Det jordskalv och efterföljande flodvåg som inträffade på måndagen är bara det senaste i en rad av kraftiga skalv som drabbat Indonesien efter den stora tsunamikatastrofen i Asien för nitton månader sedan.

Vulkanutbrott, jordbävningar och flodvågor. Sedan havsbottnen fullständigt rasade igenom utanför Sumatras kust den 26 december 2004 har de olika öarna som Indonesien består av fortsatt att plågas av kraftiga jordskalv.

Det är lätt att misstänka att det finns ett samband mellan dessa skalv och de enorma förskjutningar som inträffade på kort tid under annandag jul 2004. Men Reynir Bödvarsson, seismolog vid Uppsala universitet, tror inte det.

– Nej, jag tror snarare att det är en slump att vi sett så många skalv de senaste åren, säger han.

Den enda jordbävning som misstänks ha påverkats av skalvet i december 2004 är, enligt Reynir Bödvarsson, den som inträffade i havet norr om Sumatra i mars förra året. Den uppmättes till 8,7 på richterskalan och krävde 1.300 människoliv, varav de flesta på ön Nias.

Att jorden rör så mycket på sig i just Indonesien beror på att hastigheten som kontinentalplattorna flyttar sig mot varandra med där är relativt hög – sex centimeter per år. Spänningar uppstår i skarvarna mellan plattorna och trycket orsakar förkastningar och ras.

När den enorma flodvågen i december 2004 började sin färd mot land uppmätte världens seismografer 9,0 på richterskalan och en 140 mil lång förkastning uppstod. Senare uppjusterades skalvets styrka till 9,3.

Måndagens skalv utanför Javas kust uppmättes till mellan 6,8 och 7,7 på richterskalan och förkastningssprickan var betydligt kortare än den som uppstod på annandag jul 2004.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 19/7 2006.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan och Storbritanniens premiärminister Tony Blair föreslog på måndagen att en fredsbevarande styrka ska skapas för att garantera att Hizbollah inte använder södra Libanon som bas för raketbeskjutning. I gengäld skulle Israel upphöra med sina flyganfall.

– Det är enda sättet som vi kan få stopp på våldet, sade Tony Blair vid en presskonferens i S:t Petersburg, där han deltog vid G8-mötets sista dag.

Den brittiske premiärministern erkände dock att det kommer att ta tid att sammanställa en sådan insatsstyrka och att det förutsätter att parterna i konflikten godkänner dess legitimitet. Israels regering förklarade sig genast vara skeptisk till förslaget.
Annons:

– Jag tror inte vi är redo för en sådan lösning än. Vi befinner oss fortfarande i en fas där vi vill försäkra oss om att Hizbollah inte är förskansat vid vår norra gräns, sade en talesman för premiärminister Ehud Olmerts regering.

Fredstrevaren kom samtidigt som ihärdiga rykten cirkulerade om att en israelisk markoffensiv var nära förestående. Israel har hittills bara använt sitt flygvapen, artilleri och flotta för att attackera mål i Libanon, men under natten till måndagen genomfördes för första gången en markräd över gränsen.

Israeliska armétalesmän förklarade dock att det rörde sig om en ”mindre och tillfällig aktion” mot några Hizbollahläger precis intill gränsen och att de specialtrupper som deltagit nu återvänt till den israeliska sidan.

Tusentals människor försökte ändå på måndagen ta sig norrut från de områden i södra Libanon som drabbats hårdast av de israeliska bombningarna. Tevebilder visade människor som gående och på alla andra tänkbara vis försökte ta sig bort från de områden där striderna rasar.

Samtidigt kom rapporter om att israeliskt stridsflyg för första gången bombat mål i norra Libanon. Två libanesiska arméposteringar förstördes och minst sex soldater dödades i en attack nära staden Tripoli.

Även i Beirut fortsatte angreppen mot misstänkta Hizbollahfästen i huvudstadens södra förorter. Mörka rökpelare steg på nytt från de stadsdelar där stora delar av den shiamuslimska befolkningen bor.

Sammanlagt ett trettiotal civila uppges ha dödats under måndagen till följd av de israeliska bombningarna i Libanon.

