Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: december 2007

Flickan i Havanna får inte boxas om VM-titeln

HAVANNA. Trots att manliga kubanska boxare radar upp framgångar så är damboxning fortfarande förbjudet på Kuba. DN:s Erik de la Reguera och Karl Melander har träffat Namibia Flores Rodriguez, som otåligt väntar på att få gå sin första match i ringen.

I skuggan av ett plåttak på en innergård i Havanna pågår en boxningsträning. Några tappra nöter kombinationer i värmen. Jabb, jabb, rak höger, vänsterkrok. Om och om igen.

Ingen säger något; det enda som hörs är raspandet från skor på betongen, dova andetag och slagen mot skyddshandskar.

Ljuden blandas med larmet från trafiken på gatan utanför och reggaetoner som kommer från en och annan bilstereo.

Till slut visslar tränaren i sin pipa och boxarna pustar ut några sekunder innan det är dags för nästa kombination.

En av dem som torkar svetten ur pannan är Namibia Flores Rodriguez. Hon är klubbens enda kvinnliga boxare och tränar därför ofta med männen.

– Det är bra träning. Många av dem som kommer hit är väldigt duktiga och det gör att man utvecklas snabbt, säger hon.

Mitt på gården finns klubbens boxningsring. För några månader sedan fick Namibia chansen att gå upp i den och sparra mot den norska boxaren Kari Jensen. Norskan vann EM-guld i 54-kilosklassen förra året och anses tillhöra den absoluta världseliten.

– Hon var stor som ett hus men jag lyckades ändå ge henne en rejäl match, säger Namibia, och hennes tränare nickar instämmande.

Men trots att Namibia tillhör samma viktklass som Kari Jensen, har hon aldrig fått chansen att gå en riktig match mot norskan eller någon annan av stjärnorna i damboxningen. Hon har i själva verket inte fått gå någon match alls.

På Kuba är damboxning förbjuden sedan strax efter revolutionen 1959. Det var inte lämpligt för kvinnokroppen att ägna sig åt något så manligt som boxning, ansåg de revolutionära ideologerna. Inte minst inflytelserika Vilma Espin, som deltog i revolutionen och länge var gift med Raúl Castro, motsatte sig att kvinnor skulle boxas.

Så medan herrsidan blomstrade blev damerna tvingade att sluta med boxningen, ägna sig åt andra och ”mindre våldsamma” kampsporter, eller fly utomlands för att kunna utöva sin idrott.

Sedan dess har Kuba producerat åtskilliga världsmästare och olympiamästare i en till synes aldrig sinande flod av extremt talangfulla herrboxare. Men damboxning existerar i praktiken knappt alls.

– Så vitt jag vet är jag den enda kvinnliga boxaren i Havanna, säger Namibia till oss efter träningen.

Hon leder ut sin gula mountainbike från klubbens innergård. Den har inga bromsar, säger hon, ”men eftersom den förra cykeln blev stulen så får den här duga, jag lånar den av grannen”.

Cykelturen hem till stadsdelen 10 de Octubre tar ungefär en halvtimme. Det första Namibia gör när hon har låst upp dörren till sin lilla etta är att sätta en stor kastrull med vatten på spisen, för att kunna skölja av sig svetten med varmvatten.

Längs ryggraden har hon ordet ”taekwondo” intatuerat. Det var hennes ingång till idrotten, förklarar hon.

– När jag var tonåring hamnade jag i slagsmål med några andra på min skola. En vän tipsade om att jag borde börja träna taekwondo för att kunna försvara mig bättre. Jag gjorde så, och nu har jag svart bälte sedan några år, berättar hon.

Men nu är det boxningen som gäller.

– När jag först började med boxning var det mest för att det var roligt. Men sedan fick jag kontakt med en tränare som sade att det inte alls var omöjligt att damboxning skulle tillåtas på nytt. Sedan dess har jag tränat hårt, säger hon.

Vilma Espin avled i juni i år och många inom boxningen trodde då att det skulle öppna för damerna att få boxas på nytt. Inte minst eftersom damboxning tros bli en officiell OS-gren i framtiden.

Inför Peking-OS i augusti i år beslutade dock Internationella olympiska kommittén (IOK) att låta damboxningen vänta i farstun, då sporten enligt kommittén inte utövas på tillräckligt hög nivå än.

– Jag är 31 år, så till nästa OS kommer jag att vara för gammal. Men det är klart att jag gärna skulle delta i ett VM, säger Namibia.

Hon tror att hemligheterna bakom de kubanska herrarnas boxningsframgångar är flera.

