Mexico City

Jag har just ätit åtta tacos al pastor med en pepsi cola och lidit svårt tillsammans med de andra besökarna vid gatuköket nere i korningen. Inte på grund av våra tacos, som tvärtom var utsökta, utan för att Mexikos landslag i fotboll missade chans på chans i landskampen mot Kongo.

Jämrandet kring tacostånden vid tunnelbanestationen Revolucion kom i stötar. Det stod 2-1 till Mexiko när jag gick, men som de sumpade chanser kunde det ha stått 5-1.

Den 9 juli är det final i fotbolls-VM och många mexikaner hyser naturligtvis en mer eller mindre realistisk förhoppning om att deras landslag fortfarande ska finnas kvar i turneringen då.

En vecka dessförinnan, den 2 juli, är det presidentval i Mexiko. Det är minst sagt en explosiv kombination. Och om man ska tro på opionionsundersökningarna så är kandidaten för regerande högerpartiet PAN som gynnas mest om “El Tri” går långt i VM. Över 60 procent av väljarna anser att Felipe Calderon är den som bäst hejar fram laget.

Men politik handlar som bekant inte bara om fotboll. Som i dag, fredag, när tusentals människor demonstrerade mot de sexuella övergrepp som ett oroande stort antal kvinnor säger sig ha blivit utsatta för av polis i samband med massgripandena i San Salvador Atenco för en vecka sedan. Nyheten om övergreppen har dominerat medierna här det senaste dygnet och med bara knappt två månader kvar till valet är stämningen minst sagt spänd.

Jag fick nys om demonstrationen när jag fortfarande något jetlaggad var inne i centrum och fixade en kontantkortstelefon. En ung man med sminkade ögon och piercings på diverse ställen stod och delade ut flygblad om demonstrationen nära muséet Bellas Artes. Han förklarade att en inte helt oviktig deltagare i demonstrationen var Subcomandante Marcos. Och att den började om… en halvtimme.

Jaha, så mycket för den lediga dagen. Tillbaka till hotellet för att hämta utrustning, sen snabbt iväg. Då börjar det åska. Och regna.

Det blev en blöt eftermiddag. Klafs klafs i skorna. Och fyra timmars gående och stående. Men också en del bra bilder. Marcos gick mycket riktigt i demonstrationen och höll ett tal i närheten av presidentbostaden Los Pinos.

Själva talet innehöll inte så mycket nyhetsmässigt, men det är uppenbart att Marcos bidrar till polariseringen genom att uppmana till protestaktioner, som de vägblockader som genomfördes av studenter i går. Kampanjstrategerna för socialdemokraten López Obrador är inte alls förtjusta i det, då de tror att det gynnar PRI och regerande PAN.

Men även om Marcos är fixstjärnan, så var de anhörigas vrede över övergreppen ledmotivet i demonstrationen. En mor till två ungdomar som gripits och misshandlats höll ett starkt tal.

Till sist: min ankomst till stan i går var precis så där som man vill att den ska vara. Utsikten från planet när piloten gör en extra sväng över staden för att kompensera för de tre timmarnas försening och husen som sträcker sig så långt ögat når under en lätt slöja av smogg. Tänk att smogg kan vara så vackert. Mexico lindo.

Continue reading

Man vet att man är i Madrid…

…när ett par överförfriskade män sitter nedanför ens fönster och sjunger flamenco, klappar takten lite lojt och sippar på en petflaska med underligt innehåll.

Det krävdes en sex timmar lång bussresa (boring) men nu är jag här. Klockan är nära midnatt och hotellet har faktiskt internetuppkoppling på rummet.

Jag får rapporter om värmebölja i Sverige. Och till skillnad från i Gijón värmer solen riktigt gott även i Madrid. Uteserveringarna på Plaza Mayor var fulla med folk när jag spatserade runt och letade internetkafé.

Inte långt från torget stötte jag på en märklig affärsidé: en kedja som säljer pizzor i konform. Men allvarligt. Allt ramlar ju av?! Eller?

