Erik de la Reguera
Journalist och författare | Journalist and author | Periodista y escritor | Journaliste et écrivain

Monthly Archive: juli 2006

Syrien anklagar Israel för statsterrorism

DAMASKUS. Syriens president Bashar Assad kallade på söndagen det israeliska flyganfallet mot staden Kana för ”statsterrorism”. Samtidigt sade en syrisk minister till DN att en fredsuppgörelse förutsätter en ”fullständig lösning” av konflikten mellan Israel och arabvärlden.

Buthaina Shabaan, minister med ansvar för syrier boende i utlandet, sitter och ser på teve när DN släpps in på hennes kontor i Damaskus utkanter. Hon är upprörd och gestikulerar mot bilderna från staden Kana som flimrar förbi på teven.

– Det är ett folkmord som pågår och det är riktat mot oss araber, säger hon.
Annons:

Det är ingen tvekan om att attacken mot Kana innebar en PR-mässig katastrof för israelerna och en motsvarande triumf för syrierna.

Det är talande att minister Shabaan sitter ensam på ett kontor och ser på en amerikansk tevekanal medan FN-byggnaden i Beirut vandaliseras. Telefonen ringer inte en enda gång under den halvtimme som intervjun pågår. Inga diplomater hör av sig.

– Vi har inte varit i kontakt med amerikanerna över huvud taget sedan det här kriget inleddes för 18 dagar sedan. De vill inte tala med oss. Européerna har vi bara haft sporadiska samtal med, säger Buthaina Shabaan.

Samtidigt har Syriens regering blivit allt öppnare i sitt stöd till Hizbollah, och kraven som landet ställer för en fredsuppgörelse ses som orealistiska av stora delar av omvärlden.

– Det krävs tre saker: först eldupphör, sedan fångutväxling och slutligen en stor uppgörelse om hela konflikten i Mellanöstern, säger Buthaina Shabaan.

Konkret innebär det att syrierna vill att Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna och Sheebagårdarna, samtidigt som en tvåstatslösning i Israel-Palestina uppnås. I det sistnämnda ingår de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och Jerusalems status.

Det krävs inget snille för att räkna ut att en sådan uppgörelse är avlägsnare än på mycket länge. I stället ökar spänningen mellan Syrien och Israel för varje dag.

På lördagskvällen bombade israeliskt stridsflyg en gränspostering mellan Syrien och Libanon, samtidigt som obekräftade medieuppgifter talade om stora truppsammandragningar på båda sidor om Golanhöjderna, det omstridda området mellan Israel och Syrien.

Enligt syriska medier har dessutom ett obemannat israeliskt spaningsplan skjutits ned av syriskt luftvärn, något som israelisk militär förnekar även om man medger ”ett tekniskt missöde”.

Israeliska poliskällor uppgav dessutom att den nya typ av långdistansraket som börjat användas av Hizbollah är tillverkad i Syrien.
– Det är inte sant! Den är absolut inte tillverkad i Syrien, säger Buthaina Shabaan.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.

Den stora bröllopsfesten kom av sig

DAMASKUS. Vid ett besök på ett hammam, ett av de arabiska badhusen i Damaskus, kommer man lätt i samspråk med människor man inte känner.

Två unga män, Kemal och Mahmoud, börjar prata med mig i vattenångarna och efteråt tar vi igen oss med några koppar te under de höga valven. På en av väggarna hänger ett porträtt av president Bashar Assad. Vad tycker de om honom?

– Vi respekterar honom. Ja, vi respekterar honom faktiskt alldeles för mycket – för gör vi inte det, så slår han oss i huvudet, säger Mahmoud och skrattar.

Men sedan säger han att han helst inte vill att jag sätter ut hans efternamn om jag ska skriva det i tidningen.

När Bashar Assad 2000 efterträdde sin far som president fanns det stora förhoppningar om att landet skulle demokratiseras. Till en början såg det bra ut, människorättsaktivister och andra oppositionella fick större utrymme.

Men efter bara ett drygt halvår valde Assad att återuppta sin fars brutala maktutövning, med skenrättegångar mot politiska motståndare och ett järngrepp om medierna.

