Syrien anklagar Israel för statsterrorism

DAMASKUS. Syriens president Bashar Assad kallade på söndagen det israeliska flyganfallet mot staden Kana för “statsterrorism”. Samtidigt sade en syrisk minister till DN att en fredsuppgörelse förutsätter en “fullständig lösning” av konflikten mellan Israel och arabvärlden.

Buthaina Shabaan, minister med ansvar för syrier boende i utlandet, sitter och ser på teve när DN släpps in på hennes kontor i Damaskus utkanter. Hon är upprörd och gestikulerar mot bilderna från staden Kana som flimrar förbi på teven.

– Det är ett folkmord som pågår och det är riktat mot oss araber, säger hon.
Annons:

Det är ingen tvekan om att attacken mot Kana innebar en PR-mässig katastrof för israelerna och en motsvarande triumf för syrierna.

Det är talande att minister Shabaan sitter ensam på ett kontor och ser på en amerikansk tevekanal medan FN-byggnaden i Beirut vandaliseras. Telefonen ringer inte en enda gång under den halvtimme som intervjun pågår. Inga diplomater hör av sig.

– Vi har inte varit i kontakt med amerikanerna över huvud taget sedan det här kriget inleddes för 18 dagar sedan. De vill inte tala med oss. Européerna har vi bara haft sporadiska samtal med, säger Buthaina Shabaan.

Samtidigt har Syriens regering blivit allt öppnare i sitt stöd till Hizbollah, och kraven som landet ställer för en fredsuppgörelse ses som orealistiska av stora delar av omvärlden.

– Det krävs tre saker: först eldupphör, sedan fångutväxling och slutligen en stor uppgörelse om hela konflikten i Mellanöstern, säger Buthaina Shabaan.

Konkret innebär det att syrierna vill att Israel lämnar tillbaka Golanhöjderna och Sheebagårdarna, samtidigt som en tvåstatslösning i Israel-Palestina uppnås. I det sistnämnda ingår de palestinska flyktingarnas rätt att återvända och Jerusalems status.

Det krävs inget snille för att räkna ut att en sådan uppgörelse är avlägsnare än på mycket länge. I stället ökar spänningen mellan Syrien och Israel för varje dag.

På lördagskvällen bombade israeliskt stridsflyg en gränspostering mellan Syrien och Libanon, samtidigt som obekräftade medieuppgifter talade om stora truppsammandragningar på båda sidor om Golanhöjderna, det omstridda området mellan Israel och Syrien.

Enligt syriska medier har dessutom ett obemannat israeliskt spaningsplan skjutits ned av syriskt luftvärn, något som israelisk militär förnekar även om man medger “ett tekniskt missöde”.

Israeliska poliskällor uppgav dessutom att den nya typ av långdistansraket som börjat användas av Hizbollah är tillverkad i Syrien.
– Det är inte sant! Den är absolut inte tillverkad i Syrien, säger Buthaina Shabaan.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.

Continue reading

Den stora bröllopsfesten kom av sig

DAMASKUS. Vid ett besök på ett hammam, ett av de arabiska badhusen i Damaskus, kommer man lätt i samspråk med människor man inte känner.

Två unga män, Kemal och Mahmoud, börjar prata med mig i vattenångarna och efteråt tar vi igen oss med några koppar te under de höga valven. På en av väggarna hänger ett porträtt av president Bashar Assad. Vad tycker de om honom?

– Vi respekterar honom. Ja, vi respekterar honom faktiskt alldeles för mycket – för gör vi inte det, så slår han oss i huvudet, säger Mahmoud och skrattar.

Men sedan säger han att han helst inte vill att jag sätter ut hans efternamn om jag ska skriva det i tidningen.

När Bashar Assad 2000 efterträdde sin far som president fanns det stora förhoppningar om att landet skulle demokratiseras. Till en början såg det bra ut, människorättsaktivister och andra oppositionella fick större utrymme.

Men efter bara ett drygt halvår valde Assad att återuppta sin fars brutala maktutövning, med skenrättegångar mot politiska motståndare och ett järngrepp om medierna.

