Ballad om min utbetalningsavi

Tillåt mig få berätta en sedelärande historia för er.

Det var en gång en relativt ung journalist som reste mycket i arbetet och trivdes utmärkt med det. Då och då behövde han vara i kontakt med myndigheterna i det avlånga land som han hade hade sina rötter och sin hemadress i.

Men det var inte alltid helt lätt.

En dag kom det sig att vår journalist fick en utbetalningsavi med posten från en myndighet som kallades för Skatteverket i det avlånga landet. På avin framgick det att en förhållandevis ansenlig summa pengar skulle återbetalas från staten till journalisten.

Ojdå, det var ju bra, tänkte vår journalist. Men på grund av omfattande resande kunde han inte lösa ut dessa pengar innan avins datum gick ut.

Ingen fara, försäkrade det lokala skattekontoret i den lilla staden Lund i det avlånga landet när journalisten ringde och förhörde sig. Nej, bara han kom in till kontoret och bad att få pengarna insatta på rätt konto så skulle de ordna det på momangen.

Vid en mellanlandning i det avlånga landet gjorde journalisten därför som myndighetspersonerna bett honom om och gick till kontoret och legitimerade sig och bad snällt om att de skulle sätta in pengarna på ett bankkonto och skrev under tre (3) olika papper.

“Utmärkt, vi fixar det här”, sa de käcka myndighetspersonerna i kör.

Två veckor senare, när vår journalist hade hamnat i Wien i Österrike, hade han fortfarande inte fått in några pengar på sitt konto. I stället fick han ett brev med en ny utbetalningsavi, som inte gick att använda där vår journalist nu befann sig.

När han ringde och frågade myndigheten i det avlånga landet vad som stod på, förklarade en medelålders kvinna tålmodigt att vår journalist inte hade anmält något konto till sin bank.

“Men det har jag ju!”, sa vår journalist uppbragt.

“Nej, bara till oss. Inte till din bank”, sa rösten i telefonen pedagogiskt, och förklarade att om han bara fyllde i en blankett och skickade in den till Skatteverket och sedan skickade ett mejl till rätt skattekontor och sedan hade lite tur att det inte kom bort i mängden, så skulle pengarna säkert finnas på rätt konto inom bara några veckor.

Ungefär där tog sagan slut.

Och jag sitter med ännu en blankett i handen.

Continue reading

Ja! Der Karneval!

Ni har säkert hört talas om karnevalen i Rio, dess motsvarighet i Trinidad & Tobago och kanske till och med Mardigrass i New Orleans. Men tro det eller ej; även i Österrike är det karneval.

Det här med karneval visar sig dock inte alltid vara som man tror att det ska vara. När jag i morse åt en något försenad frukost på stammisfiket i förorten gjorde Stjärnan mig uppmärksam på en äldre man som stod ett par meter bort och pratade med två tanter. Han var oklanderligt klädd i den lite väderbitna österrikiska färgskalan, som sträcker sig från mörkgrönt till jordfärgat läder. Hjässan var täckt av prydligt bakåtkammat, grånat hår – ja, han såg helt enkelt ut som en något åldrad österrikisk gentleman.

Den röda clownnäsan var därför en smula förvånande. Vår gentleman stod lugnt och pratade med tanterna, medan den röda näsan guppade upp och ned, upp och ned. Ingen verkade säga något om den eller ens tycka att det var det minsta konstigt att vår gentleman valt att klä näsan i en röd boll.

Vid det laget var jag härdad. Redan kvällen innan hade jag konfronterats med män klädda i tajta shorts, hängslen och knästrumpor när jag tog en große bier på förortens populäraste hak. De unga kvinnor som gjorde dem sällskap bar långa klänningar med broderier, och de log och skrattade och ropade glada saker på tyska till varandra. Alla var på väg till balen på slottet.