Sedan dess har Syrien varit i det närmaste utfryst i internationella sammanhang. Men nu, menar många bedömare, ser Bashar Assad chansen att ge en bild av sig själv som en upplyst och human despot. Inte minst genom det generösa mottagandet av hundratusentals libanesiska flyktingar.

Kemal och Mahmoud tar mig med till den vackra Saida Zainab-moskén, en av shiamuslimernas heligaste platser. Där möter vi Zeina och Nasser, ett libanesiskt par som flydde från Baalbek i Bekaadalen för en dryg vecka sedan.

De gifte sig den sista kvällen i Baalbek. Det var tänkt att bli en stor fest, men så började bomberna att falla.

– De sprängde fem bensinstationer i närheten av där vi bodde. Kan du föreställa dig hur det låter? frågar Zeina.

Hon och Nasser hade tänkt att åka till Syrien på smekmånad, men nu blev det en annan typ av resa i stället. Och i Baalkbek står huset som de byggt tillsammans tomt.

– Vi hann inte bo en enda dag i huset. Men jag tänker återvända. Jag tänker inte bli som de palestinier som fortfarande har kvar nycklarna till husen de förlorade för sextio år sedan, säger hon bestämt.

Erik Gustafsson

Publicerad i DN den 30/7 2006.

Syrien fortsätter stödja Hizbollah

DAMASKUS. USA och Israel har under de senaste dagarna ökat pressen på Syriens regering att hindra inflödet av vapen till Hizbollah. Syrien kräver dock stora eftergifter för att sätta press på gerillan, något som i förlängningen kan leda till ett utvidgat krig.

I basaren i Damaskus gamla stadskärna står Ahmed Hassan och skopar upp kula efter kula med glass till de många flanerande barnfamiljerna. När DN frågar om han är rädd för att kriget i grannlandet Libanon ska sprida sig till Syrien rycker han på axlarna.

– Visst är man lite orolig för det. Men jag tror trots allt inte att det kommer att hända, säger han och slänger en blick mot den bild av Hizbollahledaren Hassan Nasrallah som sitter uppsatt på väggen bredvid honom.

De flesta vanliga syrier verkar dela sin regerings bedömning att både Israel och USA har fullt upp med militära operationer på annat håll och därför helst undviker en militär konfrontation med Hizbollahs finansiärer, Syrien och Iran. De båda länderna fortsätter därför att ge öppet stöd till gerillarörelsen.

Arabiska medier citerade på fredagen obekräftade uppgifter om att Hassan Nasrallah varit på blixtvisit i Damaskus för överläggningar med president Bashar Assad och Irans utrikesminister. Oavsett sanningshalten i de uppgifterna, så sker den sortens läckor från syriska tjänstemän sällan utan regimens uttryckliga godkännande.

– Den kaotiska situationen i Irak och de hårda striderna i Afghanistan har fått de syriska och iranska regeringarna att tro att den amerikanska militären är överansträngd, säger en högt uppsatt västerländsk diplomat till DN.

– När den förre utredaren av mordet på Libanons premiärminister Hariri byttes ut och de öppna anklagelserna mot Syrien avtog, så sågs även det som ett tecken på svaghet från USA:s sida, säger diplomaten, som av hänsyn till sitt lands förbindelser med Syrien inte vill uppge sitt namn.

Om den resolution om en fredsplan som USA och Storbritannien vill genomdriva i FN:s säkerhetsråd ska vara realistisk, så krävs det att Syrien utövar påtryckningar på Hizbollah.

– Men varför skulle syrierna göra det? Varför skulle de begå politiskt självmord och göra sig av med sitt starkaste kort i det spel om dominansen i Mellanöstern som pågår nu? frågar sig diplomaten retoriskt.

Han får indirekt medhåll av Georges Jabbour, en inflytelserik parlamentsledamot för Baathpartiet som anses stå den högsta ledningen i Syrien nära.

– Som jag ser det finns det två tänkbara scenarier. Det ena innebär en vapenvila och förhandlingar om en lösning på hela konflikten i Mellanöstern – inte enbart Libanonfrågan. Det andra scenariot innebär att Israel, frustrerat över svårigheten att avancera i södra Libanon, konfronterar även Syrien direkt och då finns risken att vi får ett storkrig på halsen, säger Georges Jabbour när DN träffar honom.

