Yearly Archive: 2006

Nu när regnet faller utanför mitt funkishus och löven samlas i blöta gegghögar har jag bestämt mig. Det blir Latinamerika i höst. Och i vinter. Och i vår.

Först Mexiko. Sedan Guatemala. Och därefter? Det återstår att se.

Efter en månads pustande och frustande och hopknytande av gamla säckar börjar jag nu få upp vittringen på nya äventyr. Förberedelserna är i full gång.

Ni är välkomna att hänga med. Om 16 dagar börjar det.

PS. Jag kunde så klart inte motstå frestelsen att fråga ägaren till pizzerian vid torget varför de har en pizza som heter ”AnnaLind Special” (se föregående blogg).

Han såg allvarligt på mig och svarade: ”Vi öppnade pizzerian samma dag som det hände. Det är därför.” Han syftade självklart på mordet på utrikesminister Anna Lindh.

Erik: ”Fanns det någon särskild tanke bakom valet av fyllning – kebab och isbergssallad – och det faktum att pizzan är halvinbakad?”

Ägaren: ”Nej. Det fanns ingen tanke bakom det.”

Erik: ”Okej. Har ni fler pizzor som är tillägnade särskilda personer?”

Ägaren: ”Ja, några stycken…” [det visar sig att ett antal stamgäster fått pizzor uppkallade efter sig. Anna Lindh var dock inte stamgäst, vilket gör det hela en aning förvirrande. Det är också oklart om de övriga personerna blivit mördade eller ej.]

Erik: ”Okej. Jag vill ha en u-båt, tack.”

Ägaren: ”Att ta med eller äta här?”

Erik: ”Äta här.”

Ägaren: ”Något att dricka?”

Erik: ”Bara vatten, tack.”

Nollpunkt. När jag slutade blogga efter min hemkomst från Mexiko i juni, så var det av både personliga och professionella skäl.

En separation är helt enkelt inget man bloggar om. Och stora dagstidningar brukar inte uppskatta att reportrar bloggar frispråkigt.

Men nu är jag tillbaka. Fri och (relativt) obunden av kapitalets makt i en andrahandslägenhet på Stora Essingen, denna lilla ö i nordvästra Stockholm som jag hamnat på av en slump.

Det finns en pizzeria här som serverar en pizza som heter AnnaLind Special. Den är halvinbakad och är fylld med rödlök, soltorkade tomater, kebab, isbergsallad och vitlökssås. Crazy.

Utanför mitt fönster vajar tallar lätt i vinden. Helt off på stereon. Rönnbärsträd.

Jag vet inte var jag kommer att resa efter den sista oktober, då mitt hyreskontrakt går ut. Någon av er kanske har ett förslag? Jag har några egna tankar. Men jag kanske borde anordna en omröstning?

[lovar – inom kort ska vi ha kommentarfunktion här]

Brittiska myndigheter namngav på fredagen 19 av de 24 unga män som greps under torsdagens räder mot misstänkta terrorister i Storbritannien. Männen, som tros ha planerat attentat mot minst fem amerikanska passagerarflygplan, har fått sina tillgångar frysta.

Beredskapen på Storbritanniens flygplatser låg kvar på den högsta nivån på fredagen, och flera hundra flighter ställdes in. Flygplatspersonal beskrev dock situationen som något mindre kaotisk än dagen innan, vilket berodde på att många passagerare anpassat sig till de nya säkerhetsbestämmelser som införts.

Under hela dagen var polisen ytterst förtegen om detaljer i den pågående utredningen. Men flera tidningar och utländska medieföretag citerade anonyma poliskällor och underrättelseuppgifter.
Annons:

Genom dem framträder en bild av en utredning som på bara någon vecka gått från att handla om rutinmässig bevakning till att bli en operation av internationella mått och oanad betydelse.

Brittiska poliskällor uppger att de haft ögonen på det nätverk som de misstänkta männen är en del av i över ett år. Men en pakistansk underrättelseofficer, som tidningen The Times talat med, menar att det som utlöste torsdagens massiva polisoperation var ett gripande av två brittiska medborgare som gjordes i Pakistan för bara åtta till tio dagar sedan.