Sa jag “balen på slottet”? Ja, det gjorde jag… när vi gick hem genom natten ekade allsången av tyska 80-talshits från den gamla slottsbyggnaden.

Men hey, det tar inte slut där.

I dag tågade en märklig procesion genom lilla Perchtoldsdorf, förorten till Wien som numera är mitt hem. Det var män med dragspel, knästrumpor, folkdräkter, häxor med kvastar, spetsiga hattar, konfetti och gratis (om än något surt) vin.

Ibland undrar jag var jag hamnat.

Nu sitter jag på ett internetkafe och om en dryg timme ska jag se en sambaprocesion.

Just det. En sambaprocesion. Det är kväll och temperaturen kryper nedåt nollgradigt här i centrala Wien. Men inget går upp mot frejdig tyska blandat med samba. Eller vad säger ni, meine Freunden?

Continue reading

Alla pratar tyska

…förutom jag, som blandar spanska, engelska, svenska och ett och annat “Jah, danke!”.

Våren verkar vara på väg. Och Wien är vackert, särskilt på natten. Då det är stjärnklart.

Jag återkommer med intrikata rapporter om österrikisk politik, Paris Hiltons alpina valsande och filosofiska funderingar om rullar och cirklar.

Auf Wiedersehen, compas.

Continue reading

Det är kallt här

Men ack, så vackert.

Snön låg pudervit på åkrarna när jag landade i går morse. I det blekblå ljuset såg fasaderna i innerstan ut som hägringar. Och på El Mundo var det varmt och mysigt trots kylan utanför, vilket så klart berodde på alla vänner.

Mindre varmt och mysigt: jag blev tvungen att göra en rotfyllning direkt. Aj. Aj. Aj.

Nu är det bara fem dagar till Wien. Dags att påbörja ett nytt kapitel i bloggen.

Continue reading

Det är ute att vara demokrat

Eftersom Venezuela verkar vara på allas läppar just nu, inte minst inom stora delar av vänstern, så vill jag tipsa om några nyskrivna artiklar som handlar om de tre ödesfrågor som kommer att avgöra framtiden för Chavez bolivariska revolution: ekonomin, demokratin och försöket att skapa en folkrörelse uppifrån.

Jag måste säga att jag finner det märkligt att så många vänstermänniskor idealiserar Chavez (som blir allt mer lik en modern Perón), för att inte tala om vurmandet för Castros Kuba. Krav på demokrati och yttrandefrihet tycks i dessa kretsar bara ses som uttryck för borgerligt hyckleri.

Som om det vore nödvändigt att välja mellan social rättvisa och demokrati. Var det inte 100 år sedan som vi lärde oss att det valet är fiktivt?

Tydligen inte, auktoritära strömningar fortsätter att poppa upp världen över, såväl till höger som vänster. Det tidiga 2000-talet liknar allt mer det tidiga 1900-talet, något som är illavarslande för de miljoner människor som riskerar att offras av ideologer med sikte på det Utopia som antas vänta i slutet av lidandets tunnel.

Nej, det är hög tid att låta de röster som tystades den där septemberdagen 2001 höras på nytt. Innan det är för sent.

Continue reading

Chavez – diktator eller demokrat

CARACAS. På söndagsförmiddagar sänds en minst sagt annorlunda tv-pratshow i Venezuela. Den heter “Aló Presidente” (Hallå presidenten) och programledare är ingen mindre än landets president Hugo Chavez.

Som en latinamerikansk version av Leif “Loket” Ohlsson svarar han på samtal från när och fjärran och talar om sin “bolivariska revolution”.

– Fem drivkrafter ska föra oss närmare 2000-talets socialism! förkunnade Chavez nyligen i direktsändning.

En av dessa drivkrafter är den lag som godkändes i veckan och som ger Hugo Chavez rätt att stifta lagar utan att först tillfråga parlamentet. Bedömare i omvärlden var då inte sena med att varna för att presidenten börjar likna en diktator.