Pizzakon? Mu?

Imorgon bär det av till Mexiko.

Continue reading

Ay, España…

…allt snurrar efter tre dagar av mat, litteratur och bussresor i detta våriga Spanien. Och jag vill inte ens spekulera i hur många Coca-cola som runnit ned i Taibos mage. Men innan jag berättar om mitt möte med den mexikanske deckarförfattaren som älskar den imperialistiska drycken, om bläckfiskarnas inälvor och om Tashas passiva motstånd är det på sin plats att här ge en kort resumé av mina vedermödor sedan vi hördes av senast.

Jag sov hela flygresan. Några bilhandlare av finare typ (dvs chefer) satt bredvid mig och diskuterade Porsches marknadsföring. Få saker är så sövande som män i medelåldern som förhandlar status i förtäckta ordalag, så jag sov utmärkt.

I yrvaket tillstånd tog jag mig sedan fram genom Madrids tunnelbanesystem tills jag anlände till stationen Méndez Alvaro, där Estacion Sur de Autobuses ligger. Köpte en biljett till Leon, ringde Amando på vinst och förlust, och vann en övernattning i den lilla charmiga staden i bergen i norra Spanien. För att inte tala om min vinst av trevligt sällskap och intensiva diskussioner över den excellenta tortilla española som Amando hade lagat för att visa att han minsann också både var man och kunde laga mat på samma gång – liksom jag i Sverige för en knapp sen. Susan klagade inte.

Enda lilla missödet inträffade vid den obligatoriska visningen av familjebilder. Amando visar mig bröllopsfotot:

Erik: ”Ja, det syns att det var ett tag sen… men det är ju i färg i alla fall!”
Amando: ”Vadå i färg? I färg?! Hur gamla tror du vi är egentligen?”
E: ”Ehem… nej, men alltså i Sverige slog färgbilder igenom sent, säkert inte förrän på 80-talet”.
A [misstroget]: ”Hmm… det där var –78…”
E: ”Där ser du”.
A [slår till E på armen]: ”I färg!!”
[skratt, byte av samtalsämne]

Bussresan till Gijón dagen efter (alltså i måndags, det vill säga i går) bjöd på bergstoppar doppade i snöglopp och en slingrig väg ned mot nordkusten.

Gijón visade sig vara en sjuhelsikes vacker stad vid kustbandet i gröna Asturias, en pärla som bär på anor från inbördeskriget och en tradition av motstånd mot fascister och allsköns busar.

Så vad gjorde jag här? Jag skulle träffa en mexikansk deckarförfattare.

Paco Ignacio Taibo II är Mexikos motsvarighet till Henning Mankell och hans detektiv Belascoarán har spelat huvudrollen i tio populära deckare, som samtliga utspelar sig i Mexico City, ”världens mest underbart absurda stad”, för att låna detektivens ord.

Det senaste året har jag ägnat en hel del tid till att översätta den bok som Taibo skrivit tillsammans med Subcomandante Marcos. Nu ville jag ha en intervju.

Efter att ha checkat in på hotell Manuel satte jag mig och åt en Menu del dia (en trerätters lunchmeny) i hotellets restaurang. Jag var nervös. Spanskan var hackig och jag tänkte att ”nu kommer han säkert in och äter här bara för att jag inte hunnit förbereda mig ordentligt”. Och då kom han så klart in genom dörren.

Jag kände igen den kraftige farbrorn med glasögonen från bilder. Och när han ropade ”Cristina” till sin kollega, då visste jag att det var han, för Cristina hade jag haft kontakt med tidigare och i boken finns det en Cristina som hjälper Belascoarán med diverse internetsökningar och för övrigt är Belascoarán inte alls olik Taibo, inte minst vad det gäller tycket för Coca-cola.

Och Taibo beställde in en Coca-cola och jag gick fram och hälsade.