Sedan dess har Syrien varit i det närmaste utfryst i internationella sammanhang. Men nu, menar många bedömare, ser Bashar Assad chansen att ge en bild av sig själv som en upplyst och human despot. Inte minst genom det generösa mottagandet av hundratusentals libanesiska flyktingar.

Kemal och Mahmoud tar mig med till den vackra Saida Zainab-moskén, en av shiamuslimernas heligaste platser. Där möter vi Zeina och Nasser, ett libanesiskt par som flydde från Baalbek i Bekaadalen för en dryg vecka sedan.

De gifte sig den sista kvällen i Baalbek. Det var tänkt att bli en stor fest, men så började bomberna att falla.

– De sprängde fem bensinstationer i närheten av där vi bodde. Kan du föreställa dig hur det låter? frågar Zeina.

Hon och Nasser hade tänkt att åka till Syrien på smekmånad, men nu blev det en annan typ av resa i stället. Och i Baalkbek står huset som de byggt tillsammans tomt.

– Vi hann inte bo en enda dag i huset. Men jag tänker återvända. Jag tänker inte bli som de palestinier som fortfarande har kvar nycklarna till husen de förlorade för sextio år sedan, säger hon bestämt.

Erik Gustafsson

Publicerad i DN den 30/7 2006.

Continue reading

Syrien fortsätter stödja Hizbollah

DAMASKUS. USA och Israel har under de senaste dagarna ökat pressen på Syriens regering att hindra inflödet av vapen till Hizbollah. Syrien kräver dock stora eftergifter för att sätta press på gerillan, något som i förlängningen kan leda till ett utvidgat krig.

I basaren i Damaskus gamla stadskärna står Ahmed Hassan och skopar upp kula efter kula med glass till de många flanerande barnfamiljerna. När DN frågar om han är rädd för att kriget i grannlandet Libanon ska sprida sig till Syrien rycker han på axlarna.

– Visst är man lite orolig för det. Men jag tror trots allt inte att det kommer att hända, säger han och slänger en blick mot den bild av Hizbollahledaren Hassan Nasrallah som sitter uppsatt på väggen bredvid honom.

De flesta vanliga syrier verkar dela sin regerings bedömning att både Israel och USA har fullt upp med militära operationer på annat håll och därför helst undviker en militär konfrontation med Hizbollahs finansiärer, Syrien och Iran. De båda länderna fortsätter därför att ge öppet stöd till gerillarörelsen.

Arabiska medier citerade på fredagen obekräftade uppgifter om att Hassan Nasrallah varit på blixtvisit i Damaskus för överläggningar med president Bashar Assad och Irans utrikesminister. Oavsett sanningshalten i de uppgifterna, så sker den sortens läckor från syriska tjänstemän sällan utan regimens uttryckliga godkännande.

– Den kaotiska situationen i Irak och de hårda striderna i Afghanistan har fått de syriska och iranska regeringarna att tro att den amerikanska militären är överansträngd, säger en högt uppsatt västerländsk diplomat till DN.

– När den förre utredaren av mordet på Libanons premiärminister Hariri byttes ut och de öppna anklagelserna mot Syrien avtog, så sågs även det som ett tecken på svaghet från USA:s sida, säger diplomaten, som av hänsyn till sitt lands förbindelser med Syrien inte vill uppge sitt namn.

Om den resolution om en fredsplan som USA och Storbritannien vill genomdriva i FN:s säkerhetsråd ska vara realistisk, så krävs det att Syrien utövar påtryckningar på Hizbollah.

– Men varför skulle syrierna göra det? Varför skulle de begå politiskt självmord och göra sig av med sitt starkaste kort i det spel om dominansen i Mellanöstern som pågår nu? frågar sig diplomaten retoriskt.

Han får indirekt medhåll av Georges Jabbour, en inflytelserik parlamentsledamot för Baathpartiet som anses stå den högsta ledningen i Syrien nära.

– Som jag ser det finns det två tänkbara scenarier. Det ena innebär en vapenvila och förhandlingar om en lösning på hela konflikten i Mellanöstern – inte enbart Libanonfrågan. Det andra scenariot innebär att Israel, frustrerat över svårigheten att avancera i södra Libanon, konfronterar även Syrien direkt och då finns risken att vi får ett storkrig på halsen, säger Georges Jabbour när DN träffar honom.

