Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Tio år senare

Guatemala Citys svala luft är en välsignelse efter fem dagar på stranden. Och som bonus: en stabil internetuppkoppling!

Ja, playan må vara vacker som ett vykort och trygg som en Astrid Lindgren-bok, men efter några dagar av svettig hetta började jag klättra på väggarna.

Att det här landet dessutom är ett slags fängelse för nästan alla som bor här gör inte saken bättre. Den lilla rika elit som tillhör överklass och övre medelklass gömmer sig i enorma gated communities och tar sig till jobbet i helikoptrar eller dyra bilar med dimmade rutor.

De fattiga är inlåsta i det hopplösa valet mellan att uthärda hunger och otrygghet och att försöka ta sig till USA, där de med största sannolikhet möts av låglönearbeten och förnedrande behandling.

Den skenande brottsligheten är ett av de allvarligaste problemen och har lett till att konceptet "promenad" är i det närmaste okänt numera i Guatemala City. Man tar bilen överallt, av säkerhetsskäl. Samtidigt leder bara en försvinnande liten del av de tiotusentals grova brott som begås varje år till fällande domar.

I dag, fredag, är det tio år sedan fredsavtalen mellan regeringen och väntergerillorna skrevs under. Men trots att vissa framsteg gjorts sedan dess, består många av de grundläggande orsaker som en gång utlöste det blodiga inbördeskriget.

Rasismen mot landets majoritetsbefolkning, mayaindianerna, är lika omfattande som någonsin tidigare inom den vita eliten. Jordfördelningen är skev som ett cykelhjul efter en frontalkrock. Och fattigdomen håller en stor majoritet av befolkningen i ett järngrepp.

Samtidigt utgör korruptionen inte ett undantag, utan snarare en regel som följs med nitisk precision av byråkrater och politiker, vilket inte minst understöds av narkotikamaffians maktambitioner.

Vissa ljuspunkter finns så klart ändå. Civilsamhället är i dag betydligt bättre organiserat än för tio år sedan, även om mycket återstår att göra. Och det är ju för väl att det finns en och annan biståndsarbetare som försöker få den till synes hopplösa utvecklingen att gå åt rätt håll.

Nästa stopp: Kuba.

You may also like...