BUENOS AIRES. Det är snart 25 år sedan militärdiktaturen i Argentina föll. Men än går många av de ansvariga för de 30.000 morden och försvinnandena fria, och att vittna mot dem är förenat med livsfara. DN har träffat Walter Meza, som nyligen blev hotad av beväpnade män.
Den 25 januari 1978 sitter en familj och ser på en fotbollsmatch i en lägenhet i staden Caseros, några mil från Buenos Aires. Det är sent, klockan närmar sig elva, tevesändningen är nästan slut.
Då krossas en av rutorna i vardagsrummet av ett pistolskott.
- Kom ut med händerna över huvudet, ekar en högtalarröst medan hundskall hörs från verandan.
De gör som rösten säger, en och en går de ut, männen, kvinnorna och barnen. De får huvor satta över huvudet. En man som kallas för Puman och som de andra verkar ha stor respekt för sparkar och slår medan han skriker: "Var är gubben, var fan är han?"
En av dem som ligger där på marken med huva över ansiktet är en 13-årig pojke. Han heter Walter Meza. Han förstår att de letar efter hans pappa.
Nästan 30 år senare möter jag Walter Meza på ett kafé i Buenos Aires. Han är man nu. Men fortfarande sitter spåren av den tortyr han utsattes för på militärbasen Campo de Mayo kvar.
- Över 5.000 människor fördes till Campo de Mayo. Jag är en av de få som kom ut levande. Det är viktigt att vittna om det som hände, säger han allvarligt.
Den där januarikvällen 1978 hittar inte militärerna hans far. I stället bestämmer de sig för att ta med sig Walter, hans mamma, en äldre bror, två äldre systrar och hans svåger till Campo de Mayo.
Där får sig Walter ett nummer tilldelat. Från och med nu heter han 733.
Medan han knuffas mot sin cell hör han sin mor skrika från det rum där militärerna torterar henne.
Och snart är det hans tur. De trycker ned honom på en blöt madrass, spänner fast honom med gummiremmar och fäster elektroder på hans hud.
- Var är din pappa?! Var är han? skriker "Puman" mellan elchockerna.
Så fortsätter det. Han får inget att äta eller dricka. Han blir så sjuk att de för honom till militärsjukhuset på basen, där en läkare ger honom behandling, bara för att sedan skicka tillbaka honom till torterarna.
Walter Meza är ett av många offer som nu väljer att vittna. Militärerna var under många år skyddade av en amnestilag, men när Néstor Kirchner kom till makten 2003 var en av hans första åtgärder att avskaffa den.
Sedan dess har flera höga militärer dömts till långa fängelsestraff. Men många går fortfarande fria. En av dem är "Puman".
I augusti i år tog Walter Meza emot ett anonymt telefonsamtal: "Vi är Pumans kamrater. Förra gången lät vi dig komma undan med livet i behåll. Den här gången blir det inte så", sade mansrösten.
Den 10 oktober kom nästa hot.
Två män dök upp bakom honom på trottoaren. Den ene tryckte ned Walters huvud mot sitt bröst, medan den andre körde en revolver i sidan på honom.
- De sade "Sluta djävlas med rättegångarna" och sedan gick de sin väg, berättar Walter Meza.
Han tar hoten på allvar, säger han. Inte minst mot bakgrund av att ett annat vittne, Julio López, "försvann" för ett år sedan när han skulle vittna mot en hög polischef. Julio López är den förste som försvunnit på det sättet efter diktaturens fall.
Nu lever Walter Meza med livvaktsskydd. Men när jag möter honom kommer han ensam.
- Jag litar inte på livvakten. Han är polis och talar urskuldande om militärerna. Jag vill inte att han ska veta att jag träffar en journalist, säger han.
Trots hoten kommer Walter Meza inte att dra tillbaka sitt vittnesmål. Och han hoppas att den nyligen valda presidenten Cristina Kirchner kommer att hålla samma hårda linje som sin man Néstor Kirchner.
- Rättvisan måste segra. Det är enda vägen framåt för det här landet, säger Walter Meza sammanbitet.
Erik Gustafsson
DN 2007-11-11