– Träningsprogrammen här är väldigt bra. Och det finns så många duktiga boxare att de hela tiden sporrar varandra till att bli ännu bättre. Men sen ser många också boxningen som en väg ut ur fattigdomen. Lyckas man vinna ett OS-guld är framtiden säkrad. Då får man en garanterad lön på livstid av staten och kanske en lägenhet eller en ny bil, säger Namibia.

Listan på kubanska OS-guldmedaljörer är lång. Men Teofilo Stevenson och Felix Savon är Kubas främsta boxningslegendarer.

Stevenson var samtida med Muhammad Ali, men de båda giganterna kunde aldrig mötas eftersom Fidel Castro hade avskaffat all professionell idrott 1962. ”Slåss inte för pengar, slåss för Kuba” var boxningens nya motto.

Under revolutionens första årtionden respekterades denna idealistiska hållning av kubanska boxare. När managern Don King erbjöd Felix Savon ett proffskontrakt värt tio miljoner dollar, svarade han: ”Vad ska jag med tio miljoner dollar till när jag har elva miljoner kubaner bakom mig?”

Nya talanger odlades fram genom ett hårt men effektivt träningsprogram, som utvecklades av den legendariske coachen Alcides Sagarra.

Men till slut påverkades även boxningen av den ekonomiska kris som drabbade Kuba efter Sovjetunionens fall. Det första avhoppet till väst kom 1991, då Jorge Luis Gonzalez sökte politisk asyl i Finland i samband med en turnering.

Sedan dess har avhoppen blivit allt fler. I oktober i år fick VM i Chicago genomföras utan kubanskt deltagande sedan landslagsledningen fått kalla fötter efter flera tunga avhopp. Det är uppenbart att många boxare drömmer om en proffskarriär utomlands.

För Namibia Flores Rodriguez är det dock äran och möjligheten till ett bättre liv på Kuba som lockar. Hon har fortfarande hopp om att damboxning ska tillåtas, även om hon uttrycker sig försiktigt.

– Mitt mål är att få tävla. Får jag det, så tror jag att jag kan kvalificera mig till ett VM. Och då vet ingen vad som kan hända, säger hon leende innan hon hastar i väg till gymmet för att styrketräna.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-30

Hopp om fred i Colombia när tre ur gisslan friges

BOGOTA. För första gången på flera år finns nu ett litet hopp om fred i det krigshärjade Colombia. Ett frigivande av tre av de många civila som sitter fängslade i FARC-gerillans djungelläger är nära förestående, och många hoppas att det ska vara första steget mot nya fredssamtal.

När Venezuelas president Hugo Chavez i november fick i uppdrag att försöka förhandla fram ett fångutbyte mellan den marxist-leninistiska FARC-gerillan och regeringen i Colombia sågs det av många bedömare som ett första steg mot konkreta fredsförhandlingar i så fall de första mellan parterna sedan 2002.

Chavez blev snabbt av med sitt medlaruppdrag efter att ha förargat president Álvaro Uribe genom att ringa landets ÖB utan tillstånd.

Men trots det fick Chavez i veckan grönt ljus för att hämta ut tre kidnappade civilpersoner som FARC-gerillan sagt sig vara beredd att frige.

På fredagen stod därför en grupp helikoptrar och flygplan startklara på en flygplats i sydvästra Venezuela. Under kvällen väntades de inleda sin färd mot staden Villa-
vicencio i grannlandet Colombia.

Väl framme där ska FARC-gerillan meddela de internationella observatörerna i helikoptrarna var de kan plocka upp de tre kidnappade. Bland de diplomatiska sändebud som deltar i operationen finns Argentinas förre president Néstor Kirchner.

På gatorna i Colombias huvudstad Bogotá var många förväntansfulla på fredagen.

-Det är klart att man hoppas att det här ska vara början på slutet på konflikten. Eller åtminstone att alla de oskyldiga som sitter fångna i gerillans läger ska friges, säger Amanda Pedraza, på ett torg i Bogotá.

Drygt 700 personer sitter fängslade i marxist-leninistiska FARC:s läger i djungeln och många av dem är civilpersoner som kidnappats av ekonomiska skäl.

Det kan därför förefalla obetydligt att gerillan nu vill frige tre av de kidnappade, som en ”tacksamhetsgest” för Chavez ansträngningar att medla.

Men att frigivandet är ensidigt ger många av de anhöriga hopp om att fler ska släppas. Och dessutom finns Clara Rojas bland dem som nu ska friges. Hon var den fransk-colombianska före detta presidentkandidaten Ingrid Betancourts närmaste medarbetare när de båda kidnappades för fem år sedan.