De båda britterna greps i städerna Karachi och Lahore, och det de sade i de följande förhören ska ha fått alarmklockor att ringa på säkerhetstjänsters kontor runt om i världen.

– Det enda man kan vara någorlunda säker på i det här läget är att polisen inte skulle vidta sådana här åtgärder om de inte var övertygade om att ett attentat var nära förestående – kanske bara någon eller några dagar bort, säger Magnus Norell, terroristexpert vid FOI, totalförsvarets forskningsinstitut.

Enligt den amerikanska tevekanalen ABC, som citerar amerikans­ka underrättelsekällor, är minst fem misstänkta personer fortfarande på fri fot. Det är dock oklart om dessa individer är direkt kopplade till planeringen av terrordåden eller om de bara ingår i ett bredare nätverk av människor som polisen vill tala med.

Många av de gripna är brittiska medborgare med pakistanskt ursprung, och flera av dem har gjort regelbundna resor till Pakistan. Det gav på fredagen upphov till spekulationer om en eventuell koppling till de islamistiska organisationer som verkar i landet.

Hypotesen tycktes stärkas av att ledaren för den civila grenen av Lashkar-e-Toiba, som kämpar för ett fritt Kashmir, av oklar anledning sattes i husarrest av pakistans­ka myndigheter på fredagen. Några timmar senare varnade USA:s ambassad i Indien för att nya terrordåd kunde inträffa i landet inom kort.

Lashkar-e-Toiba misstänks ligga bakom attentaten mot pendeltåg i Bombay den 11 juli, som krävde fler än 200 människoliv.
– Visst har Lashkar-e-Toiba haft många kontakter med radikala jihadister från olika delar av världen. Men i nuläget är det meningslöst att spekulera i om de hade något med händelserna i London att göra, säger Magnus Norell.

Han ser skeptiskt på de anonyma polisuppgifter i brittiska medier som hävdar att pakistanska islamister skickat stora summor pengar till de nu gripna personernas konton i Storbritannien.
– Det verkar lite märkligt. Det som planerades var ju egentligen inte någon särskilt dyr operation, säger han.

Enligt brittisk polis var de misstänkta attentatsmännens plan att med hjälp av små hemmagjorda bomber som gömts i botten på sportdrycksflaskor spränga upp hål i minst fem amerikanska passagerarplan. Den plötsliga tryckförändringen skulle ha fått katastrofala följder.

Spekulationer om att operationen kan ha varit finansierad och beordrad av al-Qaida har florerat. Men det tror inte Magnus Norell.
– al-Qaida har inte haft någon fungerande infrastruktur sedan de lämnade Afghanistan 2001. Numera är de främst en inspirationskälla för radikala islamister, säger han.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 12/8 2006.

DAMASKUS. Syriens president Bashar Assad kallade på söndagen det israeliska flyganfallet mot staden Kana för ”statsterrorism”. Samtidigt sade en syrisk minister till DN att en fredsuppgörelse förutsätter en ”fullständig lösning” av konflikten mellan Israel och arabvärlden.

Buthaina Shabaan, minister med ansvar för syrier boende i utlandet, sitter och ser på teve när DN släpps in på hennes kontor i Damaskus utkanter. Hon är upprörd och gestikulerar mot bilderna från staden Kana som flimrar förbi på teven.

– Det är ett folkmord som pågår och det är riktat mot oss araber, säger hon.
Annons:

Det är ingen tvekan om att attacken mot Kana innebar en PR-mässig katastrof för israelerna och en motsvarande triumf för syrierna.

Det är talande att minister Shabaan sitter ensam på ett kontor och ser på en amerikansk tevekanal medan FN-byggnaden i Beirut vandaliseras. Telefonen ringer inte en enda gång under den halvtimme som intervjun pågår. Inga diplomater hör av sig.