Men även Hizbollahs raketattacker mot städer i norra Israel fortsatte. Bland annat kollapsade ett trevåningshus i Haifa sedan en Katjusjaraket träffat det. En libanesisk tevekanal uppgav också att ett israeliskt F16-plan skjutits ned över Libanon under natten till måndagen.

En israelisk tevekanal rapporterade i gengäld att den israeliska regeringen planerade att attackera elverk och därmed slå mot hela Libanons energiförsörjning.

Andra civila installationer, som bensinstationer och fabriker, har redan sedan tidigare bombats av israelerna. Men att slå ut elförsörjningen skulle kunna utlösa en humanitär kris, något som inte minst visas av situationen i Gaza.

På måndagen besökte Irans utrikesminister Monouchehr Mottaki Syrien, där han levererade ett brev i vilket president Ahmadinejad garanterar iransk uppbackning till Syrien om Israel anfaller landet.

Det diplomatiska spelet pågick också i Bryssel, där EU:s utrikesministrar träffades för att diskutera den allt mer upptrappade situationen i Mellanöstern. Utrikesministrarna enades om att mana parterna till återhållsamhet, men inget entydigt krav på eldupphör ställdes.

Då var USA:s president George W Bush betydligt rakare i sina formuleringar, när han av misstag glömde slå av mikrofonen vid G8-mötet i S:t Peterburg på måndagen. Under ett privat samtal med Tony Blair, som av en slump sändes ut i kongressanläggningens interna tevesystem, sade Bush att ”det man verkligen behöver göra är att få Syrien att säga åt Hizbollah att sluta upp med den här skiten”.

USA:s utrikesminister Condolezza Rice planerar att resa till Mellanöstern med förhoppningar om att kunna mildra spänningarna i en region där Israel under flera dagar har bombarderat Libanon och där Hizbollah-milisen avfyrat raketer mot den judiska staten.

Rice återvänder till USA från Ryssland på måndagskvällen och kommer då att besluta om när det bär av till Mellanöstern.

Erik Gustafsson

Hizbollah har eldkraft i form av soldater, raketer och missiler

Enligt analytikern Nicholas Branford vid Jane’s Defence Weekly och underrättelsekällor i Israel och Libanon har Hizbollah:

600 heltidssoldater, 3 000–4 000 veteraner som kan mobiliseras och 15 000–30 000 reservister.

13 000 raketvapen av typ katjusja. En 107 mm variant med 11 kilometers räckvidd och en 122 mm variant med 20 kilometers räckvidd.

Omkring 100 iransktillverkade raketvapen av typ Fajr-3 med en räckvidd på 45 kilometer och Fajr-5 med 70 kilometers räckvidd.
Syrientillverkade raketvapen på 220 mm och en stridsspets på 90 kilo.

Iran tros ha försett Hizbollah med ballistiska missiler med en räckvidd på 200 kilometer och en stridsspets på 600 kilo.

Hizbollah skadade allvarligt ett israeliskt krigsfartyg utanför Beirut i förra veckan med iransk missil av typ C-802.

Källa: Reuters

Publicerat i DN den 18/7 2006.

DN ställde tre frågor till folkrättsexperten Ove Bring om de pågående striderna i Libanon och raketbeskjutningen av norra Israel.

Är det i folkrättslig mening ett krig som pågår?

– Ja, eftersom det är två stater inblandade och strider pågår över gränsen. Israel har dessutom utsett den libanesiska regeringen till sin motpart. Det hade varit annorlunda om till exempel Israel och Libanon tillsammans angripit Hizbollah. Då hade man talat om ”militära operationer” i stället, men nu rör det sig alltså i folkrättslig mening om ett ”krig”.

Israel menar att landet angrips av en allians bestående av Hizbollah, Hamas, Syrien och Iran. Går det att folkrättsligt motivera ett israeliskt angrepp mot till exempel Syrien?

– Nej, inte i nuläget. Det skulle vara ett oproportionerligt svar. Och även om det skulle visa sig att syriska eller iranska militärer befinner sig i Libanon och ger viss assistans till Hizbollah, så borde det räcka med att slå ut dessa enheter – inte angripa ett helt land.