Men Chavez viftar bort kritiken, stärkt som han är efter att ha fått 63 procent av rösterna i valet förra året. Hans utbildnings- och sjukvårdsprogram för de fattigaste har gjort honom populär och pengarna strömmar in i statskassan tack vare de höga världsmarknadspriserna på olja.

Chavez vet dock att det snabbt kan bli ensamt på toppen om pengarna börjar sina. Därför är en annan av hans drivkrafter att skapa så kallade grannskapsråd i hela landet.

Några av dessa grannskapsråd finns redan. Oppositionen menar att de i dag utgör ett slags partikontor som Chavez använder för att undergräva oppositionella borgmästares maktbas. En rädsla finns därför för att råden ska förvandlas till statliga kontrollorgan, som det system som finns på kommunistiska Kuba.

Det tillbakavisas så klart av Chavez, som menar att det handlar om att fördjupa demokratin. Men det står klart att Chavez hoppas få större folklig förankring genom råden – något som han länge saknat eftersom han aldrig haft någon stor folkrörelse i ryggen.

När jag möter några av medlemmarna i ett grannskapsråd i Caracasförorten Katia är de hoppfulla inför framtiden.

– Visst är de flesta som är med i vårt råd chavezsympatisörer. Men vi vill gärna att andra ska vara med också – och naturligtvis får man kritisera presidenten, det här är en demokrati! säger Ivan Palma och Maria Farias.

Frågan är bara vem som kontrollerar vem i slutändan. Presidenten eller de “demokratiska” råd som ska granska honom.

Erik Gustafsson

Denna krönika publicerades i UNT den 4/2 2007.

Continue reading

Två meter?!

“Du kanske ska vara glad för att det är 30 grader varmt?! Här regnar det och är två meter djup slask!” skrev en vän uppbragt till mig nyss.

Uttrycket Nordens Venedig får genast en annan dimension.

Det är sånt som får beslutet att korsa Atlanten på nytt (om än för en tillfällig visit) att framstå i något grådaskig dager. Men ni modo, i nästa vecka flygs det.

Får nog ta en tangolektion i hettan om jag ska klara av de snabba kasten.

Men stjärnor är till för att följas.

Continue reading

Oljan gör Venezuela och USA ömsesidigt beroende

CARACAS. När Hugo Chavez segrade i presidentvalet i december lovade han öka reformtakten för att upprätta det han kallar “tjugohundratalets socialism” i Venezuela. Hans politiska projekt bygger dock fortfarande på att ärkefienden USA köper den venezolanska oljan.

Längs gågatan i stadsdelen Katia i Caracas myllrar det av försäljare som säljer allt från tvättmedel till piratskivor. De tillhör den stora informella delen av ekonomin, som sedan många år sysselsätter nära 50 procent av den arbetsföra befolkningen i Venezuela.

En av dem är Juan Garcia. Han står vid ett bord belamrat med leksaker. Mellan barbiedockor och plastgrävskopor skymtar en drygt 30 centimeter hög Hugo Chavez.

– Före valet i december sålde jag minst femtio såna här Chavezdockor varje dag, säger Juan Garcia leende och visar hur man kan få “chaveziton” att sjunga nationalsången om man trycker på dess rygg.

På förpackningen står det “Made in China”. Det är ingen slump. Venezuelas ekonomi har de senaste åren växt med rekordtakt, tack vare enorma oljeintäkter. Men det mesta av pengarna går till konsumtion av importvaror, snarare än till investeringar i inhemsk produktion.

Chavez har använt en del av pengarna till sina så kallade “misiones”, de sociala program som gjort honom populär i fattiga områden, och till att stödja allierade i regionen, framförallt regeringarna i Bolivia, Kuba och Ecuador.

Han har dessutom ökat vapeninköpen kraftigt.

Enligt en nyligen offentliggjord amerikansk underrättelserapport ökade Venezuelas försvarsutgifter med 12,5 procent under 2006.