Syriens önskedröm är att få tillbaka Golanhöjderna, som förlorades till Israel i sexdagarskriget 1967. Iran vill å sin sida få välsignelse för landets kärnkraftsprogram. Men en sådan uppgörelse är osannolik.

– En hållbar lösning måste åtminstone innehålla ett israeliskt tillbakadragande från de ockuperade Sheebagårdarna. Och avväpningen av Hizbollah skulle kunna lösas genom att gerillan ställs under den reguljära libanesiska arméns befäl, säger Georges Jabbour.

Än har dock inte ens preliminära samtal inletts, eftersom Bushadministrationen konsekvent avböjer att tala med Syrien. De försök som Egypten, Jordanien och Saudiarabien gjort för att mjuka upp president Assads linje har varit fruktlösa och Italiens vice utrikesminister Massimo D’Allema manade därför på lördagen västmakterna till att omedelbart inleda en dialog med såväl Iran som Syrien.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 30/7 2006.

Continue reading

Överallt en leende Nasrallah

Den senaste veckan har gatubilden i Damaskus förändrats av en knubbig man med skägg, turban och stora glasögon. När man minst anar det dyker han upp, fromt leende från affischer, bildekaler och butiksfönster.

Han ser faktiskt ganska snäll ut. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det bara var en hygglig 46-åring med lite udda klädsmak.

Naturligtvis rör det sig om Hizbollahs högste ledare, Hassan Nasrallah. Denne Israels fiende nummer ett är minst sagt populär i Syriens huvudstad. I ett land där president Assads bild finns uppsatt på nästan alla offentliga platser, är det ovanligt att se en annan person ta upp konkurrensen.
Annons:

På marknaden i gamla stan står Yousuf Abu Korra och säljer t-tröjor med Hizbollahledaren avbildad på framsidan.

– Affärerna går bra. Det är många som vill ha Nasrallah-tröjor, säger han och ler brett.

Tröjorna finns i olika färger och med gerillaledaren i olika vinklar och varierande ansiktsuttryck. För motsvarande 20 kronor får man ha honom på bröstet. En gul Hizbollahflagga kostar ungefär lika mycket, och nöjer man sig med en affisch kommer man undan med en femma.

– Alla här älskar Nasrallah. Han talar klokt, säger Yousuf Abu Korra, som bara någon timme tidigare sett gerillaledaren göra ännu ett trotsigt uttalande i teve.

När jag frågar hur det kan komma sig att den här sortens tröjor och affischer är vanligare i Syrien än i Libanon, rycker han på axlarna.

– Syriens regering och de flesta som bor här stödjer Hizbollah. Det är därför, säger han lakoniskt.

Exakt hur nära banden är mellan Hassan Nasrallah och Syriens president Assad vet ingen. Men ska man döma av de affischer där de båda står vända mot varandra och ler, så har inte relationen försämrats.

Många bedömare menar därför att Syrien har en nyckelroll för att få stopp på kriget i Libanon. Men att varken Syrien eller Iran var inbjudna till den konferens i Rom som behandlade krisen, gjorde knappast polariseringen mindre.

– En lösning på konflikten kan inte ske utan att Hizbollah, Syrien och Iran deltar i förhandlingarna, sade en syrisk minister på onsdagen.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-27

Continue reading

Attacker mot mattransporter skrämmer hjälporganisationer

BEIRUT-DAMASKUS. Efter en timmes taxiresa på vindlande bergsvägar från Beirut öppnar sig den stora och bördiga Bekaadalen. Ett svagt dis hänger över de brunbrända åkrarna och ovanför oss cirklar osynliga israeliska stridsflygplan.

Sedan kriget bröt ut för två veckor sedan har hela Bekaadalen utsatts för intensiva bombningar. Hizbollah anses ha ett starkt fäste bland de fattiga shiamuslimerna i området och israeliska flygattacker sker därför nästan varje dag. Värst har byarna kring staden Baalbek drabbats, men även här i den södra delen av dalen slår missilerna ned ibland.