Cristina: ”Kom och sätt dig och ät med oss, vet jag”.
Taibo: ”Vad åt du till lunch?”
Erik: ”Tonfisksallad och tortilla española med sparris”.
T: [ser storögt på E]
C: ”Är du vegetarian?”
E: ”Nej…” [skratt]
Taibo beställer in en fläskgryta och Cristina ett fat hela marinerade bläckfiskar
T [tar en klunk Coca-Cola]: ”Här i Asturias uppskattar man folk som kan äta. Om man säger ´jag åt just 2 kilo ost´ eller ´jag satte i mig 18 potatisar´ så möts man med respekt”.
Maten kommer in. Taibo bjuder på en cigarett. Jag tackar nej och han rynkar bekymrat på näsan. En stund senare har han ätit klart sin gryta, så Cristina bjuder honom att äta av hennes fat med bläckfisk.
C [ursäktande]: ”Jag brukar plocka bort tentaklerna, ögonen och insidan på kroppen”.
T: ”Varför då? Tentaklerna är ju jättegoda!”
C: ”Ja, men inte inälvorna”.
T: [håller upp nåt odefinierbart] ”…men det här är ju jättegott!”

Trots, eller kanske på grund av, denna gastronomiska start fick vi bra kontakt och kom överens om att ses följande dag (det vill säga i dag) klockan tio på morgonen. Men redan samma kväll sprang jag in i honom igen. Han stod i receptionen på hotellet och skulle hämta ut ett paket. Sedan frågade han om jag ville följa med och gå en runda med Cristinas hund.

Vi gick längs vattnet. Detta vatten som han lämnade vid tio års ålder när familjen valde ett liv i exil i Mexiko framför den fascistiska tryggheten. En klockstapel väcker minnen hos exilförfattaren.
T: ”Ser du den där klockstapeln? Den stod där när jag var 8 år. Nu är jag 58. Är inte livet konstigt?”
E: ”Vad heter hunden?”
T: ”Tasha. Men den lystrar också till Rin-tin-tin”.
Vi går några hundra meter. Sedan vill T vända.
T: Tasha! Kom hit, nu vänder vi!
Collien stannar upp och ser sig om. Hon står still och blickar längtande ned längs strandpromenaden.
T: Tasha! Kom! [Hunden tvekar, står kvar]
T: Hon är en övertygad Gandhi-anhängare. Utövar passivt motstånd.

Det blev sen middag på hotellet, intressanta diskussioner och sen välbehövlig sömn. I morse dubbelkollade jag tekniken en sista gång, gick ned och åt frukost och väntade in Taibo. Till min förvåning kom en hel grupp människor, varav flera jobbade på kontoret för ”Semana Negra” – kulturfestivalen som Taibo är med och anordnar här varje år. Där gjorde vi intervjun.

Pues así, no más. Resten får ni läsa i nån artikel här eller där. Och imorgon bär det av till Madrid. Förresten – jag har fått i uppdrag att försöka få Henning Mankell att komma till festivalen i Gijón. Så om nån råkar känna nån som känner nån som har Hennings nummer, så kan ni väl mejla mig?

Foto 1: Irma Page

Continue reading

När solen är en glödande apelsin…

…går det inte att oroa sig. Det insåg jag tidigt, tidigt i ottan på söndagen när jag satt på flygbussen efter en sen kväll med packning och fixande i sista stund.

Men med det där klotet av eld vid horisonten försvann oron. Och nu sitter jag här klockan 05.43 vid gejten på Arlanda och känner mig sömndrucken.

Det pirrar lite i magen. Men inte lika mycket som när jag packade. Tack för det, klotet.

Packa är svårt, förresten. Man vill hålla det så lätt som möjligt, men ändå inte stå där sen och förbanna sig själv för att man inte tog med sig just den där prylen.

Gäsp. Snart i Spanien… Nu öppnade dom i kafeterian här bredvid. Ska gå och köpa frukost. Iberia bjuder ändå inte på nåt.

Continue reading