat uppstå i Lugos spretiga center-vänsterkoalition.

Gud finns hos de fattiga. Den tesen lade på 1960-talet grunden till den strömning inom katolska kyrkan som har kommit att kallas befrielseteologi. Och om man ska tro på den man som i dag tillträder som Paraguays president, Fernando Lugo, blir samma tes även vägledande för det sydamerikanska landets nya regering.

Som biskop i stiftet San Pedro var den 57-årige Lugo befrielseteologins främsta företrädare i Paraguay, en kompromisslös ledargestalt för de fattiga som ständigt ställde sig på de jordlösas sida mot den politiska oligarkin och storgodsägarna.

När han 2006 lämnade sina religiösa uppdrag för att kandidera till presidentposten i detta Sydamerikas näst fattigaste land, skickade det inte bara chockvågor genom den förre diktatorn Alfredo Stroessners regerande Coloradoparti, utan även genom Vatikanen.

Påven Benedictus XVI har länge varit en hård kritiker av befrielseteologin, vilket delvis förklarar varför Lugos inträde i politiken inte accepterades av Vatikanen förrän helt nyligen.

Det är ingen lätt uppgift Fernando Lugo står inför. Hans seger i presidentvalet i april innebar slutet på 61 år av oavbrutet maktinnehav för Coloradopartiet. Men ”los colorados” kontrollerar fortfarande stora delar av statsapparaten genom sitt allt genomsyrande partisystem och korruptionen i byråkratin är omfattande.

Samtidigt har Lugo lovat att kasta ljus över de människorättsbrott som begicks under Alfredo Stroessners diktatur. Lugo menar att landet måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare, något som han delvis har personliga skäl till. Hans far fängslades ett tjugotal gånger av Stroessners politiska polis och två av hans äldre bröder tvingades fly till Sverige, där de fick asyl.

Ett enat Coloradoparti skulle vara en formidabel politisk motståndare, men i dag är det gamla maktpartiet splittrat i två stridande fraktioner som skyller valförlusten på varandra.

Det allvarligaste problemet för Lugo är därför hur han ska lyckas hålla ihop sin egen center-vänster-koalition. Han känner störst hemhörighet bland de sociala rörelserna och vänsterpartierna i koalitionen, men samtidigt är han beroende av stödet från Liberala partiet, landets näst största politiska kraft.

Liberalerna är, som namnet antyder, snarare ett mittenparti än en vänsterkraft och dess ledning är inte särskilt road av Lugos allt hjärtligare relationer med Venezuelas president Hugo Chávez.

Det kan därför bli svårare än väntat för Lugo att infria sina löften om en radikal jordreform, omfördelning av ekonomiska resurser och bättre sjukvård och skola.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 15 augusti 2008.

Det hann skymma medan jag satt och skrev det där inlägget om bloggarna. Och jag hade glömt att stänga fönstret.

Inte bra.

När jag efter en stund tittade upp mot lampan i taket såg jag den största fjäril jag någonsin skådat. Omkring tjugo centimeter i vingbredd och med en kropp stor som en liten mus, satt den där i taket.

Först tvekade jag. Kunde man verkligen döda en så stor insekt?

Sen bestämde jag mig för använda mig av list i stället för våld. Jag släckte alla lampor, öppnade ytterdörren och lät ljuset utifrån falla in i lägenheten. Och så fram med en flugsmälla, som jag febrilt viftade med i luften under fjärilen.

Efter några sekunder lättade den med några flaxande vingtag och tog sig först ut i hallen, och sedan vidare ut i trappuppgången.

Jag smällde igen dörren och pustade ut.

CUERNAVACA. Fidel Castro är inte president längre. Men när han under onsdagen fyller 82 år har han i stället förvandlats till Kubas mest inflytelserika bloggare.

På sin nya hemsida Cuba Debate skriver den gamle revolutionsledaren om allt från himmel till jord. Ofta rör det sig om känsliga ämnen, som landets utrikespolitik, vilket gör denna ”blogg” omöjlig att ignorera för Kubas nya ledarskikt.

Sedan han insjuknade i en mystisk magåkomma för två år sedan har Fidel Castro dödförklarats ett otal gånger av sina belackare. Men då och då dyker videobilder upp som visar den avmagrade och vithårige ledaren ivrigt talandes med någon prominent gäst.

Och på bloggen känns den utmanande stilen igen. ”Marknadens kanonmat” är titeln på ett av de senaste inläggen. I det skriver Fidel Castro att Georgiens regering aldrig skulle ha vågat anfalla Sydossetien, ”om det inte varit för att George W Bush hade gett sitt tillstånd”.

Bloggen har bara funnits i ett par månader. Men redan i mars förra året började hans ”reflektioner” publiceras i regeringsorganet Granma.