När vi har kört ett stycke till och börjar närma oss staden Zahlé får vi syn på ett par utbrända lastbilar som står på motsatt sida av vägen. De är svarta av sot.
Annons:

Möjligen misstänkte den israeliske pilot som sköt i väg de dödliga missilerna att det fanns vapen i lastbilarna. Men det rörde sig om mattransporter till de många flyktingarna i Beirut och södra Libanon. Nu är de svarta plåtskeletten en effektiv varning till alla som funderar på att arbeta för hjälporganisationer.

FN:s livsmedelsprogram WFP har de senaste dagarna uttryckt frustration över att det blir allt svårare att få tag på lastbilschaufförer som är villiga att ta risken att frakta mat och mediciner från Syrien till Beirut och vidare söderut.

Trots Condoleezza Rices tal om att skapa “säkra korridorer” för hjälpsändningar är det fortfarande i stort sett bara via enstaka fartygsleveranser från Cypern som hjälpen når fram.

Samtidigt har mat, vatten och mediciner börjat bli bristvaror i de många skolor och parker i Beirut där flyktingar samlats.

På onsdagen kunde dock en första lastbilskonvoj med tio fordon lämna Beirut lastade med livsmedel och förnödenheter till de nödlidande i södra Libanon.

Enligt Hariristiftelsen, som driver många av Libanons sjukhus, finns det 195.000 flyktingar enbart i Beirut. Sammanlagt uppges cirka 800.000 människor vara på flykt.

I stadsdelen Verdun i västra Beirut ser doktor Mahmoud Khodr på mig med trötta ögon. Hans mobila läkarstation ger gratis service till människor som sökt skydd i skolorna i området runt omkring.

Sedan elva dagar tillbaka arbetar han, den andra läkaren och den enda sjuksköterskan 24 timmar om dygnet.

– Vi försöker få ett par timmars sömn någon gång ibland. Men det är svårt att hinna med, säger han.

Cirka 3.000 flyktingar är beroende av den service läkarstationen erbjuder. Men det är brist på mediciner.

– Framför allt saknar vi mediciner mot kroniska sjukdomar, som diabetes och hjärtsjukdomar. Och dessutom märker vi att allt fler barn börjar få diarré, säger doktor Khodr.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-27

Continue reading

Rumlarna har lämnat Österns Paris

BEIRUT. När man vandrar längs Beiruts nedsläckta gator efter mörkrets inbrott är det svårt att tänka sig att det här för bara några veckor sedan ansågs vara Mellanösterns partystad nummer ett.

Då flockades oljeförmögna playboys från gulfstaterna tillsammans med europeiska ungdomar och libanesisk övre medelklass på de många barerna och restaurangerna i det nybyggda centrumet och i kvarteren i östra Beirut.

Nu är elektriciteten ransonerad, restaurangerna och nattklubbarna igenbommade och de flesta av barerna stängda. Den nybyggda stadskärnan, själva symbolen för det nya Beirut som rest sig ur ruinerna och börjat återta sitt renommé som Österns Paris, ligger öde.

Inte en enda av de många uteserveringarna är öppen. De enda människor som syns till är några soldater som står och röker vid en postering utanför den öde parlamentsbyggnaden.

Även den kända nattklubbsgatan Monot ligger öde. Neddragna ståljalusier och igenbommade dörrar möter besökaren.

Bara en handfull små barer på Rue Gouraud i östra Beirut håller öppet. Dit dras en del boende i de omgivande kristna kvarteren som vill skringra tankarna på kriget för en stund.

- Jag blir tokig av att bara sitta hemma. Sedan några dagar har jag ingen elektricitet i mitt hus, så därför går jag hit, säger Gina som är inredningsarkitekt men numera har svårt att hitta jobb.

- Varför ska folk inreda sina hus när de ändå bara packar och funderar på att lämna landet, frågar hon sig retoriskt.

Då blir allt plötsligt tyst och mörkt. Någon bakom oss börjar ironiskt sjunga “Happy birthday to you”.

- Har ni glömt att vi befinner oss i en krigszon, ropar bartendern medan han startar om elgeneratorn.

Om någon mot förmodan hade glömt det, så blir de bryskt påminda senare under natten. Vid tvåtiden kommer den första av flera explosioner. De israeliska bombplanen väcker oss med sin dödliga last.

