Fritagningen av Ingrid Betancourt, elva militärer och tre amerikaner ur Farcgerillans stora gisslan innebär ett hårt, ja, möjligen rent av avgörande slag mot gerillan. Samtidigt firar president Álvaro Uribe sin främsta militära framgång sedan han kom till makten 2002.
De som följt konflikten i Colombia under snart ett halvsekel har lärt sig att ta uttalanden om en nära förestående fred med en rejäl nypa salt. Men även den mest hårdhudade får svårt att inte höja på ögonbrynen efter onsdagens spektakulära militäroperation i provinsen Guaviare i sydöstra Colombia.
De exakta omständigheterna kring fritagningen av Betancourt är ännu okända. Men det var knappast en tillfällighet att operationen beordrades dagen efter tillkännagivandet av att ett franskt och ett schweiziskt diplomatsändebud mött Farcgerillans ledning, ett möte där just den sjukliga Betancourts öde stod högst på dagordningen.
Vad som sades vid det mötet blir nu kanske aldrig känt. Ingrid Betancourts nyvunna frihet innebär nämligen inte bara en ofantlig lättnad för hennes anhöriga, utan också en radikal förändring i styrkeförhållandena i konflikten.
Betancourt och de tre amerikanska medborgarna var Farcs viktigaste brickor i det cyniska spel som båda sidor i konflikten ägnar sig åt.
Fortfarande sitter omkring 650 människor fängslade i gerillans läger, men ingen av dem besitter den mediala lyskraft som Betancourt hade, och möjligheterna för Farc att få till stånd ett fångutbyte är därför nu närmast obefintliga.
Det mest troliga framtidsscenariot är nu att gerillan omgrupperar i sina kärnområden och lämnar alla tankar på dialog, allt medan regeringen fortsätter sin militäroffensiv.
Men den nya ledningen i Farc kan också försöka få till en frist genom att bjuda in till dialog, trots att president Uribes knappast kommer att nöja sig med något annat än total avväpning –och utan politiska eftergifter.
Erik de la Reguera
DN 2008-07-03