– Vi har inte varit i kontakt med amerikanerna över huvud taget sedan det här kriget inleddes för 18 dagar sedan. De vill inte tala med oss. Européerna har vi bara haft sporadiska samtal med, säger Buthaina Shabaan.

Samtidigt har Syriens regering blivit allt öppnare i sitt stöd till Hizbollah, och kraven som landet ställer för en fredsuppgörelse ses som orealistiska av stora delar av omvärlden.

– Det krävs tre saker: först eldupphör, sedan fångutväxling och slutligen en stor uppgörelse om hela konflikten i Mellanöstern, säger Buthaina Shabaan.

Konkret innebär det att syrierna vill att Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna och Sheebagårdarna, samtidigt som en tvåstatslösning i Israel-Palestina uppnås. I det sistnämnda ingår de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och Jerusalems status.

Det krävs inget snille för att räkna ut att en sådan uppgörelse är avlägsnare än på mycket länge. I stället ökar spänningen mellan Syrien och Israel för varje dag.

På lördagskvällen bombade israeliskt stridsflyg en gränspostering mellan Syrien och Libanon, samtidigt som obekräftade medieuppgifter talade om stora truppsammandragningar på båda sidor om Golanhöjderna, det omstridda området mellan Israel och Syrien.

Enligt syriska medier har dessutom ett obemannat israeliskt spaningsplan skjutits ned av syriskt luftvärn, något som israelisk militär förnekar även om man medger ”ett tekniskt missöde”.

Israeliska poliskällor uppgav dessutom att den nya typ av långdistansraket som börjat användas av Hizbollah är tillverkad i Syrien.
– Det är inte sant! Den är absolut inte tillverkad i Syrien, säger Buthaina Shabaan.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.

DAMASKUS. Vid ett besök på ett hammam, ett av de arabiska badhusen i Damaskus, kommer man lätt i samspråk med människor man inte känner.

Två unga män, Kemal och Mahmoud, börjar prata med mig i vattenångarna och efteråt tar vi igen oss med några koppar te under de höga valven. På en av väggarna hänger ett porträtt av president Bashar Assad. Vad tycker de om honom?

– Vi respekterar honom. Ja, vi respekterar honom faktiskt alldeles för mycket – för gör vi inte det, så slår han oss i huvudet, säger Mahmoud och skrattar.

Men sedan säger han att han helst inte vill att jag sätter ut hans efternamn om jag ska skriva det i tidningen.

När Bashar Assad 2000 efterträdde sin far som president fanns det stora förhoppningar om att landet skulle demokratiseras. Till en början såg det bra ut, människorättsaktivister och andra oppositionella fick större utrymme.

Men efter bara ett drygt halvår valde Assad att återuppta sin fars brutala maktutövning, med skenrättegångar mot politiska motståndare och ett järngrepp om medierna.

Sedan dess har Syrien varit i det närmaste utfryst i internationella sammanhang. Men nu, menar många bedömare, ser Bashar Assad chansen att ge en bild av sig själv som en upplyst och human despot. Inte minst genom det generösa mottagandet av hundratusentals libanesiska flyktingar.

Kemal och Mahmoud tar mig med till den vackra Saida Zainab-moskén, en av shiamuslimernas heligaste platser. Där möter vi Zeina och Nasser, ett libanesiskt par som flydde från Baalbek i Bekaadalen för en dryg vecka sedan.

De gifte sig den sista kvällen i Baalbek. Det var tänkt att bli en stor fest, men så började bomberna att falla.

– De sprängde fem bensinstationer i närheten av där vi bodde. Kan du föreställa dig hur det låter? frågar Zeina.

Hon och Nasser hade tänkt att åka till Syrien på smekmånad, men nu blev det en annan typ av resa i stället. Och i Baalkbek står huset som de byggt tillsammans tomt.

– Vi hann inte bo en enda dag i huset. Men jag tänker återvända. Jag tänker inte bli som de palestinier som fortfarande har kvar nycklarna till husen de förlorade för sextio år sedan, säger hon bestämt.