Knallarna följs av en kuslig tystnad. Inget flyglarm, inga sirener, inga rop eller skrik. Bara en orolig hund som skäller.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 25/7 2006.

Continue reading

USA tror på långsiktig vapenvila

BEIRUT. När USA:s utrikesminister Condoleezza Rice på måndagen inledde sin rundtur i Mellanöstern med ett oannonserat besök i Beirut uttryckte hon hopp om ”ett långsiktigt eldupphör”. Samtidigt meddelade Tony Blair att en fredsplan är i sikte. Men de diplomatiska ansträngningarna gav inget omedelbart resultat i södra Libanon, där hårda strider fortsatte att rasa.

Beiruts centrum var som förvandlat på måndagen. Den libanesiska armén hade plötsligt återuppstått efter att ha varit så gott som osynlig de senaste två veckorna och tungt beväpnade soldater stod vid varje gathörn.
Annons:

Runt regeringspalatset var stora pansarfordon och avspärrningar utplacerade. Vid lunchtid flög Condoleezza Rice in med helikopter från Cypern och väl på plats i regeringspalatset hälsades hon med kindpussar av Libanons premiärminister Fouad Siniora.

Den amerikanska utrikesministern tackade den libanesiske premiärministern för hans “mod och uthållighet”, en symbolisk klapp på axeln för att Libanons reguljära armé inte satts in i stor skala mot de israeliska styrkorna i söder.

Det var en pressad premiärminister som tog emot Rice. I den södra delen av landet pågick under hela dagen intensiva strider mellan Hizbollah-milis och israelisk militär.

Under de tretton dagar som gått sedan striderna inleddes har minst 360 människor, varav de flesta civila, dödats i Libanon. Under samma tid har 37 israeler dödats, hälften av dem civila.

Fouad Siniora leder en mycket splittrad samlingsregering, där två av ministrarna tillhör Hizbollah och sprickan mellan dem som till varje pris vill ha en vapenvila och de som stödjer det väpnade motståndet blir större för varje timme.

De senaste dagarna har Sinora vädjat allt ihärdigare till det internationella samfundet om en omedelbar vapenvila. Condoleezza Rice gav inga löften om en sådan vid sitt besök, men uppgav sig hoppas på en “långsiktig vapenvila”.

Enligt källor som Reuters talat med sade hon dock i ett samtal med det libanesiska parlamentets talman Nabih Berri – en shiamuslim som har kontakter med Hizbollah – att en sådan vapenvila inte kan innebära en återgång till den situation som rådde före den 12 juli.

Condoleezza Rice anlände sent på måndagskvällen till Jerusalem, där hon genast gick in i intensiva överläggningar med den israeliska regeringen. Samtidigt förklarade en talesman för Vita huset i Washington att en vapenvila i den nuvarande situationen inte skulle vara långsiktigt hållbar.

Att intensiva diplomatiska ansträngningar pågår för att nå en fredsuppgörelse i Mellanöstern bekräftades av Storbritanniens premiärminister Tony Blair på måndagen.

– Vi har nu nått så långt att jag inom de närmaste dagarna hoppas kunna presentera en plan för hur vi ska nå ett eldupphör, sade Blair vid en presskonferens i London.

Exakt hur denna plan kommer att se ut är oklart, men enligt Tony Blair måste den innehålla en ömsesidig vapenvila från såväl Hizbollah som den israeliska sidan, ett frigivande av de båda israeliska soldater som fördes bort den 12 juli, och att en internationell insatsstyrka ges mandat att bevaka en buffertzon längs gränsen mellan Israel och Libanon.

Förhoppningen är att fredsplanen ska kunna presenteras i sin helhet på den internationella konferens om krisen som hålls i Rom på onsdag.

– Om någon har en bättre plan, så är jag beredd att lyssna. Men i nuläget är det den enda vi har och jag försöker få den att fungera, sade Tony Blair, som hade sällskap av Iraks premiärminister Nuri Maliki.

I södra Libanon intensifierades striderna på måndagen. Israeliska marktrupper rullade allt längre in på libanesiskt territorium på jakt efter Hizbollahfästen. De möttes av våldsamt motstånd på flera håll.

En talesman för Hizbollah uppgav att en israelisk helikopter skjutits ned och att fem stridsvagnar förstörts i de häftiga striderna. Flera arabiska tevekanaler citerade uppgifter om att två israeliska soldater dödats.

