Tijuana

Det första som möter ögat när jag kommer ut från flygplatsen är muren. På andra sidan av den skymtar Kalifornien i USA. Men här är vi fortfarande i högsta grad i Mexiko. Närmare bestämt i Tijuana.

Under bilfärden in till centrum färdas vi längs med den hårt bevakade betongkonstruktionen, som påminner starkt om den gamla Berlinmuren.

Också här skiljer muren rika från fattiga, också här skär den rakt genom familjer: många av dem jag träffar har sina syskon bara några kilometer bort, men har inte kunnat träffa dem på decennier. I stället för öst-väst, som det var i Berlin, är motsatsförhållandet här vid gränsen i Tijuana nord-syd.

Det är svårt att inte notera de hundratals träkors som sitter uppspikade längs med taggtråden. Vart och ett av dem symboliserar en människa som dött när han eller hon försökt ta sig över på andra sidan.

Trots det fortsätter utvandrare från hela Latinamerika att anlända hit i hopp om att kunna ”cruzar la linea” (korsa linjen), som det lokala uttrycket lyder. Och det är på intet sätt omöjligt.

För dem med snål budget (omkring 10 000 kronor) väntar nattliga vandringar över snustorra kullar, där vatten är en bristvara och gränspolisen inte sällan skjuter skarpt.
De som har råd med lite mer (20 000 – 30 000 kronor) kan med rätt kontakter skaffa sig ett falskt pass, anlita en chaufför med visum och kanske till och med muta en amerikansk gränsvakt.

Många kommer aldrig längre än till Tijuana. På ett halvsekel har stan växt från att ha 30.000 invånare till att bli en miljonstad. Men ryktet som den organiserade brottslighetens högborg lever kvar – och inte utan skäl.

Här härskar fortfarande maffian, trots att den federala regeringen gör vad den kan för att med militära insatsstyrkor och andra drastiska åtgärder ta kontroll över situationen.

Det hotar nu att utrota stans berömda zebror. Men det är en annan historia, som ni kan läsa här.