Torka hotar när glaciärerna smälter bort

PASTORURIGLACIÄREN. Den globala uppvärmningen märks mycket tydligt i bergskedjan Anderna i Sydamerika. I Peru smälter glaciärerna undan i snabb takt och vattenbrist hotar miljoner människor i huvudstaden Lima.

Snön gnistrar i det skarpa solskenet på Pastoruriglaciären i norra Peru. Här på drygt 5 000 meters höjd är luften tunn och varje steg är en utmaning. Men vyerna är slående, de vita bergstopparna tronar ståtligt mot en klarblå himmel och man kan se milsvida omkring.

Is- och snötäcket som knarrar under mina kängor har legat här i tusentals år. Men nu är det hotat.

- Jo, vi har märkt att glaciären smälter. För bara några år sedan låg snön flera hundra meter längre ned, säger Felipe Ramirez när jag möter honom och hans häst en bit nedanför snögränsen.

Han är småbonde och har nio barn och ett trettiotal barnbarn. Nu är han orolig för deras framtid.

- När snön är borta kommer det att bli torka. Korna och fåren behöver färskt bete och vatten, och under torrperioden har vi kunnat lita på smältvattnet. Men vad ska det bli av oss när det inte längre kommer något vatten från bergen? frågar Felipe Ramirez.

På bara 25 år har Pastoruriglaciären förlorat 40 procent av sin ismassa.

Pastoruri delar sitt öde med nästan alla andra glaciärer i Anderna. Snö- och istäcket i Peru har minskat med en fjärdedel sedan detaljerade mätningar inleddes på 1970-talet. Och takten i smältandet ökar.

Enligt den amerikanske geologen Lonnie Thompson har smälttakten ökat tiofalt sedan mätningarna inleddes.

Förändringarna är kopplade till mängden växthusgaser i atmosfären och de senaste decenniernas globala temperaturhöjning. Att just glaciärerna drabbas så hårt beror på att temperaturen ökar snabbare i den övre delen av atmosfären än nere vid havsnivån.

Klimatforskaren Tim Barnett, vid California-universitetet, varnar för konsekvenserna.

- Två miljarder människor är helt eller delvis beroende av glaciärernas smältvatten. På sikt riskerar flödet i floder som Ganges och Yangtze att sina, och i Peru är situationen särskilt alarmerande. Där är man på väg mot en katastrof inom 10-20 år, säger Tim Barnett.

Perus huvudstad Lima ligger på en ökenremsa som sträcker sig längs landets Stillahavskust. Bara 2 procent av landets vattenresurser finns i denna sten- och sandöken. Men ändå bor en majoritet av landets befolkning i eller i närheten av Lima.

Redan i dag saknar två miljoner av Limas åtta miljoner invånare rinnande vatten i sina hem. Många av dem är före detta jordbrukare som hoppas på ett lite drägligare liv i storstaden. Andra är fattiga arbetare som inte har någon annanstans att ta vägen.

Trots att marken är snustorr och att det nästan aldrig faller något regn, skjuter nya skjul upp dagligen i utkanterna av staden.

I ett av dem bor Kelly Palacios.

- Det är klart att det är frustrerande att inte ha tillgång till vatten när man vill, säger hon när jag möter henne utanför det enkla hus i Limas utkanter där hon lever tillsammans med sin man och deras treåriga son.

På de dammiga brunbrända sluttningarna i deras förort, Carabayllo, har invånarna bara tillgång till rinnande vatten varannan dag, och då bara under två tre timmar på eftermiddagen. Kellys hus ligger långt upp på en av sluttningarna och i dag är det vattendag.

Hon går ned till kranen, ett hundratal meter ned i backen, och skruvar på handtaget. Bara några enstaka droppar kommer.

- Det verkar som om det inte blir något vatten i dag heller, säger hon irriterat och går tillbaka upp till sitt hus.

Hennes granne Herminia Huacca tar emot beskedet med besvikelse.

- Det är inte lätt. Barnen förstår inte, de leker i leran, i dammet. De förstår inte att vi inte har tillräckligt med vatten att bada dem i, säger hon.

För att få vattnet att räcka till blir hon och Kelly nu tvungna att gå ned till stora vägen, där de inte har något annat val än att köpa vatten till överpriser av de lyckligt lottade som bor där.

- Mina knän är gröna efter alla gånger jag ramlat med dunkarna på väg uppför backen, säger Herminia Huacca.

Perus president Alan Garcia har lovat att alla Limabor ska få kranvatten i sina hus. Det är ett löfte som Ramolo Carhuaz inte ger mycket för. Han är ingenjör på Limas vattenverk och reser varje vecka till Anderna för att kontrollera stadens vattenreserver.

- Ser du den här Cocacola-flaskan? Även om jag skulle dela den med dig och alla andra som sitter här inne så skulle inte innehållet i flaskan öka, eller hur? Problemet är att vattenresurserna inte räcker till, säger Ramolo Carhuaz.

På ett A5-papper skissar han sedan upp stadens vattenförsörjning: tre floder står för huvuddelen och de tar en stor del av sitt vatten från glaciärer i bergen öster om Lima.

- Under de femton år som jag har arbetat med det här har jag sett hur snön krupit allt längre upp på bergstopparna. Jag tror inte att det kommer att finnas några glaciärer kvar i de bergen om fem till tio år, säger han.

- I dag fungerar glaciärerna som stora vattenreserver. Om de försvinner så skulle vi kunna stå helt utan vatten i Lima om en torka höll i sig ett par år, säger Ramolo Carhuaz.

Just nu finns det paradoxalt nog relativt gott om vatten i Limas reserver. Det beror på att smältvattnet från glaciärerna ger floderna ett extra tillskott.

- Men det kommer att bli en snabb förändring när vattnet från glaciärerna väl sinar. På bara några år kommer det att gå från överskott till kris, säger klimatforskaren Tim Barnett.

Processen är svår att vända, även om vi i dag skulle upphöra med alla utsläpp av växthusgaser.

Marco Zapata på den statliga naturresursmyndigheten Inrena tvekar inte:

- Förändringarna accelererar. Vi måste sätta stopp, innan det är för sent.

Erik de la Reguera

DN 2007-11-26