Den israeliska armén bekräftade att en helikopter kraschat, men hävdade att det rörde sig om en olycka. Samtidigt uppgav man att nio israeliska soldater skadats.

Någon uppgift om antalet dödade Hizbollah-soldater fanns inte tillgå. De senaste två veckorna har gerillarörelsen inte presenterat några som helst uppgifter om egna förluster, något som inte är helt ovanligt i krigssituationer.

De israeliska stridsvagnarna rullade mot byn Bint Jbeil, fyra kilometer in från gränsen. Enligt en israelisk militärtalesman finns många av Hizbollahs avfyrningsramper runt denna plats.

Samtidigt fortsatte de civila i södra Libanon att fly undan striderna. Uppemot 600.000 människor uppges vara på flykt och enligt högt uppsatta sjukhuskällor som DN talat med finns det 195.000 flyktingar bara i Beirut, där de sover i skolor och i parker.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 25/7 2006.

Continue reading

En sötaktig stank över södra Beirut

BEIRUT. Det vilar en stickande sötaktig stank över de bostadsområden i södra Beirut som drabbats hårdast av de israeliska bombningarna. Sjuvåningshus efter sjuvåningshus i ett flera kvadratkilometer stort område har raserats helt eller delvis. Ingen vet hur många som ligger begravda under rasmassorna.

Det ser ut som en förödande jordbävning har drabbat sektor sju, en del av det stora område som utgör Beiruts södra förorter. Inte ett enda av det tjugotal husen i området har skonats.

Här bodde tiotusentals män, kvinnor och barn, de flesta fattiga arbetarfamiljer som sökt sig till huvudstaden i hopp om en bättre framtid. Men nu har de flytt eller övergivits begravda i bråten.
Annons:

Ingen räddningsinsats pågår. Det är helt enkelt för farligt. Israeliskt stridsflyg attackerade området senast natten före vårt besök. Och de bombar igen när vi har åkt, senare under söndagen.

Det knastrar under skorna av krossat glas. Stålbalkar och elledningar hänger och dinglar i de märkligaste vinklar och i utbrända butikslokaler skymtar förvridna stolar och bord.

Vi tvingas hoppa mellan betongblock som slungats i väg när hela sidor av husen slitits loss och kollapsat. Lägenheter vars väggar försvunnit öppnar sig som dockskåp.

Jag kliver över en dammig madrass som rasat ned från någon våning. Bredvid ligger ett mjukisdjur. En panda.

Vi är ett hundratal journalister som blivit hastigt inbjudna av en talesman för Hizbollah för att få en förevisning av området. Det är en morbid och skrämmande uppvisning i propaganda. Från en stor lastbil med stora högtalare spelas kampsånger som manar till stordåd mot fienden. Tonerna ekar mellan de krokiga huskropparna.

I mitten av området låg tidigare Hizbollahs högkvarter i södra Beirut. En radiostation och ett vårdcenter fanns i den närmast förintade byggnaden. Kanske befann sig också representanter för organisationens militära gren där.

I brinnande krig är det lätt att glömma att Hizbollah i många år varit en av landets största arbetsgivare och fungerat som en stat i staten, med över 250.000 fattiga som var beroende av dess motsvarighet till socialbidrag.

Nu är det krigsretoriken som gäller för Hizbollah. En talesman, Hussein Nablousi, håller det vanliga brandtalet. Men han vägrar visa oss det andra område som bombades natten till söndagen. Utan förklaring.

Några av alla de människor som bodde i husen i Sektor sju har tagit sig till Chahrouriskolan i det lugnare östra Beirut. Där på skolgården i stadsdelen Achrakieh sitter Suzan Eid och hennes familj och väntar i skuggan. Hon kom till Beirut från Bekaadalen för ett år sedan, när hennes man fick ett jobb som säkerhetsvakt på ett företag.

-Vi gömde oss i källaren när de började bomba. Jag var så rädd att jag skakade. Jag ville inte att något skulle hända mina barn, berättar hon.