Agerar Israel i enlighet med folkrätten för närvarande?

– När det gäller rätten till självförsvar, så tycker jag att de fortfarande har rätten på sin sida. Inte minst med tanke på raketbeskjutningen av Haifa. Men israelerna bryter mot internationell humanitär rätt när de bombar sönder hela bostadskvarter i Beirut – då gör man inte sitt yttersta för att skydda civilbefolkningen.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 18/7 2006.

Omkring en miljon människor demonstrerade på söndagen i Mexico City för att visa sitt stöd för vänsterkandidaten Andres Manuel López Obradors krav på en omräkning av rösterna efter presidentvalet den 2 juli.

FN:s säkerhetsråd avslutade krismötet i New York sent på fredagskvällen. Mötet ledde inte till något gemensamt ställningstagande för att få ett slut på Israels attacker på libanesiskt territorium. USA var ensamt om att vägra att ens mana Israel till återhållsamhet när det gällde de militära offensiverna i både Libanon och Gaza.

- Vi möts här i dag i skuggan av ett omfattande och barbariskt angrepp på mitt land. Just nu förstör israeliska styrkor infrastruktur och dödar oskyldiga civila, sade Libanons FN-ambassadör när mötet öppnades.
Tidigare under dagen hade Libanons premiärminister Fouad Siniora vädjat till USA:s president George W Bush att använda sitt inflytande för att sätta stopp för den israeliska offensiven.

Men en talesman för Vita huset meddelade att den amerikanske presidenten ”inte tänker ta militära beslut för Israels räkning”. Den amerikanska linjen i säkerhets­rådet föreföll snarare gå på Israels linje, med krav på ett fullständigt avväpnande av Hizbollah.
Annons:

FN-ambassadör John Bolton hänvisade till att det i en flera år gammal FN-resolution slås fast att Hizbollah ska avväpnas – något som inte har gjorts eftersom den libanesiska regeringen varit svag och splittrad.

Men den amerikanska regeringens linje gick stick i stäv med vad många av de övriga medlemmarna av säkerhetsrådet sade under det flera timmar långa mötet runt det ovala bordet i FN:s högkvarter.

Många, bland andra Frankrike och Ryssland, riktade hård kritik mot vad de såg som ”ett oproportionerligt bruk av våld” från Israels sida. Enligt internationell rätt har ett land rätt att försvara sitt territorium – men det våld som används ska stå i proportion till hotet som landet ställs inför.

Redan på torsdagen röstade säker­hetsrådet om en resolution som Qatar hade lagt fram och som bland annat riktade kritik mot Israels militära offensiv. Den resolutionen gick dock inte igenom, eftersom USA lade in sitt veto mot den. Anledningen sades vara att den var allt för ensidig och inte ställde krav på båda sidor.

Samtidigt växer spänningen mellan Israels regering och Syrien, sedan israeliska ministrar pekat ut syrierna som ansvariga för kidnappningen av två israeliska soldater på onsdagen.

Även USA:s president Bush har sagt att ”Syrien ska ställas till ansvar” för sin roll i den upptrappade situationen.

Det fick på fredagen Irans president Mahmoud Ahmadinejad att höja ett varningens finger. I ett telefonsamtal med den syriske presidenten Bashar Assad sade han att ett angrepp på Syrien kommer att få ett ”hårt svar”.

FN:s generalsekreterare Kofi Annan skickade på torsdagen en grupp bestående av de rutinerade diplomaterna Vijay Nambiar, Alvaro de Soto och Terje Roed Larsen till Mellanöstern för att medla i konflikten. De väntades först resa till Egypten och sedan fortsätta till Israel, Libanon och Syrien.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 15/7 2006.

Sveriges regering riktar skarp kritik mot Israels offensiv i Libanon och fördömer landets agerande i Gaza. Det sade utrikesminister Jan Eliasson vid en pressträff på torsdagseftermiddagen.

– Israels militära offensiv i Libanon innebär en oerhört farlig upptrappning av situationen i regionen, sade en tydligt oroad Jan Eliasson när han kom ut på innergården i Arvfurstens palats.

[forts fattas]