Sedan dess har 82-åringen sprutat ur sig omkring 130 texter. Det rör sig uteslutande om politik – och tur är väl det. Fidel avstår från att skriva om hur hans sköterskor behandlar honom eller hur dagens kokta grönsakerna smakade.

Inte oväntat saknas dock en kommentarfunktion. Den ”debatt” som antyds av namnet på bloggen blir därför snarast till en monolog.

Desto fler kommentarer finns på ”Generacion Y”, den kanske mest kända av de oppositionella kubanska bloggar som blommat upp på senare tid. Kvinnan bakom den heter Yoani Sanchez och är 32 år gammal. Nyligen tilldelades hon ett av Spaniens tyngsta journalistpriser.

Yoani får omkring 1.000 kommentarer per inlägg, något som få bloggare i världen kan skryta med. Och här saknas verkligen inte en dialog. Kommunismens kritiker och försvarare drabbar samman i en debatt som är lika passionerad som vardagsnära.

När Yoani Sanchez sökte tillstånd för att resa till Spanien och ta emot sitt pris blev hon nekad. Samtidigt anklagade Fidel Castro henne för att vara landsförrädare.

Trots det kan hon fortsätta skriva på sin ofta öppet regimkritiska blogg, vilket antyder att den tidigare så hårda statliga censuren börjar avta.

Enligt en rapport från en oppositionell människorättsgrupp har antalet politiska fångar på Kuba minskat från 234 till 219 sedan Raúl Castro kom till makten i februari.

Massmedierna är dock fortsatt ensidigt vinklade och de flesta av landets invånare har bara tillgång till internet på de få och för kubaner ofta hutlöst dyra internetkaféerna.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-13

I DN i dag har jag skrivit en text om Fidel Castro och hans bloggande. Fidel firar sin 82-årsdag, men han har inte dragit sig tillbaka – tvärtom intensifieras hans opinionsbildande arbete på hemsidan Cuba Debate (med bara omkring två månader på nacken).

Trots namnet (”Kuba debatterar”) finns ingen kommentarfunktion. Det är något som Fidel för visso inte är ensam om i bloggosfären och i ärlighetens namn kan jag förstå om han vill slippa de tsunamivågor av galla som skulle komma invällandes från Florida om han släppte på kopplet.

Men ändå.

Jag, som så många andra, har funderat över vad som egentligen särskiljer ett blogginlägg från de etablerade genrerna. Formen? Ämnena? Tonen?

För mig är det mötet.

En bra blogg blir inte riktigt bra förrän läsarna deltar aktivt i en offentlig dialog som bidrar till och ger bloggen dess särart, dess karaktär.

Det är lite som lukten i ett antikvariat.

Alla som någon gång har besökt Peter Englunds eller Carl Bildts bloggar vet att de till stor del formas av birollsinnehavarna – de som återkommande kryddar och kommenterar huvudrollsinnehavarens tankar och vedermödor. Och som själva kan förvandlas till huvudrollsinnehavare om man bara klickar på länken vid deras namn.

Strävandet efter saklighet och opartiskhet då? frågar någon. Det är vad som skiljer klassisk journalistik från andra genrer. Men bloggarens subjektivt laddade partiskhet har ofta mer gemensamt med ledarskribentens alster.

När det gäller Fidel, är han sedan länge van vid rollen som opinionsbildare. Men han har inte gjort sig känd för att vara en lika god lyssnare.

Så vad är skillnaden, kan man fråga sig. Blogg eller inte; Fidel håller av allt att döma fast vid sitt sätt att göra politik.

Själv vill jag gärna ha kommentarer. Men jag nöjer mig med tvåsiffrigt. Inte 1.000-2.000 kommentarer per inlägg (!), som den frispråkiga kubanska bloggen Generacion Y kan ståta med.

Några andra som har bloggat om Castros blogg:
– Bloggtidningen
– Kulturbloggen
– Promemorian
– Lasse B
– Svensson

CUERNAVACA. Kubas president Raúl Castro gav sent på söndagskvällen sitt fulla stöd till Ryssland i den pågående konflikten i Georgien.

– Det är inte sant att Georgien bara försvarar sitt nationella oberoende. Det var Georgien som i maskopi med USA gav sina styrkor order att anfalla och försöka ockupera Sydossetiens huvudstad, sade Raúl Castro, enligt den spanska nyhetsbyrån EFE.

– Rysslands krav på ett tillbakadragande av invasionsstyrkorna är rättfärdigat och vår regeringen stödjer det, sade han.

De senaste veckorna har en rad tecken kommit som tyder på ett närmande mellan de forna allierade Ryssland och Kuba. Strax före krigsutbrottet sade Vladimir Putin att det var önskvärt att återupprätta de goda relationer som rådde mellan länderna under det kalla kriget.

Enligt obekräftade uppgifter i rysk press har den ryska militärledningen långt gångna planer på att använda Kuba som mellanlandningsbas för sitt långdistansflyg.

Erik de la Reguera

DN 2008-08-11