Efter tre skräckfyllda dagar och nätter bestämde sig familjen för att fly, utan att veta vart. När de kom till fram hit till skolan var alla salar redan fulla. Suzan Eid och hennes familj fick sova på madrasser på skolgården.

I stort sett alla statliga skolor i västra och östra Beirut har upplåtits för de tiotusentals flyktingar som strömmar från de drabbade förorterna och södra Libanon. Resurserna är knappa. Det råder brist på mat, vatten och mediciner.

På väg ut från Chahrouriskolan möter vi Jan Egeland, FN:s chef för humanitära insatser. Han är på besök för att se hur hjälparbetet går.

-Det här är ett krig i vilket civilbefolkningen får betala det högsta priset. Jag har sett många, många hemlösa barn under mitt besök här, säger han medan han går mot en av skolbyggnaderna.

Tidigare under dagen har han besökt han den demolerade Sektor sju i södra Beirut.

-Det är en otrolig förödelse. Som jag ser det är det ingen tvekan om att Israels reaktion är oproportionerlig, de begår klara brott mot internationell rätt, säger Jan Egeland innan han rusar vidare.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 24/7 2006.

Continue reading

“Beirut är hett men kriget hetare”

BEIRUT. På Arsen Kassarjans växlingskontor i västra Beirut har affärerna gått bra den senaste veckan. Många har kommit för att växla till sig amerikanska dollar. Men nu har det lugnat ned sig, säger han. Staden har börjat tömmas på utlänningar.

-Hur vi har det i Beirut? frågar Arsen Kassarjan retoriskt medan han räknar några dollarsedlar med ena handen och torkar svetten ur pannan med den andra.

-Vi har det hett … men kriget är ännu hetare.

Längre in i rummet flimrar en teve som visar bilder på brinnande byggnader och höga rökpelare. Ett par timmar tidigare har ett par radiomaster och en mobiltelefonmast strax norr om Beirut bombats av israeliskt stridsflyg.

Som så många andra i Libanon försöker de som arbetar på växlingskontoret hålla sig uppdaterade om vad som händer i kriget. Men man gör det i förbifarten, teven får stå på i bakgrunden.

Beirutborna är luttrade. Efter de 17 åren av inbördeskrig vet de att världen inte går under av några bomber. Såvida man inte råkar stå i vägen själv, vill säga.

Så vardagen går vidare i Beirut, affärerna är öppna som vanligt och kaféerna likaså, även om uteserveringarna är tomma.

Staden är delad mellan dem som vill göra Hizbollah sällskap i det väpnade motståndet och dem som till varje pris vill ha en fredlig lösning.

Arsen Kassarjan är kristen armenier. Han bor i den kristna östra delen av Beirut men arbetar här i den mer muslimskt dominerade västra delen. Flera av hans anställda är muslimer.

En av dem, Fadi Daher, är sunnimuslim och kommer från södra Libanon. Han blir upprörd när vi börjar tala om bombningarna.

– Två soldater! För två soldaters skull bombar de sönder hela vårt land! säger han.

De andra på växlingskontoret nickar tyst.

– Vi libaneser måste hålla ihop mot Israel, oavsett om vi är sunni eller shia. Vi måste samarbeta, säger han.

Det är militärt motstånd han talar om, något som många shiamuslimer, och även sunnimuslimer, tycker är enda utvägen.

-Se hur israelerna har behandlat palestinierna – och nu är de på väg in i vårt land också, säger Fadi Daher.

Men åsikterna går isär även inom det dryga dussinet religiösa grupperingar som finns i Libanon. Många kristna och muslimer vill till varje pris undvika en upprepning av 1980-talets blodiga mardröm. De vet att om man väl har öppnat Pandoras ask är det svårt att stänga den igen.

Krikor Payaslian, den andre armeniern på växlingskontoret, fruktar vad som ska hända när alla utlänningar har evakuerats.

-Jag är rädd för att det här bara är början på kriget, säger han.

-Många av flyktingarna som kommer resande från södra delen av landet är väldigt radikala. De har bara “Nasrallah Nasrallah Nasrallah” i huvudet, säger han.

Den karismatiske ledaren för Hizbollah, Hassan Nasrallah, är en hjälte för många fattiga shiamuslimer. Hans öppna trots mot Israel och iögonfallande förmåga att undvika försöken att ta hans liv har gjort honom beundrad även utanför Hizbollahs stödtrupper.