Erik Gustafsson

Publicerad i DN den 30/7 2006.

DAMASKUS. USA och Israel har under de senaste dagarna ökat pressen på Syriens regering att hindra inflödet av vapen till Hizbollah. Syrien kräver dock stora eftergifter för att sätta press på gerillan, något som i förlängningen kan leda till ett utvidgat krig.

I basaren i Damaskus gamla stadskärna står Ahmed Hassan och skopar upp kula efter kula med glass till de många flanerande barnfamiljerna. När DN frågar om han är rädd för att kriget i grannlandet Libanon ska sprida sig till Syrien rycker han på axlarna.

– Visst är man lite orolig för det. Men jag tror trots allt inte att det kommer att hända, säger han och slänger en blick mot den bild av Hizbollahledaren Hassan Nasrallah som sitter uppsatt på väggen bredvid honom.

De flesta vanliga syrier verkar dela sin regerings bedömning att både Israel och USA har fullt upp med militära operationer på annat håll och därför helst undviker en militär konfrontation med Hizbollahs finansiärer, Syrien och Iran. De båda länderna fortsätter därför att ge öppet stöd till gerillarörelsen.

Arabiska medier citerade på fredagen obekräftade uppgifter om att Hassan Nasrallah varit på blixtvisit i Damaskus för överläggningar med president Bashar Assad och Irans utrikesminister. Oavsett sanningshalten i de uppgifterna, så sker den sortens läckor från syriska tjänstemän sällan utan regimens uttryckliga godkännande.

– Den kaotiska situationen i Irak och de hårda striderna i Afghanistan har fått de syriska och iranska regeringarna att tro att den amerikanska militären är överansträngd, säger en högt uppsatt västerländsk diplomat till DN.

– När den förre utredaren av mordet på Libanons premiärminister Hariri byttes ut och de öppna anklagelserna mot Syrien avtog, så sågs även det som ett tecken på svaghet från USA:s sida, säger diplomaten, som av hänsyn till sitt lands förbindelser med Syrien inte vill uppge sitt namn.

Om den resolution om en fredsplan som USA och Storbritannien vill genomdriva i FN:s säkerhetsråd ska vara realistisk, så krävs det att Syrien utövar påtryckningar på Hizbollah.

– Men varför skulle syrierna göra det? Varför skulle de begå politiskt självmord och göra sig av med sitt starkaste kort i det spel om dominansen i Mellanöstern som pågår nu? frågar sig diplomaten retoriskt.

Han får indirekt medhåll av Georges Jabbour, en inflytelserik parlamentsledamot för Baathpartiet som anses stå den högsta ledningen i Syrien nära.

– Som jag ser det finns det två tänkbara scenarier. Det ena innebär en vapenvila och förhandlingar om en lösning på hela konflikten i Mellanöstern – inte enbart Libanonfrågan. Det andra scenariot innebär att Israel, frustrerat över svårigheten att avancera i södra Libanon, konfronterar även Syrien direkt och då finns risken att vi får ett storkrig på halsen, säger Georges Jabbour när DN träffar honom.

Syriens önskedröm är att få tillbaka Golanhöjderna, som förlorades till Israel i sexdagarskriget 1967. Iran vill å sin sida få välsignelse för landets kärnkraftsprogram. Men en sådan uppgörelse är osannolik.

– En hållbar lösning måste åtminstone innehålla ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade Sheebagårdarna. Och avväpningen av Hizbollah skulle kunna lösas genom att gerillan ställs under den reguljära libanesiska arméns befäl, säger Georges Jabbour.

Än har dock inte ens preliminära samtal inletts, eftersom Bushadministrationen konsekvent avböjer att tala med Syrien. De försök som Egypten, Jordanien och Saudiarabien gjort för att mjuka upp president Assads linje har varit fruktlösa och Italiens vice utrikesminister Massimo D’Allema manade därför på lördagen västmakterna till att omedelbart inleda en dialog med såväl Iran som Syrien.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.