Colombias president Álvaro Uribe står under stark press från Frankrikes regering att försöka förhandla fram ett frigivande av Betancourt.

FARC-gerillans ledning är medveten om Betancourts värde och kräver ett omfattande fångutbyte för att släppa henne. Och samtidigt är de måna om att behålla Hugo Chavez som medlare i konflikten, då de sympatiserar med Chavez bolivariska revolution.

Bakom de många taktiska utspelen finns dock en krass verklighet. Uribe har efter fem år av kompromisslös militäroffensiv tagit kontroll över de viktigaste vägarna i landet och drivit tillbaka gerillorna in i djungeln.

Men samtidigt är det uppenbart att enbart militära åtgärder inte kan få bukt med gerillorna.

FARC, å sin sida, har med intresse sett hur socialistiska rörelser kommit till makten via demokratiska val i länder som Venezuela, Bolivia och Ecuador, samtidigt som de senaste årens motgångar visat att en militär seger är osannolik.

Misstroendet parterna emellan är dock stort och oavsett vem som blir medlare i framtiden väntar hårt arbete för att få till stånd konkreta samtal.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-29

Chavez helikoptrar ska rädda bortrövade

BOGOTA. Venezuelas president Hugo Chavez erbjöd sig på onsdagen att skicka in en helikopterkaravan i Colombia för att hämta ut tre kidnappade personer som suttit i FARC-gerillans läger i flera år. Colombias regering gav snabbt grönt ljus till idén.

Beskedet kom vid en presskonferens i Caracas, där en för dagen ovanligt formell Hugo Chavez presenterade sin plan för frigivandet.

– Vi har en rad helikoptrar och flygplan redo att flyga till Villavicencio i Colombia. Väl där kommer FARC att meddela den exakta positionen där vi kan plocka upp de tre kidnappade, sade Chavez, som uppgav att diplomater från flera olika länder, bland andra Frankrike, Brasilien och Ecuador, är beredda att delta i operationen

Colombias regering godkände senare på onsdagen Chavez förslag, vilket ökar möjligheterna för att den största ensidiga frigivningen på över 40 år ska bli verklighet.
Det var i förra veckan som FARC:s ledning förklarade att de tänkte frige tre av de drygt sjuhundra kidnappade som sitter i gerillans djungelläger. Det skulle ses som ett erkännande av Hugo Chavez försök att medla i konflikten, ett försök som fick ett abrupt slut för ett par veckor sedan då Colombias president Alvaro Uribe förklarade att Chavez hjälp inte längre var välkommen.

De tre kidnappade som kan komma att friges är den förre kongressledamoten Consuelo González, Clara Rojas och hennes son Emmanuel.

Clara Rojas var den fransk-colombianska presidentkandidatens Ingrid Betancourts närmaste medarbetare innan hon kidnappades av gerillan.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-27

Utländsk tv nya modet på Kuba

HAVANNA. En teve flimrar i den lilla lägenheten i en av Havannas förorter. Det är en nyhetssändning. Men nyhetsuppläsaren arbetar inte på den statliga kubanska tevekanalen, utan för en amerikansk nyhetskanal.

– Ja visst, här har nästan alla kabelteve, säger Yoslaine och ser på mig som om det vore den naturligaste sak i världen.

– Så har det varit i ett par år nu, lägger hon till.

På Kuba är det straffbart att se på utländsk kabelteve. Regeringen gör allt för att hindra att vanliga kubaner får tillgång till information från utlandet, och den statliga tevekanalen är så hårt censurerad att nyhetsinslagen ofta ter sig närmast farsartade.

Trots det sitter jag här i en soffa och ser på en amerikansk nyhetssändning hemma hos en familj i Havanna. Och vi är långt ifrån de enda som gör det.

Allt fler kubaner har de senaste åren fått tillgång till satellitteve tack vare en snabbt växande svart marknad. Sjömän och andra kubaner med möjlighet att lämna landet tar med sig parabolantenner tillbaka till Kuba och gör sig sedan en rejäl hacka på att erbjuda hela kvarter tillgång till de utländska kanalerna.

Det dras små illegala kabelnät över hela Havanna, och även andra delar av ön har börjat nås av nymodigheten.

– Jag gillar de mexikanska såpoperorna, de är så romantiska, säger Yoslaine och skrattar.

Många av de kubaner jag pratar med klagar över att de utländska medierna ofta ger mer information om Fidel Castros hälsa än de lokala medierna. Suget efter information är därför stort.