Samtidigt växer frustrationen bland många libaneser över att den libanesiska armén står handlingsförlamad inför den israeliska offensiven.

Arsen Kassarjan säger att han hoppas att “Condi”, den amerikanska utrikesministern Condoleezza Rice, kan mäkla fred. Men de andra ser skeptiska ut, de verkar inte tro att hon kan göra särskilt mycket för dem när hon kommer till regionen de närmaste dagarna.

– Vi vill inte ha krig. Men kriget är redan här. Nu handlar det om att försvara sig, säger Fadi Daher.

Erik Gustafsson

Publicerat i DN den 23/7 2006.

Continue reading

Flyktingar från Beirut stoppas vid Syriens gräns

TRIPOLIS. Trots att norra Libanon hittills har klarat sig relativt lindrigt undan de israeliska stridsflygens missiler är rädslan påtaglig bland de libaneser DN talar med. Många packar sina väskor och är på väg att ge sig av. Men det finns också de som har fastnat halvvägs – i ett politiskt och mänskligt ingenmansland.

Vid gränsövergången Aboudiye sitter Samiha Sabbam på en plaststol och gråter tyst medan ett av hennes barn leker vid hennes fötter. Deras flykt började för några dagar sedan, när Samihas familj lämnade hemmet i södra Beiruts förorter. Då hade bomberna redan börjat falla i kvarteren runt omkring dem. Och någon dag efter det att de gett sig i väg fick Samiha Sabbam reda på att också hennes hus träffats i en attack.

De fortsatte norrut med bil för att om möjligt korsa gränsen till Syrien i norr. Men när de kom fram visade det sig att flykten varit förgäves.

-Vi har inte några pass. De släpper inte förbi oss, säger hon.

Nu vet hon inte alls vart hon ska ta vägen. Och hon är inte ensam i sin belägenhet. Trots att många av de palestinska flyktingarna bott en hel generation i Libanon, vägras de flesta av dem medborgarskap och därmed id-handlingar av myndigheterna. Regeringen är rädd för vad som skulle kunna hända med den sköra maktbalansen mellan olika folkgrupper i landet om den politiska kraft som de hundratusentals flyktingarna de facto redan är också skulle formaliseras.

Det är därför Samiha sitter här i 35-gradig värme, i skuggan av ett vitt plasttak. Hon får mat och vatten av hjälporganisationen Röda halvmånen, som har satt upp ett tillfälligt flyktingläger för det trettiotal palestinska familjer som fastnat i Aboudiye.

I hamnstaden Tripolis är det en lugn dag på jobbet för Fatina Taleb. Hon studerar företagsekonomi och arbetar extra på ett hotell i staden, men sedan en dryg vecka har turistsäsongen upphört. När israeliskt flyg för några dagar sedan bombade en arméförläggning utanför Tripolis gav sig de sista kvardröjande turisterna av. På vägen ned från gränsen passerar man de utbrända resterna av förläggningen – en kuslig påminnelse om hur snabbt det kan gå från lugn till fullständig förödelse i krig.

– I dag har vi bara sexton av våra 116 rum belagda. Det är väldigt lite. För ett par veckor sedan var det fullt här, säger hon.

Med bara ett år kvar på ekonomutbildningen tar det emot att ge sig av, säger hon. Men visst har hon tankar på att lämna landet.

– Det kommer bara att bli värre, för ingen av ledarna tänker ge sig.

Jag har släkt i Abu Dhabi, så kanske kan jag ta mig dit, säger Fatina Taleb.

Bredvid står hennes vän Marmar Helou, som står sysslolös i receptionen.

– Alla här blir rädda när vi hör de israeliska jetplanen. De sveper över staden flera gånger per dag och ibland ser man dem också. Så fort jag hör minsta smäll tror jag att det är en bomb, säger Marmar Helou.

Hennes man är polis och har kallats in för att tjänstgöra i Beirut. Marmar har inte hjärta att lämna honom.

– Men jag kan inte sova om nätterna. Oron för min femåriga dotter och för min man håller mig vaken, säger hon.

Erik Gustafsson

DN 2006-07-22

Continue reading