Här är hård valuta hårdvaluta

BUENOS AIRES. Min lokale tidningshandlare Néstor ser vädjande på mig när jag räcker fram en tvåpesosedel för att betala för dagstidningen Clarín.

- Har du inga mynt? säger han.

Jag gräver i plånboken och konstaterar att mynten inte räcker till. Men Néstor ger sig inte. Ett begär har tänts i hans blick av att se mina fingrar leka bland slantarna. Leendet på hans läppar har börjat likna Gollums i "Sagan om Ringen" när denne tror sig vara nära härskarringen.

- Men hur mycket har du där då? Saknas det bara tio centavos? Äsch, ge mig mynten! väser han.

Det är bara en i raden av märkliga konversationer om mynt som jag haft i Buenos Aires på sistone.

Orsaken är den konstanta bristen på växel, och då framför allt på mynt, som råder här sedan flera månader.

En svart marknad har börjat växa fram, med svartabörshajar som säljer mynt för fem procent mer än vad de egentligen är värda. Och många busschaufförer, som har ett naturligt inflöde av mynt, har kunnat göra sig en hacka på att kränga växel.

Åsikterna om vad myntbristen beror på är många.

- Jag har hört att det finns en maffia som smälter ned mynten och säljer metallen, säger tidningshandlaren Néstor.

Den teorin är populär. Men de flesta misstänker bankerna för att vara bovarna i myntdramat. Många tror att bankerna försöker spara pengar - i dubbel bemärkelse - genom att inte distribuera hela sin kvot av växelmynt.

Men det finns inga bevis. Och under tiden har jag, liksom många andra av Buenos Aires invånare, lärt mig konsten att simulera myntbrist:

- Vadå, mynt? Nej, tyvärr, jag har inga mynt. Ge mig min växel, che!

Erik de la Reguera

DN 2008-01-24