En svart marknad har börjat växa fram även för internetuppkopplingar i hemmet. Officiellt har bara två procent av Kubas befolkning internet hemma, eftersom man måste ha särskilda arbetsskäl för att få det. Men en och annan tjänsteman på det statliga telefonibolaget installerar mer än gärna en ”icke-officiell” uppkoppling – mot en skälig ersättning i hårdvaluta, så klart. Samma procedur gäller för mobiltelefoner.

Enligt regeringen beror restriktionerna för internetanvändande på att USA:s handelsembargo hindrar Kuba från att få tillgång till den kabel som sträcker sig över Atlanten och förenar Europas och Amerikas nät. Kuba tvingas i stället använda sig av en betydligt dyrare satellituppkoppling.

Det kan möjligen förklara de sega uppkopplingar som finns på de få och för kubaner ofta oöverkomligt dyra internetkaféerna. Men det är också uppenbart att det ligger i regimens intresse att begränsa tillgången till fri information så länge det bara går.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-22

Castro redo lämna över makten

Den 81-årige Fidel Castro antydde i måndags kväll att han är redo att lämna över makten till en yngre generation. Trots att flera videoupptagningar visat en allt piggare Fidel Castro den senaste tiden, så förefaller det nu därför som om Kuba får en ny president i mars nästa år.

”Min plikt är inte att klamra mig fast vid poster och än mindre att stå i vägen för yngre personer, utan att bidra med erfarenhet och idéer vars anspråkslösa värde kommer från de exceptionella tider som jag har genomlevt”, skrev Castro i det brev som lästes upp i ett populärt aktualitetsprogram i kubansk TV i måndags kväll.

Trots de inlindande formuleringarna är det svårt att tolka brevet på annat sätt än att Fidel Castro förbereder sin egen avgång. Han har sagt liknande saker tidigare, men det var innan sjukdomen, och beskedet kommer bara en dryg månad före valet till nationalförsamlingen. Den väntas utse landets nästa president under sin första session i mars nästa år.

Mycket talar för att Fidel Castro då i stället intar en ”rådgivande” roll som åldrad statsman, samtidigt som någon ur den yngre generationen blir president.

Vem som i så fall blir Kubas nya starke man är oklart. Fidel Castros fem år yngre bror Raúl, som vikarierat som landets ledare sedan juli 2006, är även han till åren kommen. Men han har en nyckelroll i regeringen eftersom han har byggt upp och kontrollerar den enda institution som fungerar någorlunda väl: militären.

Men den kandidat som de flesta nämner som Fidel Castros troliga efterträdare är 56-årige Carlos Lage. Han tillhör den yngre generation som anses vara mer reformvänlig och är i dag biträdande regeringschef.

Lage behöver dock Castrobrödernas stöd för att inte bli utpekad som förrädare av traditionalisterna i politbyrån. Han och de andra i den reformvänliga falangen i kommunistpartiet vill nämligen inleda ekonomiska reformer om de får kontroll över den nya regeringen nästa år.

Deras kontroversiella linje fick oväntat stöd i augusti när Raúl Castro kallade till en mängd ”rådslag” över hela Kuba i vilka cirka fem miljoner kubaner deltog. Tongångarna uppges ha varit höga och kritiken mot kommunistpartiets ledning hård.
Två miljoner anonyma förslag kom in från dessa rådslag och bland dem fanns många krav på mindre byråkrati och en legalisering av småföretagandet.

Det förefaller ha avgjort saken. De flesta politiska bedömare på Kuba förväntar sig nu att en ekonomisk liberalisering inleds nästa år och att jordbruket står högst upp på listan.
Privata små jordbrukskooperativ säljer redan i dag sina varor till marknadspriser på särskilda marknader i huvudstaden Havanna. De har visat sig vara betydligt effektivare än de tungrodda statliga kooperativen och en fullständig omstrukturering av jordbruket har därför utbrett stöd i landets ledning.

Men även privatiseringar av andra delar av ekonomin kan bli aktuell, inte minst en legalisering av de många småföretagen i landet. Även en valutareform väntas genomföras.
Däremot står ökad demokrati och yttrandefrihet med största sannolikhet längst ned på listan över möjliga reformer, trots att Kuba nyligen bestämde sig för att skriva under två FN-protokoll om mänskliga rättigheter.

Mot den bakgrunden är den inhemska oppositionens ökade aktivitet de senaste veckorna logisk. De vill pressa fram en demokratisering i samband med liberaliseringen av ekonomin.

Men de går en delikat balansgång: om protesterna blir för starka finns risken att Castrobröderna och de andra traditionalisterna trycker bromspedalen i botten och stoppar reformprocessen.

Erik de la Reguera

DN 2007-12-19