Syriens önskedröm är att få tillbaka Golanhöjderna, som förlorades till Israel i sexdagarskriget 1967. Iran vill å sin sida få välsignelse för landets kärnkraftsprogram. Men en sådan uppgörelse är osannolik.

– En hållbar lösning måste åtminstone innehålla ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade Sheebagårdarna. Och avväpningen av Hizbollah skulle kunna lösas genom att gerillan ställs under den reguljära libanesiska arméns befäl, säger Georges Jabbour.

Än har dock inte ens preliminära samtal inletts, eftersom Bushadministrationen konsekvent avböjer att tala med Syrien. De försök som Egypten, Jordanien och Saudiarabien gjort för att mjuka upp president Assads linje har varit fruktlösa och Italiens vice utrikesminister Massimo D’Allema manade därför på lördagen västmakterna till att omedelbart inleda en dialog med såväl Iran som Syrien.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.

Överallt en leende Nasrallah

Den senaste veckan har gatubilden i Damaskus förändrats av en knubbig man med skägg, turban och stora glasögon. När man minst anar det dyker han upp, fromt leende från affischer, bildekaler och butiksfönster.

Han ser faktiskt ganska snäll ut. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det bara var en hygglig 46-åring med lite udda klädsmak.

Naturligtvis rör det sig om Hizbollahs högste ledare, Hassan Nasrallah. Denne Israels fiende nummer ett är minst sagt populär i Syriens huvudstad. I ett land där president Assads bild finns uppsatt på nästan alla offentliga platser, är det ovanligt att se en annan person ta upp konkurrensen.
Annons:

På marknaden i gamla stan står Yousuf Abu Korra och säljer t-tröjor med Hizbollahledaren avbildad på framsidan.

– Affärerna går bra. Det är många som vill ha Nasrallah-tröjor, säger han och ler brett.

Tröjorna finns i olika färger och med gerillaledaren i olika vinklar och varierande ansiktsuttryck. För motsvarande 20 kronor får man ha honom på bröstet. En gul Hizbollahflagga kostar ungefär lika mycket, och nöjer man sig med en affisch kommer man undan med en femma.

– Alla här älskar Nasrallah. Han talar klokt, säger Yousuf Abu Korra, som bara någon timme tidigare sett gerillaledaren göra ännu ett trotsigt uttalande i teve.

När jag frågar hur det kan komma sig att den här sortens tröjor och affischer är vanligare i Syrien än i Libanon, rycker han på axlarna.

– Syriens regering och de flesta som bor här stödjer Hizbollah. Det är därför, säger han lakoniskt.

Exakt hur nära banden är mellan Hassan Nasrallah och Syriens president Assad vet ingen. Men ska man döma av de affischer där de båda står vända mot varandra och ler, så har inte relationen försämrats.

Många bedömare menar därför att Syrien har en nyckelroll för att få stopp på kriget i Libanon. Men att varken Syrien eller Iran var inbjudna till den konferens i Rom som behandlade krisen, gjorde knappast polariseringen mindre.

– En lösning på konflikten kan inte ske utan att Hizbollah, Syrien och Iran deltar i förhandlingarna, sade en syrisk minister på onsdagen.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-27

Attacker mot mattransporter skrämmer hjälporganisationer

BEIRUT-DAMASKUS. Efter en timmes taxiresa på vindlande bergsvägar från Beirut öppnar sig den stora och bördiga Bekaadalen. Ett svagt dis hänger över de brunbrända åkrarna och ovanför oss cirklar osynliga israeliska stridsflygplan.

Sedan kriget bröt ut för två veckor sedan har hela Bekaadalen utsatts för intensiva bombningar. Hizbollah anses ha ett starkt fäste bland de fattiga shiamuslimerna i området och israeliska flygattacker sker därför nästan varje dag. Värst har byarna kring staden Baalbek drabbats, men även här i den södra delen av dalen slår missilerna ned ibland.

När vi har kört ett stycke till och börjar närma oss staden Zahlé får vi syn på ett par utbrända lastbilar som står på motsatt sida av vägen. De är svarta av sot.
Annons:

Möjligen misstänkte den israeliske pilot som sköt i väg de dödliga missilerna att det fanns vapen i lastbilarna. Men det rörde sig om mattransporter till de många flyktingarna i Beirut och södra Libanon. Nu är de svarta plåtskeletten en effektiv varning till alla som funderar på att arbeta för hjälporganisationer.

