Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Oljan gör Venezuela och USA ömsesidigt beroende

CARACAS. När Hugo Chavez segrade i presidentvalet i december lovade han öka reformtakten för att upprätta det han kallar "tjugohundratalets socialism" i Venezuela. Hans politiska projekt bygger dock fortfarande på att ärkefienden USA köper den venezolanska oljan.

Längs gågatan i stadsdelen Katia i Caracas myllrar det av försäljare som säljer allt från tvättmedel till piratskivor. De tillhör den stora informella delen av ekonomin, som sedan många år sysselsätter nära 50 procent av den arbetsföra befolkningen i Venezuela.

En av dem är Juan Garcia. Han står vid ett bord belamrat med leksaker. Mellan barbiedockor och plastgrävskopor skymtar en drygt 30 centimeter hög Hugo Chavez.

- Före valet i december sålde jag minst femtio såna här Chavezdockor varje dag, säger Juan Garcia leende och visar hur man kan få "chaveziton" att sjunga nationalsången om man trycker på dess rygg.

På förpackningen står det "Made in China". Det är ingen slump. Venezuelas ekonomi har de senaste åren växt med rekordtakt, tack vare enorma oljeintäkter. Men det mesta av pengarna går till konsumtion av importvaror, snarare än till investeringar i inhemsk produktion.

Chavez har använt en del av pengarna till sina så kallade "misiones", de sociala program som gjort honom populär i fattiga områden, och till att stödja allierade i regionen, framförallt regeringarna i Bolivia, Kuba och Ecuador.

Han har dessutom ökat vapeninköpen kraftigt.

Enligt en nyligen offentliggjord amerikansk underrättelserapport ökade Venezuelas försvarsutgifter med 12,5 procent under 2006.

Chavez har upprepade gånger hävdat att han tror att USA förbereder en invasion av landet, något som de flesta bedömare dock anser osannolikt.

George W Bush och Hugo Chavez må avsky varandra som pesten, men de är samtidigt ömsesidigt beroende av varandra.

Drygt 60 procent av Venezuelas oljeexport går till USA, ett förhållande som är svårt att ändra på eftersom den venezolanska råoljan kräver en typ av raffinaderier som är ovanliga i resten av världen.

Så medan oron i Mellanöstern gör att George W Bush behöver den venezolanska oljan för att undvika en energikris på hemmaplan, har Chavez i praktiken inte någon annan kund att sälja till.

Den dag USA anser sig kunna leva utan Venezuelas olja skulle landet stå inför ett BNP-ras på närmare 40 procent.

Det är därför inte förvånande att Chavez gör sitt bästa för att rusta inför en osäker framtid. Han har flirtat öppet med Kina, som han ser som en alternativ marknad för den venezolanska oljan.

Den kinesiska regeringen har dock inte visat sig särskilt villig att investera i de raffinaderier som krävs.

Men än så länge går det bra för Chavez.

Intäkterna från oljeexporten nådde förra året motsvarande 500 miljarder kronor, en enorm summa pengar för ett utvecklingsland med 28 miljoner invånare.

Chavez fick 63 procent av rösterna i presidentvalet, vilket till stor del berodde på de populära hälso- och utbildningsprogram som regeringen driver i fattiga förorter och på landsbygden. Och tillväxten för 2006 hamnade på 10 procent, vilket är en av de högsta siffrorna i regionen.

Men bakom tillväxtsiffrorna finns i första hand en expansionistisk stat.

- Exportintäkterna från oljan har finansierat en massiv ökning av de statliga utgifterna, framförallt satsningar på stora infrastrukturprojekt. Det är där tillväxten sker, medan den privata sektorn inte alls frodas i samma utsträckning, säger José Manuel Puente, professor i nationalekonomi vid IESA-universitetet i Caracas.

- Många investerare har blivit skärrade av den senaste tidens tal om nationaliseringar. Det råder helt enkelt stor osäkerhet om vart Chavez är på väg, och många väljer att säkra sina tillgångar i dollar, säger José Manuel Puente.

Chavez förklarade för några veckor sedan att hans regering kommer att förstatliga det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991. Amerikanska Verizon äger en ansenlig andel i CANTV och var just på väg att sälja den till den mexikanske mångmiljardären Carlos Slim när Chavez kungjorde sina avsikter.

Aktien sjönk som en sten, och fallet hindrades först när den ansvarige ministern garanterade att ägarna skulle att få marknadsmässiga priser för sina andelar.

Förtroendet för den venezolanska regeringen är dock på upphällningen bland kapitalägarna, vilket inte minst visar sig genom att priset för en dollar på den svarta valutamarknaden stigit till nära det dubbla jämfört med den officiella kursen.

Regeringen använder sig sedan flera år av fast valutakurs, priskontroller och andra finansiella regleringar för att hindra hyperinflation och kapitalflykt. Trots det hade Venezuela förra året en inflation på drygt 17 procent, en av de högsta i regionen.

- Inflationen äter upp en stor del av den höjda levnadsstandard som till exempel butiker med subventionerade livsmedel gett i fattiga områden, säger José Manuel Puente.

Sedan 2004, när de olika sociala programmen startades, har dock fattigdomen minskat med ett par procentenheter, mätt i antal personer som lever på mindre än två dollar per dag.

Det är en utveckling som måste fortsätta, om Chavez ska ha möjlighet att sitta kvar vid makten till år 2021, som han sagt sig vilja.

Erik Gustafsson

DN 2007-02-02

You may also like...