Chavez har upprepade gånger hävdat att han tror att USA förbereder en invasion av landet, något som de flesta bedömare dock anser osannolikt.

George W Bush och Hugo Chavez må avsky varandra som pesten, men de är samtidigt ömsesidigt beroende av varandra.

Drygt 60 procent av Venezuelas oljeexport går till USA, ett förhållande som är svårt att ändra på eftersom den venezolanska råoljan kräver en typ av raffinaderier som är ovanliga i resten av världen.

Så medan oron i Mellanöstern gör att George W Bush behöver den venezolanska oljan för att undvika en energikris på hemmaplan, har Chavez i praktiken inte någon annan kund att sälja till.

Den dag USA anser sig kunna leva utan Venezuelas olja skulle landet stå inför ett BNP-ras på närmare 40 procent.

Det är därför inte förvånande att Chavez gör sitt bästa för att rusta inför en osäker framtid. Han har flirtat öppet med Kina, som han ser som en alternativ marknad för den venezolanska oljan.

Den kinesiska regeringen har dock inte visat sig särskilt villig att investera i de raffinaderier som krävs.

Men än så länge går det bra för Chavez.

Intäkterna från oljeexporten nådde förra året motsvarande 500 miljarder kronor, en enorm summa pengar för ett utvecklingsland med 28 miljoner invånare.

Chavez fick 63 procent av rösterna i presidentvalet, vilket till stor del berodde på de populära hälso- och utbildningsprogram som regeringen driver i fattiga förorter och på landsbygden. Och tillväxten för 2006 hamnade på 10 procent, vilket är en av de högsta siffrorna i regionen.

Men bakom tillväxtsiffrorna finns i första hand en expansionistisk stat.

– Exportintäkterna från oljan har finansierat en massiv ökning av de statliga utgifterna, framförallt satsningar på stora infrastrukturprojekt. Det är där tillväxten sker, medan den privata sektorn inte alls frodas i samma utsträckning, säger José Manuel Puente, professor i nationalekonomi vid IESA-universitetet i Caracas.

– Många investerare har blivit skärrade av den senaste tidens tal om nationaliseringar. Det råder helt enkelt stor osäkerhet om vart Chavez är på väg, och många väljer att säkra sina tillgångar i dollar, säger José Manuel Puente.

Chavez förklarade för några veckor sedan att hans regering kommer att förstatliga det stora telefonibolaget CANTV, som privatiserades 1991. Amerikanska Verizon äger en ansenlig andel i CANTV och var just på väg att sälja den till den mexikanske mångmiljardären Carlos Slim när Chavez kungjorde sina avsikter.

Aktien sjönk som en sten, och fallet hindrades först när den ansvarige ministern garanterade att ägarna skulle att få marknadsmässiga priser för sina andelar.

Förtroendet för den venezolanska regeringen är dock på upphällningen bland kapitalägarna, vilket inte minst visar sig genom att priset för en dollar på den svarta valutamarknaden stigit till nära det dubbla jämfört med den officiella kursen.

Regeringen använder sig sedan flera år av fast valutakurs, priskontroller och andra finansiella regleringar för att hindra hyperinflation och kapitalflykt. Trots det hade Venezuela förra året en inflation på drygt 17 procent, en av de högsta i regionen.

– Inflationen äter upp en stor del av den höjda levnadsstandard som till exempel butiker med subventionerade livsmedel gett i fattiga områden, säger José Manuel Puente.

Sedan 2004, när de olika sociala programmen startades, har dock fattigdomen minskat med ett par procentenheter, mätt i antal personer som lever på mindre än två dollar per dag.

Det är en utveckling som måste fortsätta, om Chavez ska ha möjlighet att sitta kvar vid makten till år 2021, som han sagt sig vilja.

Erik Gustafsson

DN 2007-02-02

Continue reading