Paraguays fattiga hoppas på Lugo

CUERNAVACA. Den förre befrielseteologiske biskopen Fernando Lugo svärs i dag, fredag, in som Paraguays president. Förväntningarna bland landets fattiga är enorma, men redan har sprickor börjat uppstå i Lugos spretiga center-vänsterkoalition.

Gud finns hos de fattiga. Den tesen lade på 1960-talet grunden till den strömning inom katolska kyrkan som har kommit att kallas befrielseteologi. Och om man ska tro på den man som i dag tillträder som Paraguays president, Fernando Lugo, blir samma tes även vägledande för det sydamerikanska landets nya regering.

Som biskop i stiftet San Pedro var den 57-årige Lugo befrielseteologins främsta företrädare i Paraguay, en kompromisslös ledargestalt för de fattiga som ständigt ställde sig på de jordlösas sida mot den politiska oligarkin och storgodsägarna.

När han 2006 lämnade sina religiösa uppdrag för att kandidera till presidentposten i detta Sydamerikas näst fattigaste land, skickade det inte bara chockvågor genom den förre diktatorn Alfredo Stroessners regerande Coloradoparti, utan även genom Vatikanen.

Påven Benedictus XVI har länge varit en hård kritiker av befrielseteologin, vilket delvis förklarar varför Lugos inträde i politiken inte accepterades av Vatikanen förrän helt nyligen.

Det är ingen lätt uppgift Fernando Lugo står inför. Hans seger i presidentvalet i april innebar slutet på 61 år av oavbrutet maktinnehav för Coloradopartiet. Men ”los colorados” kontrollerar fortfarande stora delar av statsapparaten genom sitt allt genomsyrande partisystem och korruptionen i byråkratin är omfattande.

Samtidigt har Lugo lovat att kasta ljus över de människorättsbrott som begicks under Alfredo Stroessners diktatur. Lugo menar att landet måste göra upp med sitt förflutna för att kunna gå vidare, något som han delvis har personliga skäl till. Hans far fängslades ett tjugotal gånger av Stroessners politiska polis och två av hans äldre bröder tvingades fly till Sverige, där de fick asyl.

Ett enat Coloradoparti skulle vara en formidabel politisk motståndare, men i dag är det gamla maktpartiet splittrat i två stridande fraktioner som skyller valförlusten på varandra.

Det allvarligaste problemet för Lugo är därför hur han ska lyckas hålla ihop sin egen center-vänster-koalition. Han känner störst hemhörighet bland de sociala rörelserna och vänsterpartierna i koalitionen, men samtidigt är han beroende av stödet från Liberala partiet, landets näst största politiska kraft.

Liberalerna är, som namnet antyder, snarare ett mittenparti än en vänsterkraft och dess ledning är inte särskilt road av Lugos allt hjärtligare relationer med Venezuelas president Hugo Chávez.

Det kan därför bli svårare än väntat för Lugo att infria sina löften om en radikal jordreform, omfördelning av ekonomiska resurser och bättre sjukvård och skola.

Erik de la Reguera

Publicerad i DN den 15 augusti 2008.