FN:s livsmedelsprogram WFP har de senaste dagarna uttryckt frustration över att det blir allt svårare att få tag på lastbilschaufförer som är villiga att ta risken att frakta mat och mediciner från Syrien till Beirut och vidare söderut.

Trots Condoleezza Rices tal om att skapa ”säkra korridorer” för hjälpsändningar är det fortfarande i stort sett bara via enstaka fartygsleveranser från Cypern som hjälpen når fram.

Samtidigt har mat, vatten och mediciner börjat bli bristvaror i de många skolor och parker i Beirut där flyktingar samlats.

På onsdagen kunde dock en första lastbilskonvoj med tio fordon lämna Beirut lastade med livsmedel och förnödenheter till de nödlidande i södra Libanon.

Enligt Hariristiftelsen, som driver många av Libanons sjukhus, finns det 195.000 flyktingar enbart i Beirut. Sammanlagt uppges cirka 800.000 människor vara på flykt.

I stadsdelen Verdun i västra Beirut ser doktor Mahmoud Khodr på mig med trötta ögon. Hans mobila läkarstation ger gratis service till människor som sökt skydd i skolorna i området runt omkring.

Sedan elva dagar tillbaka arbetar han, den andra läkaren och den enda sjuksköterskan 24 timmar om dygnet.

– Vi försöker få ett par timmars sömn någon gång ibland. Men det är svårt att hinna med, säger han.

Cirka 3.000 flyktingar är beroende av den service läkarstationen erbjuder. Men det är brist på mediciner.

– Framför allt saknar vi mediciner mot kroniska sjukdomar, som diabetes och hjärtsjukdomar. Och dessutom märker vi att allt fler barn börjar få diarré, säger doktor Khodr.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-27

Rumlarna har lämnat Österns Paris

BEIRUT. När man vandrar längs Beiruts nedsläckta gator efter mörkrets inbrott är det svårt att tänka sig att det här för bara några veckor sedan ansågs vara Mellanösterns partystad nummer ett.

Då flockades oljeförmögna playboys från gulfstaterna tillsammans med europeiska ungdomar och libanesisk övre medelklass på de många barerna och restaurangerna i det nybyggda centrumet och i kvarteren i östra Beirut.

Nu är elektriciteten ransonerad, restaurangerna och nattklubbarna igenbommade och de flesta av barerna stängda. Den nybyggda stadskärnan, själva symbolen för det nya Beirut som rest sig ur ruinerna och börjat återta sitt renommé som Österns Paris, ligger öde.

Inte en enda av de många uteserveringarna är öppen. De enda människor som syns till är några soldater som står och röker vid en postering utanför den öde parlamentsbyggnaden.

Även den kända nattklubbsgatan Monot ligger öde. Neddragna ståljalusier och igenbommade dörrar möter besökaren.

Bara en handfull små barer på Rue Gouraud i östra Beirut håller öppet. Dit dras en del boende i de omgivande kristna kvarteren som vill skringra tankarna på kriget för en stund.

- Jag blir tokig av att bara sitta hemma. Sedan några dagar har jag ingen elektricitet i mitt hus, så därför går jag hit, säger Gina som är inredningsarkitekt men numera har svårt att hitta jobb.

- Varför ska folk inreda sina hus när de ändå bara packar och funderar på att lämna landet, frågar hon sig retoriskt.

Då blir allt plötsligt tyst och mörkt. Någon bakom oss börjar ironiskt sjunga ”Happy birthday to you”.

- Har ni glömt att vi befinner oss i en krigszon, ropar bartendern medan han startar om elgeneratorn.

Om någon mot förmodan hade glömt det, så blir de bryskt påminda senare under natten. Vid tvåtiden kommer den första av flera explosioner. De israeliska bombplanen väcker oss med sin dödliga last.

Knallarna följs av en kuslig tystnad. Inget flyglarm, inga sirener, inga rop eller skrik. Bara en orolig hund som skäller.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 25/7 2006.